torsdag 31 december 2009

365

Nya förälskelser.
Gamla förbannelser.
Ett liv i skarven mellan två testament.

Spåren runtomkring dej i snön. Du går aldrig ensam. Det bara känns så.

Nya amuletter.
Gamla växelmynt.
Smaken i munnen lika självklar som vatten.

Skydda dom du älskar. Lägg en hand i nån annans korsrygg.

Nya blommor på bordet.
Gamla mattor på golvet.
Ansiktet i spegeln som bara blir svårare att känna igen.

Nåt som ligger förborgat, ett löfte, ett andetag mot örat. Talar till dej som till ett litet barn.

måndag 14 december 2009

348

I gryningen är Ålidhem vackert. Solen i det röda, döda teglet, en knix, ett gnister i en bortglömd Norrlands guld. Det skulle nästan kunna vara nån annanstans. Jag har kvar dej innanför huden. Jag smyger hem i samma kläder som jag hade igår. Jag möter samma mänskor som vanligt, såna som hamnat i fel sängar och nu är på väg för att rätta till det. Minimera skadan. Läpparna redan fulla av lögner, halvsanningar. Roffe är på väg från Annica till Anita. Han är kursare med dej. Han vet var jag kommer ifrån, han har redan handen uppe i en hemlig hälsning. Jag ska inte säja nåt, om inte du.
Nä. Såklart jag inte ska.
Sönderkyssta munnar. Nåt gemensamt i blickarna, nåt mer, kanske skam, en liten stolthet. Tor stänger dörren, Laura går och lägger sej, tyst, bredvid Pär, som har somnat i Sociologiska studier.
Ett fönster som öppnas försiktigt, en sista cigarrett på trappan, ett djupt andetag.

fredag 11 december 2009

345

Hon skriver inköpslistor. Högrev, citronsorbet. Han skriver i sin almanacka att han ger henne ett år till. Ett år har hon på sej för att ge honom det han behöver. Hon gör upp planer för när dom ska gå i pension. Dit ska vi åka, säjer hon förtjust, dit, när mimosan blommar, det blir vackert, Anders, eller hur. Han har skaffat ett konto på match.com. Han söker kärlek i andras ögon. Om tre och en halv månad är han fri. Då ska han gå. Då kan hon göra vad hon vill. Han vill ha en kvinna med långt hår. Kerstin har sitt hår kortklippt, tätt, runt skallen. Hon har börjat med ett bonsaiträd. Hon lutar sin kind mot hans en kväll och frågar om han är lycklig. Han drar sej undan. Hon har fortfarande tid på sej, men nu vill han inte. Han har hittat Annika på sajten, Annika, med långt hår och skolflicksrösten. Dom beundrande mejlen. Hon skriver puss, kram, och jag tror att jag håller på att bli förälskad i dej. Som att sjunka ner i ett ljummet bad.
Nu är det bara ikväll och en kväll till. Kerstin har somnat med armen runt honom. Han tar undan den. Kärlekslöshet ska han anföra.
Ingen ömhet.
Får inte finnas.
Inget sånt.

torsdag 10 december 2009

344

Exhibit 1. Blå keramik från Paleokastritsa. Foton tagna ombord på en båt med genomskinligt däck. Vattnet färglöst, havsbottnen monoton, en sjöborre, ett urtvättat, skrämt stim med fisk.
Våra förljugna vykort. Det är underbart här, vi har det så bra. Oförskämt bra.

Exhibit 2. Bröllopet. Jag känner inte igen oss. Det kunde lika gärna ha varit en begravning, en begravning i champagnefärgat siden. Händer hållna i kramp. Löften uttalade med ljusa, falska röster. Dej ska jag älska. Dej med. Alltid. Alltid. Men aldrig. Vi växlade ringar. Fotbojor.

Exhibit 3. Båten. Den jävla båten. En stavelse från ditt förnamn, en stavelse från mitt, som för att visa nån som egentligen inte brydde sej längre. Likadana randiga tröjor. Påslakan i förpiken mönstrade med knopar. Jag sov på en skotstek, du på en apnäve. Vi pratade hela tiden, fick inte finnas ens en luftspalts tystnad mellan oss.

Det finns fler bevis. Det gör det alltid. Jag slutar där. Jag lever med en falskmyntare. Han också. Dags att skriva inbjudningskort igen.

onsdag 9 december 2009

343

Hon rullade orden mot sin gom innan hon lät dom komma ut. Jag satt trollbunden och stirrade på hennes tungspets innanför hennes läppar. Den var rosa, lite våt. Hon satte koppel på orden, höll dom nära, nära, varje undsluppen mening en skatt. Jag hällde upp mer vin, tände fler ljus.
Jag var inte den enda.
Det vet jag väl.
Vad spelar det för roll.
Jag kan inte bli avundsjuk. Svartsjuk. Det ligger inte för mej.
Hon räcker till.

Inget att längta till, bara en oväntad present att ta emot. Hur kan man. Tänker du, hur kan man förnedra sej så. Du har inte förstått. Vi flockas vid hennes fötter, ju mer hon ger, desto större blir vi. Du är fast i det lilla, vi har redan rest därifrån. Långt därifrån. Och lämnat dej bakom oss.

Det är hennes språk, hur hon talar till oss. Hur hon är mamma, dotter, älskarinna. Hur hennes ord rinner ner i våra sår och får oss att bli hela. Jag går nu, ödslar ingen mer tid på dej. Du är sluten. Öppna dej, vill jag säja, öppna dej och se. Men. Jag ska dit. Du får stanna kvar. Om det är det du vill.

tisdag 1 december 2009

335

Han stänger sina fönster när stan öppnar luckorna och släpper på vattnet. Kvällen innan har han gått en avskedspromenad bland dom torrlagda stenarna. Skatterna har han redan tagit med sej. Det han gör nu är kärlek i dess allra renaste form. Snart kommer vattnet, snart kommer turisterna, med sina ooh och sina aah och sina digitalkameror.
Vatten har han aldrig förstått sej på. Det är det mest intetsägande han vet. En yta. En yta på vilken man projicerar orden väldig och vacker. Han har semestrat vid Stilla havet. Drömmarna gick torrskodda över tröskeln, men havet rullade på samma enformiga, enfaldiga sätt när det var dag. Han sov helst. Sov bland minnena på botten, skepp som gått i kvav, bortslängda vigselringar.

Nu reser han till Döda fallen. Dom finns överallt. Man gör sej lustig över Vild-Hussen, han skulle kunna kyssa honom för vad han gjort. Tre dagar i det som varit Ragundasjön. Det vackraste han sett. Flodbäddens nakna stenar under hans händer. Eller Jersey, med ebb två gånger om dagen. Nästa resa blir till The Solent, med sitt häftiga och oförutsägbara tidvatten. Vandra ut barfota mot horisonten, en kejsare av sand, torr, torr sand.

måndag 30 november 2009

334

Det är nåt med hur du sätter ner fötterna framför dej i november. Hur stegen tvekar mellan sömnen och och den långa vakan. Som om du inte riktigt vill veta vart du är på väg. Eller varför.
November månads tak är lågt.
Ljusglimtar som utspilld framkallningsvätska. Du vill skriva en ny roman. Aldrig är du så nära dej själv som i november. Blicken aldrig så klar, som ljusstrålen som bryts i kristallkronan i taket där du bor.
Ännu finns tid. Inget är försent. Allt är möjligt, tretti dars uppskov med vad du än begär uppskov med.

Den som vill födas för tidigt tvekar en aning i november. Dina påbörjade kärleksbrev läggs undan i vackra askar för att sen glömmas bort. Du besvärjer tomheten med kryddnejlikor och saffran.

November är absolute space. Där november slutar öppnar sej svalget. Musiken startar på nytt efter att ha varit avstängd. Du använder återigen parfym bakom dina öron. Äter sötat vetebröd, sover drömlöst.

onsdag 18 november 2009

322

Jag tog med dej dit för att visa nåt. För att berätta hemligheter om mej själv jag trodde att du längtade efter att få höra. Jag hade trott att du också skulle se det storslagna i platsen, i mellanrummet mellan verkligheten och drömmen. Vi skulle dela allt, vi skulle blanda blod. Vi skulle bortom. Till nåt som bara kunde vara ditt och mitt.
Du fnös.
-Det luktar mögel.
Sparkade bland flaskor och söndriga telefonkataloger.
Jag ville inte höra mer. Och jag såg med dina ögon. Såg futtigheten och fjolårsgräset. Såg dom utrivna bilsätena där vi skulle sitta, som kungar, som drottningar. Hur ruttna dom egentligen var.
-Vi drar. Jag är hungrig.
En sista blick och jag var lättad över att du inte fick det här av mej, att jag inte sa för mycket. Att jag sparade lite av mej själv till nästa mänska, nån som kanske skulle komma att bestå provet.
-Kebab?
Du såg på mej, men jag hade redan rensat ögonen.
-Absolut.
Följde dej tätt, men mina tankar, mina storslagna planer var redan på väg långt ifrån dej.

tisdag 17 november 2009

321

Onsdagseftermiddagarna är våra. Jag har funnit mej i det. Av skäl jag inte riktigt kan reda ut. Rutten mellan Östra och Västra Kyrkogården, med ett kort stopp vid Tåns begravningsplats och Judiska kyrkogården vid Stampen, som ingen sköter längre, men som hon säjer är viktig för hennes fantasi.
Hon står och väntar vid Bellevue, dit hon tagit spårvagnen. Hon reser inte längre än så, trots att det skulle vara lättare för mej att plocka upp henne vid Redbergsplatsen. Men nej. Bellevue är gränsen.

Hon låtsas alltid bli förvånad när jag kommer. Varje gång har ett nytt namn lagts till listan. En gammal bekant, en före detta chef. Avlägsna själar. Vissa får en bukett, andra en enstaka gerbera, en lilja. Hon har en liten pension, men vill inte att jag ska bidra till blommorna. Däremot låter hon sej trugas till en våffla med italiensk chokladglass på Lejonet och Björnen, när vi hälsat på farbror Martin. Alla andra har historier, inte han, alltså är han av stor betydelse. Han får den vackraste liljan och vi tar alltid honom till sist. Hon vill gärna dröja kvar så att ingen stjäl blomman. Jag tror aldrig att det har hänt, men kommer på mej själv att ta vägen om kyrkogården på tisdagarna för att kontrollera att blomliket liger där det ska.

Jag var inte förtjust i henne när jag levde tillsammans med hennes son. Och hon gillade aldrig mej.
Vi är förenade i frånvaron efter honom.
Jag tycker synd om henne för hon är så ensam. Hon skulle beskriva mej på samma sätt.

Det är bara till havet, där vi spred askan efter honom vi åker var för sej.

måndag 16 november 2009

320

Jag stirrar på displayen. Siffrorna är så välbekanta att jag till en början inte förstår vem det är som ringer. Så längesen.
-Hemma över helgen. Ses vid tennisbanan vid sju om du har tid.
Jag har tid. Det är det enda jag har.

Då. Din pappa var händig. Han röjde planen, byggde ett nät, drog linjerna med limfärg, noggrant. Slog upp regler och avstånd i svenska tennisförbundets regelbok. Min pappa var full varje dag efter att han hade varslats på våren. Vi snodde pengar ur hans plånbok och köpte tennisracketar på Intersport, dom billigaste som fanns, femtisju kronor styck.
Du hade teve på rummet. Där följde vi Mats Wilanders väg genom franska öppna. Var det åttitvå? Lendl, Jose Louis Clerc, Gerulaitis, Vilas. Känslan av att allt var möjligt, att allt fanns inom räckhåll låg som en hinna, ett lätt regn över hela den sommaren.

Du ser likadan ut. Lång. Finnarna har inte försvunnit, trots att du har doktorerat. Du drömde om rymden och att vinna Wimbledon. Jag drömde om dej. Bara om dej. Och att en enda gång få slå en perfekt backhandspassering.
Manchesterbrallor, din nötta Fjällrävenparkas. Du gör gångar i löven med fötterna. Det var längesen din pappa skötte om banan, han fortsatte ett tag till efter att vi hade tröttnat. Nu bor han på alzheimerboendet nere på stan och du är på väg till CERN. Det har jag läst i tidningen.

Då. Du pratar hela tiden. Dina servar är darriga och verkar tveka inför landningen, verkar vilja undvika det vita. Jag är tyst och slår hårt. Ofta i nät. Vi tar hem det till din pappa som lagar det på kvällarna. Du beundrar John McEnroe, han är så olik dej med sina vredesutbrott.
-Det är känsla, passion, säjer du när han kallat domaren för fuckface och blir bestraffad med poängavdrag. Jag är svartsjuk på McEnroe, så till den milda grad att jag fortfarande avskyr honom.

Du har sparat racketarna. Du tar upp dom ur din ryggsäck och du är sjutton igen, jag är sjutton igen, du servar fortfarande lika uselt. Vi kysstes, jag kysste dej i slutet av den sommaren, du kysste mej tillbaka en kort sekund, sen tog du två steg tillbaka.
-Jag är inte bög, sa du.
Jag ville säja Inte jag heller, men jag är kär i dej. Men jag fick inte fram det. Så är det ibland.
Vi slutade inte träffas.
Inte egentligen.

Jag vill inte veta om du har barn eller fru, en blond fru som packar inför flytten till Geneve. Du har tagit av dej parkasen, svettas, fastän det krasar frost i luften. Linjerna är borta sen länge, bollen tar underliga vägar när den träffar löv, träffar jord. Du pratar inte så mycket längre. Jag älskar dej fortfarande. En gång åkte jag till stan där du bor och gick på bögbar, söp mej full och hånglade med en man som var avlägset lik McEnroe.
Jag säjer inget om det. Jag försöker att gå ner i knäna när jag möter dina fladdriga bollar.

Vi skiljs åt sen, utan ett ord, det behövs inte. Du räcker mej en av racketarna till avsked. Jag går hem genom skogen, jag minns dej, hur du rörde dej ikväll, jag vill inte veta nåt om dina motiv. Du kan åka till Geneve och göra ett svart hål, det kvittar, jag hade dej ikväll, racketen bär minnet av din ena hand och det räcker.
Det räcker. Jag älskar dej hela vägen hem.

söndag 15 november 2009

319

-Under över alla UNDER, ALLT förlät han mej en gång.
Sista backen vid koloniträdgårdarna, mjölksyra och missmod. In över hjässan dundrar Pärleporten, muntert, som fastrarna sjöng den, med betoning på somliga, extra utvalda ord. Fötterna i halvnya Air Max, prövande nu, lite mindre tunga.
-Om hans underbara GODHET, GLAD jag sjunger nu min sång.
Hon kanske sjunger högt, mellan spända käkar. Hon får lycrasneda blickar av dom som springer om henne. Det gör nästan alla. Att dom hör gör isåfall ingenting. Inte att dom springer fortare heller.
Hennes syster brukar sjunga Han är min sång och min glädje när hon rättar prov, det har hon hört flera gånger, med utdragna vokaler. Jeeee-suuuus, i dina häääänder, jag viiiilar till livets slut.
Hädelse.
Nej.
Nån tro har dom inte längre. Och dom går långa omvägar runt ämnet. Som en skamlig hemlighet.
Ändå.

Utförslöpan ner mot röda klubbstugor. Som en härlig gudomskälla, rik och mäktig, djup och STOR, är den kärlek, nåd och SANNING, som i Jesu hjärta BOR. Fastrarna, borta sen länge, halvt genomskinliga i femte kårens uniform.
Stretcha bort Jesus vid vändplanen. Långsamma steg till bilen. Mats som dammsuger huset med En salig samling på Ipoden.
Vi är många, vi är tusen.
Guns 'n' roses i bilens cd-spelare. Paradise city.
Hon skrattar högt.
Överallt.
Hela tiden.

lördag 14 november 2009

318

Han har fått mej att lyfta på huvet och se. Jag räknade gatstenar innan honom, undvek skarvarna mellan plattorna, mellan hundbajset och tuggummifläckarna. Det som flög, det flög. Det var stora fåglar. Små. Mittemellan.

Nu delar vi liggunderlag i gräset. Vi har kaffe i termosen och smörgåsar med korv och fortfarande det där stela runt ögonen man får när man stigit upp för tidigt.
-Bivråk, säjer han och lämnar över kikaren till mej. Jag tycker om det mjuka i hans röst när han säjer: Och fiskgjuse, fjällvråk.
Jag ser ännu inte skillnaden mellan blå och brun kärrhök. Jag har svårt att bestämma lätena. Är det kvi-kvi eller tjirp-tjirp. Det är inte viktigt. Här ligger vi. Bland hundra andra, som sticker upp sina huven snabbt och ner igen likt surikater på Etoshaslätten.

Det är vi, nu och himlen och västanvinden och fåglarna som jättars slungade papperstussar. Det är ögonblicket som vrider sej runt sin egen axel och en bön om att det aldrig ska ta slut.

söndag 25 oktober 2009

298

Hon kan inte sova längre. Äcklet biter henne som en tax och släpper inte taget. Hennes man sover redan, hon tänker aldrig ligga bredvid honom mer. Ikväll luktar han inte av den där, av den där andra, av ludret, men hon har känt doften, stanken tillräckligt många gånger för att den ska sitta fast i näsborrarna. Parfym och sperma, hans kladdiga fingrar på den där andras strumpbyxor, deras skratt när dom har knullat klart.
Allt drar han in över tröskeln, hem till henne, som en hankatt stolt och kråmande över sin fångade blåmes.
Så hon vakar. Vakar och vankar. Teven lockar henne inte längre och musik har hon aldrig förstått sej på. Det är bara hans cd-skivor i alla fall, det är Coltrane och Django Reinhardt, det är Springsteen och Dylan.

Vad som får henne att gå utomhus vet hon inte riktigt. Hon blir trött på huset, det kalla, tomma huset och alla hundra mil hon har gått mellan fönstren. Hon är rädd för mörkret, men hon går ändå. En upptäcktresande i för stora curlingkängor. Gårdsplanen ligger blek och tung som grädde. Hans bil, en bredbakad bmw står slarvigt parkerad framför huset, med framhjulen i rabatten där hon brukar plantera dahlior. Att det ska vara så jävla svårt.

Hon vaknar av hans gormande.
-Vem i helvete har repat bilen. Jävla ligister. Förbannade slum.
Ler, vänder på sej, somnar om. Fortfarande med sin nyckelknippa i handen.

Mörkret lyfter av hennes skuld. Hon har bytt kängorna mot ett par högklackade stövlar. Hon längtar efter natten, bär med sej fångster hem. En dunk bensin, cohibas köpta på Brobergs, en vacker antik tändare. Sparar tidningarna istället för att köra dom till återvinningen. I en container hittar hon bortslängda vinylskivor och en skivspelare som luktar makrill men i övrigt fungerar väl. Emmy Lou Harris, Doors. Riders on the storm.
Hon är noga med att inte lämna några spår. Betalar allt kontant.
Väntar in pingsten. Överraskar honom med middag. Han ser förvånat på henne.
-Fan, vad snygg du är. Har du bantat?
Glad bröllopsdag, älskling. Öppna dina presenter. Drick ur Barolon, strunta i grumset på glasets botten, det är bara lite rester av åtta Stesolid.
Ta en cigarr. Gå upp och lägg dej, ja, det var längesen, men jag kommer snart, ska bara byta om. Ja. Hä, hä. Till nåt mer bekvämt.
Han faller redan i trappan. Så synd att vi inte la ut lite mer pengar på en flamsäker matta.
Hon byter till stövlar och går ut genom dörren. Kastar tändaren över axeln, startar hans bil, kör därifrån. Inte en enda blick tillbaka.

torsdag 22 oktober 2009

295

Jag fuskar med allt. Sopar gruset i tamburen under mattan, skakar upp stegräknaren, tittar i facit. Jag häller ner chilipeppar och gurkmeja i den färdigköpta tomatsoppan och kallar den min egen.
En lust och en längtan att skolka, komma undan. Ett förfelat arv, föräldrar som steg upp i gryningen och aldrig vilade.
Eller kanske just därför.
Raggardusch.
Att hitta genvägar, att bara bromsa lite vid stoppskylten om ingen ser en. Ett memory med brickor som är bitna i olika mönster.
Hafs, slarv.
En fuskare som bär sitt namn med ett slags stolthet.

tisdag 20 oktober 2009

293

Jag vill ta mej in i din hjärna. Jag vill veta hur det går till, hur dina tankar känns, alldeles innan du gör dom till bröd. Utrymmet under din tunga. Att vistas bakom dina hornhinnor, se världen som du gör. Dina lögner, undanflykter. Allt du väljer och väljer bort. Klia dej på armbågen och vara du som gör det.
Vad du rörs till tårar av, hur dina orgasmer känns.
Hur du sätter ner foten, vad du gör när du är ensam och ingen ser dej.
En minut, en dag, en vecka.
Hur lång tid det nu tar för att lära mej dej.

måndag 19 oktober 2009

292

Jag jagar mina hårstrån som vore jag på uppdrag i Waziristan. En befälhavare med pincett. Min generande hårväxt.
Det började som ludd på kinderna, ett löfte om nåt mer på överläppen. Nu är det illegala bosättningar mellan brösten, runt bröstvårtorna, på hakan. Och jag måste hinna med dom vanliga manövrarna, benen, armhålorna. Bikinilinjen. Jag bär inte bikini, jag badar naken. Men ändå.
Könshåret är den enda växt som blåst till reträtt. Sorgset, visset som en bortglömd aspidistra, en gråbrun tova, likt det som växer på dom förgiftade fälten vid Verdun.

söndag 18 oktober 2009

291

Vi har likadana frakturer. Du krossade din fot i fallskärmshoppet på din första svensexa. Äktenskapet var ett misstag, säjer du, det var vår herres sätt att varna dej.
Min far körde över min fot med traktorn, den vi kallade Grålle, utan störtbåge och med ett puttrande avgasrör uppe vid förarplatsen. Det var inte avsiktligt, tror jag, även om han vid det tillfället var arg på mej. Riktigt varför vet jag inte. Vi höll på och kupade potatis på åkern nere vid sjön.
Mor och far skilde sej inte, men olyckan öppnade ett svalg mellan dom, ett svalg av varsina sovrum och blickar som pingpong när jag kom hasande, med korvíga trasmattor i kölvattnet.
Ditt nick på sajten var Haltebolink, 34. Mitt var lika poetiskt, Krossad fot&krossat hjärta, 31. När vi gifte oss hade Jack på ortopedverkstan specialtillverkat en sko åt mej med skära sidenband på. Jag hade en Manolo Blahnik på den andra foten. Du hade cowboystövlar. Vi snubblade uppför altargången, men vackert och i takt.

Det händer att mänskor skrattar åt oss, när vi hoppdunsar oss fram genom stan. Vi bjuder på det. Våra söndagspromenader är korta och ansträngande, men vi utför dom i alla fall. Men inte gärna på kullersten.
Snubblar ofta, faller inte.
Det är vi.

290

Först tror hon att hon lämnat en radio på. Ett samtal med röster som påminner om varann, en fråga, ett svar.
I steget ut mot balkongen. Tydligare nu. Grannen under. På engelska.
-No, I wouldn't put it quite so.
Och sen.
-Nej, verkligen inte, där måste jag anmäla avvikande uppfattning.
Hon kikar ner i glipan mellan trallarna. Ett par knän, luden rya, glittrar i solen.
Han suckar.
-Om vi skulle ta det från början.
Han har ändrat dialekt. Nu är det kulturskånska, med omsorgsfulla r.
En klunk, enbär i doften, en suck igen.
-När jag hade lämnat New York efter olyckan och inte visste vart jag skulle ta vägen. Ibland måste man våga ett språng ut i det okända.

Det är bara han därnere. Han ställer frågor, ger svar, det är franska, engelska, välvårdad småländska. Det är historier från a till ö, eller enstaka fraser ryckta ur sitt sammanhang.

Hon har fastnat i steget, andas lätt, mjukt. Hon borde inte lyssna. Det är fult. Hon vet inget om honom, kan inte erinra sej hans namn, dom har stött ihop nångång i källsorteringen, i tvättstugan. Prydlig, pilfinksfärger, lågmäld.
Här på balkongen är han en känd dirigent, en regissör, en finansman, en diplomat. Oblyg, skarp, rolig. Hon får knipa ihop läpparna ibland. En tid som hon borde passa blåser iväg, en telefon ringer sej trött.

En ensamhet han fyllt av liv. Som hon blir en del av. Att göra sin verklighet tydlig. Att göra sej själv till superstjärna. Han har gått in, hon undrar om han fortsätter sen, framför teven, med ljudet på mute. En ny vän. Hon provar själv, sen framför badrumsspegeln.
-Som jag sa, det är viktigt det här.
Tar ny sats.
-Det finns en annan aspekt.
Ler. Och sen.

fredag 16 oktober 2009

289

Jag vet inget om hur man slåss. Jag har aldrig gett nån ens så mycket som en örfil. Tjejer slogs inte när jag växte upp. Ingen har talat om för mej hur man gör, och ingen har heller sagt vilken smärta det innebär för en själv att slå nån.
Jag känner mina fingrar träffa, jag tror att det är hans näsa, jag känner knogarna slå i nåt hårt som sen fjädrar tillbaka. Och sen. Smärta, grön elekricitet uppför armen.
Han tar två steg bakåt. Blinkar, blinkar igen. Armarna hänger kvar vid sidorna.
”Jag tänkte på dej.”
Jag tar sats, måttar en spark, två sparkar mot hans skenben, halvbra träffar, för nu blinkar han en tredje gång, för att få bort tårarna ur ögonen.
”Jag satt där jag satt, och kunde inte sluta tänka på dej. När du åkte tyckte jag att det var skönt. Först. Men sen började jag längta efter dej.”
”Det kunde du ha skitit i.”
Jag går så nära honom jag kan medan jag säjer det, min röst är inte min röst längre, den är bara ett gläfsande och överläppen åker upp av sej själv när jag sätter naglarna i hans armar. Och drar neråt. Hårt. Jag skulle skratta åt mej själv om jag kunde se mej utifrån. Ursinne slår så lätt över i parodi. Han fortsätter prata. Klösmärkena blir skära, svullna, och i slutet av varje streck hänger hudflagor som rullat ihop sej, liksom allt för nära elden.

Han försöker greppa mina handleder.
Jag spottar, vrålar, som en floresiensis skulle göra, inga ord, inget språk, bara kropp nu. Jag skriker ur mej min ilska och oro, skriker bort min envisa förälskelse tills jag är tom. Urlakad.

Han är inte kvar.
Inte jag heller.

tisdag 13 oktober 2009

286

Lusten som en mässa, våra dofter, safter som kladdiga stråk av rökelse, sandelträ, lapsang souchong.
-Vi är inte kära, bara kåta, säjer du, när du gömt oss under din bruna morronrock.
Jag låtsas inte höra.
Jag är kär. Vissa dar tror jag att du också. Sen lägger du ner allt som är vi, det sjaskiga, som smutstvätt under sängen. Du har en av- och en påknapp, du pratar med henne i telefon, medan jag ligger naken bredvid i din säng.
Du behöver en tredje.

Det finns ingen nedre gräns för mej. Jag fortsätter falla, fortsätter stryka utanför dina fönster. Ett enda kanske håller mej vid liv. Ska vi ses. Kanske. Kommer du ikväll. Kanske. Jag har aldrig väntat så mycket förut. Och du är värd det. Du har en nyckel till min port, din nyckel har hon fått. Hon sjunger för dej i telefonen, nya stycken dom övar i hennes kör, du sjunger med. Förtjust. Du kysser telefonen. Sen mej.

-Inte kära, bara kåta, säjer du igen.
Jag tar det jag får.

fredag 25 september 2009

268

Du fäster blicken på himlen. Du rabblar tyst, skriver i din gamla nötta anteckningsbok. Amari i år är gamarnas år, lammgam, gåsgam. Alpkaja. Jag drar med fingrarna genom vassa snår, liten aning timjan, oregano. Fårlort. Här har nån rökt cigg på cigg, väntat, kisat mot porten som hon borde kommit igenom för flera timmar sen. En till, sen går jag, tänkte han. En till, sen går jag definitivt hem. Absolut. Inte stå här som en hund och vänta. Inte en gång till.
Kom hon nånsin. Det undrar jag. Fimparna är så mosade, som under en mycket arg, mycket besviken klack.

Hökörn. Och gamarna, visslar, det torra knäppet av ben dom släpper mot klipporna. Gamarna som patrullerar ovanför oss, ifall. Du grät över minervaugglan med bruten nacke som vi fann igår. Jag gråter över en ensam man som väntar och röker vid en gammal båge av kall sten, handen skuggar pannan, förgäves, hon har gått åt ett annat håll ikväll, sett nåt annat, inte honom.
I morron ska han vänta där igen.

tisdag 22 september 2009

265

-Jag vet.
En hand nerför min rygg, gnisslar i svetten, hakar upp sej på fördelsemärkena, dom som knoppar sej precis som pappas gjorde.
-Jag vet hur det är.
Jag är för trött för att svara Du vet inte, du vet ingenting.
-Mm. Jo.
Vi har bråkat förut. Argumenterat, diskuterat. Det finns ett långt skrapmärke på sovrumsväggen som har tagit med sej målarfärgen. Rynkigt. Som när man klöser huden av en arm.
Vi har varit här förut. Här, där man inte orkar prata, inte orkar röra sej. Vårt helvete är upprepningen, vårt helvete är att veta hur det har varit, hur det är och hur det kommer att bli. Till nästa gång. Jag hade önskat oss lite mer fantasi. På den tiden när jag fortfarande önskade. Inte bara ömkade.

Det slutar i en omfamning. Också det vet vi. Och när du somnat ligger jag slött och rör vid skrapmärket i väggen, tänker att lite målarfärg på det där. Och sen inget mer.

fredag 18 september 2009

261

Jag bär mitt ärr som en Pradakjol. Det gjorde jävligt ont. Det borde finnas ett annat ord än ont för den typen av smärta, den som kräver nåt av en, som inte kan lindras med is eller piller.
Nu, efteråt är jag stolt. Jag dog inte, fast jag ville det, jag vaknade upp och bad dom avliva mej, dom log nervöst och tog i mej med svala, torra händer och viskade sina Såja, såja och Det blir bättre snart ska du se.
Mot slutet blev dom uttråkade. Jag kunde se det, lukta mej till det, höra deras tankar Ja, hit med ett gevär, jag kan göra det själv, bara du slutar tjata.
Sjåpig. Men det är fel. Dom har bara inte känt samma sak. Huvudvärk, nageltrång, kanske en trasig tand. Inte det här.

Jag går inte till simhallen längre. Jag fick simma ensam på min bana. Jag äcklade. Det syntes. Ingen såg på mej och ändå alla. Jag släcker lampan i det fumliga, jag vet hur jag ska röra mej för att dom inte ska känna. Nej, inte där, andas jag mellan tänderna, det är inte skönt, här, här istället. Män tycker om det. Att bli instruerade. Jag klär mej innan dom vaknat.

Det lever mitt liv med mej. Det är jag och ärret. Min kamrat, ständigt i förändring, köttrött ena dan, blekt senapsgult nästa. Jag tröttnar aldrig att se på det, ta på det, det som är så dött och ändå, en ton, ett vackert vibrato under det som läkt ihop.

torsdag 17 september 2009

260

So what om jag rodnar, glöder under dina blickar. Du äger inte mej för det. Du kanske tror det. Men det är bara biologi. Så snygg är du inte. Så underbar är du inte. Vi kan ta din nacke till exempel. Den är finnig. Vi kan ta din hals. Adamsäpplet som rör sej hit och dit som en flipperkula.

So what om jag svettas när du kastar pappersbollar åt mitt håll. Du är en dräng, en brukskille. Du vill jobba på pappersfabriken. Det är din dröm. Jag drömmer större, mycket större än så. Fatta det.

So what om jag inte svarar när du pratar med mej. Jag kanske inte tycker att det du säjer är så spännande. Jag kanske har nog med mina stora, kloka tankar. Dom som håller mej sällskap när ni andra går på Våga-stuffa. Jag kanske inte vill stuffa. Har du tänkt på det?

Jag kanske är där jag vill vara. Splendid isolation. Den smaken vet du inget om.

onsdag 16 september 2009

259

Jag tycker om henne. Jag tror det i alla fall. Jag är rädd för henne. När man får komma upp i hennes väldiga famn omsluter hon en som alla världshav på en och samma gång. Jag håller om det sladdriga vid hennes överarmar. Petar det fram och tillbaka.
-Gäddhäng, säjer hon.
Det passar henne. Hon har samma blick som en mycket gammal fisk.

Hon har lergökar i fönstret och ett ostämt piano. Hon läser oss alla till tårar på kvällen. Näverkonten. Tjockt djuprött täcke över oss, som ett röntgenförkläde. När hon kommer i trappan för att hyscha på oss en sista gång har hon tagit på sej morfars keps och i den har hon hängt hans medalj för tretti års prickfri mjölkning.
-Vem är det som bråkar och gardistar här, frågar hon, men i rösten finns värme i kväll och kärlek. Vi sörplar i oss den. Morfar säjer godnatt i ett moln av Vademecum.
Dom spelar skivor med Artur Eriksson sen. Vi somnar till De komma från öst och väst.

Vi sjunger den på hennes begravning. Jag har tagit täcket, det är det enda jag vill ha, täcket och lergökarna.

(Gäddhäng, gardista, gällen, gangrän, gurgla)

fredag 11 september 2009

254

Dom tror att dom vet vem jag är. Dom tror att dom äger en bit av mej. Bara för att dom minns vad jag gjort och känner igen mej. Då var jag en skugga. Jag var ingenting. Och stan var allt. Som det lilla barnet, navet kring vilket allt annat snurrar. Ån genom stan, full av nors på våren, stank av härsken gurka. Dom äter fisken som andra kastar bort. Dom tror att ur denna jorden, den feta, glansiga, stammar landet. Dom stänger aldrig sina munnar helt. Även jag har det i mej som en smitta, en dålig lukt, jag rör ofta vid hakan, liksom för att tvinga den att sluta till.

Att åka härifrån var som att upptäcka hur man gör när man andas.

Jag passerar på europavägen, men stannar aldrig. Pappa ligger på kyrkogården på kullen, men han förstår varför jag aldrig kommer dit. Jag tänder ljus på andra platser. Jag går inte in i skuggan igen. Det kommer brev som antyder att jag har en skuld att betala av på. Där man önskar, nej, kräver min närvaro. En blandning av inställsamhet och hot. Du har en del att tacka oss för. Som om dom vill att jag ska komma tillbaka för ännu en rättegång, ännu ett vattenprov. Som om dom verkligen tror att jag skulle vara så dum.

Stan är byggd på lera, och halkar ut i stora sjön med en halv millimeter om året. Jag har inte bråttom. Dom kommer att önska sej stängda munnar så småningom.

torsdag 10 september 2009

253

Jag håller inte reda på tiden. Den håller reda på mej.
Jag lever med mina väckarklockor, som ringer vid bestämda tidpunkter. Inte för att jag vet precis vad jag ska göra då. Det viktiga är att jag gör nåt. Jag har ställt en stol mitt på mattan, en äkta matta som liksom glöder under mina fötter. Jag tycker om den känslan. Mitt på mattan, i det rum som har det avgjort vänligaste ljuset. När det ringer tar jag en tablett. Ibland den stora, ovala, vad kallas färgen, kanske akvamarin. Om det är en färg. Ibland den oansenliga, som så lätt tappar bort sej i min handflata, den lilla som bär på dom stora konsekvenserna.
Jag kanske sträcker på mej. Dricker, vad kallas det jag har i termosen nu igen. Asch. Går på toaletten. Inte för att jag precis har ett behov, mest för att undanröja följderna av att inte gå dit. Jag har också en textad lapp på armstödet. Gå på toaletten. Det är den enda eftergift jag gör. Och i detta finner jag en njutning.

En färdigbredd smörgås i kylen, med en servett över. Ett glas med vitt. Ehm. Mjölk. Klöjm, så brukade jag säja, då, innan, för att skoja. Klöjm. Ett ansikte i spegeln, som ett brev från en annan tid. Händer, fingrar som gör vad jag säjer åt dom att göra. Böcker i rader med mitt namn på ryggarna. Eller nåt som påminner om mitt namn. En släkting. En mor. Jag har en kvinna på ett foto på väggen, en mor, en fru. En dotter. Nu ringer klockorna igen. Men inte härinne.

måndag 7 september 2009

250

Du hatar att promenera. Du vill ha ett syfte med det. Gå från a till b, uträtta nåt, och sen helst ta treans spårvagn hem. Jag drömmer om att vi ska flanera vid havet i matchande halsdukar. Jag skulle kunna gå, bara gå, gå. Gå nånstans och sen falla omkull, kanske vid världens ände eller i Istanbul. Du sitter, ligger, står. Contrapposto. Jag går. Du köper brogueskor, jag köper kängor, med goretexfoder och vibramsula.

Jag har skavsårsplåster, du har en näsduk med ditt monogram. Du är dekorativ med dina yllesockar i klanmönster och dina filterlösa Camel, ditt ena långa ben över fåtöljkarmen, det första jag ser när jag kommer in i tamburen. Med hundbajs under skorna. Jag låter dej vara det du är, anglofil, beläst, belevad. Du hjälper mej att skölja mina kängor medan du pratar om Indiens siste vicekonung, och om Mullaghmore, och du plockar ett löv så ömt ur mitt ena öra, du gör det på ett sätt som rymmer all din kärlek. Du ska fortsätta att sitta, närsynt plockande med dina bibliografier. Jag ska fortsätta att gå ut genom dörren, och sen komma tillbaka.

Jag ska ändå sticka likadana halsdukar åt oss. Du kan bära din inomhus.


(Sen falla omkull-meningen har jag stulit av Eldkvarn, låten Två hjärtan från cd:n Limbo. Treans spårvagn är ju en annan Eldkvarnsång, men treans spårvagn är också min, så det tycker jag inte är en stöld.)

söndag 6 september 2009

249

-Jag har fått löss.
-Det där är bara en hårrot.
-Men den är ju svart. Och den rör sej.
-Den rör sej för att du petar på den, ja. Lägg av nu.

I handfatet ligger blodiga trosor i blöt. Hon kramar ur dom, låter den röda röken virvla mot ytan. Det luktar järn och nåt annat, lite som rådjurskropparna som hänger i uthuset på torpet när det är jakt, det ångar om inälvorna som faller ut på marken. Lukten får henne att vilja hulka. Hon stoppar underbyxorna fulla med bomull och hushållspapper, trots att hon vet att det finns en påse med bindor på insidan av toadörren. En påse som verkar vara fylld till brädden av små råttor, när man tar i bindorna lever dom under händerna, cellstoffet far fram och tillbaka och skumgummiremsan på baksidan lämnar kladdiga avtryck i handen. Jeansen knölar sej i grenen.
För henne betyder det ingenting att bli kvinna eller att kunna få barn, för henne betyder bara dropparna i trosorna att nåt har blivit förändrat, förstört. Hon vill att allt ska bli som vanligt igen.

-Tror du att jag har aids? Jag svettas, titta här. Alldeles blött. Det är ett symtom.
-Har du legat med nån?
-Nej. Kan man inte få det ändå?

Hon räknar. Räknar fönster, vita bilar, röda bilar. Tre potatisar på tallriken, salladen till höger, inget får vidröra nåt annat. Tiden buktar som en såpbubbla. Hur många gånger har hon tvättat händerna nu igen. Alltid för få gånger. Tillvaron som ett rutmönster, kroppar på x-och y-axlarna, dom som är vänliga, dom som vänder sej bort när hon kommer. Samma väg dit, samma väg hem. Ett par dars förberedelser för att ta sej till biblioteket. Hon går sin egen väg, hon går förbi, tar inte gärna folk i hand, ser in i ögon för länge eller inte alls.

-Skabb.
-Nä.
-Cancer?
-Nä.
-Mask?
-Sluta nu.

fredag 4 september 2009

247

Det är den tyngsta bok hon äger. Tre komma två kilo inräknat kartongen den förvaras i. Den var hennes följeslagare under ett helt år, två terminer. I kapitlet Barocken i Flandern, alldeles under Franz Hals målning av Haarlems fattighusstyrelse har hon ritat ett hjärta. Dessa stränga kvinnor med sina vampyrögon och stärkta vita kragar. Hon höll reda på sina kärleksnätter då. Så barnsligt. Hjärtan för varje gång.
Boken i väskan över axeln, i en plastpåse för att skydda den mot läckande yoghurtburkar och trasiga pennor. Såningsmannen av Millet, pointillisterna. Hon tittade inte så noga på konstverken. Hon hade fullt upp med att kråma sej. Spegla sej, samla på blickar, på händer som drog, smekte, strök.

En annan kvinna, en flicka, tusen år från den hon är nu. Och ändå. En smula ömhet för henne, en gemenskap. Hon la sej ner i säng efter säng, rena lakan, smutsiga lakan, en gång bara en smal, solkig madrass på ett golv, och hon klev upp igen morronen efter, och gick sin väg, liksom obefläckad. Med boken i sin gnisslande plastpåse. Och ett, eller kanske två hjärtan nedritade vid Kokoschka, Emil Nolde. För att nästan aldrig återvända.

Hon bläddrar en stund bland färgplanscherna. Hon räknar inte hjärtana. En annan gång. Eller aldrig. Klottret får sova mellan kartongpärmarna, flickan med, hon ler när hon baxar tillbaka boken mellan hundlexikon och reparationshandboken för Ford Escort.
Gör en prick i almanackan för att notera bokhyllestädningen.

torsdag 3 september 2009

246

En dörr jag inte vill öppna. En sårskorpa jag hade slutat riva av. Andra mänskor lever sina liv med stängda garderober och lever bra. Dricker vin, äter glömska. Jag kallar rummet för mitt arbetsrum och har burit dit en begagnad stol från Kinnarps. Morfars gamla skrivbord, fullt av saker, en lp-spelare, en avlagd mobiltelefon, en kaffekopp med tjära på botten. Arbetar gör jag i sängen, vid köksbordet, aldrig här.

September är en månad för nya löften. Jag har köpt en rulle svarta sopsäckar och tagit på mej en skyddsamulett. Och min vackraste blus. Lagt svart på ögonfransarna, sprejat en aning Sexy Graffiti bakom öronen. Bläddrar bland otymplig vinyl. Ett soundtrack till den här dan. Omöjligt. Jag får sjunga själv.

Niklas är den första som ramlar ur garderoben. Det var jag beredd på. Han kliver självmant ner i säcken som jag håller upp. Jag hittar tangatrosorna han köpte till mej i London, både löjliga och upphetsande på samma gång, hittar söndertvättade t-shirts, hör våra röster, minnet av våra långa telefonsamtal på nätterna. Han spelade låtar han gillade för mej, jag läste dikter, vi teg ihop, en gång smekte han sej själv under tiden, men det blev konstigt, vi gjorde aldrig om det.
Docenternas konsert på Hultsfred finns här också, jag lägger den i högen mittemellan slängas och sparas. Garderoben är vägen till Narnia. Så är det alltid. Men jag kommer aldrig dit. I en trådback ligger blindtarmsoperationen, och Jack och Stefan och Totte, dom är lika söndertvättade som t-shirtsen i hyllan ovanför och dom är lätta att vika ihop och lägga i sparashögen, för dom gör inte ont. Det var jag som gick ifrån.

Pälsängrar, en lång ensamhet. Lavendelpåsar.

Det blir kallare i rummet. Jag tänder alla lampor, vet att byltet som ligger längst ner i garderoben behöver en motvikt. Kall vaxduk mot fingertopparna. En skatt, en sarkofag, en mumie. Ber hjärtebönen när jag vecklar ut. Så stort, så länge. Så vackert, jag behöver inga sånger, det sjunger sin egen mässa, nåt har mognat och slagit ut. Ingen ilska, ingen besvikelse, bara mjölig sand på stranden i Åhus och riskornen från bröllopet. Försoning i en drömfångare hängd bakom dörren.
En tom garderob. Som jag lämnar ifred så länge.

tisdag 1 september 2009

244

Jag skriver ditt namn med stora rörelser på det dyra papper som jag skulle använt till mina skisser. Ditt förnamn skriver jag med en handstil jag inte längre känner som min egen.
Jag tänker skriva dej tillbaka hit. Under tiden du väljer att vara borta binder jag dej till utrymmet mellan papperet och pennan. Det är fortfarande skrynkligt på den sida av sängen där du sov, vissa saker är för heliga för att röra och när jag kisar med ögonen ser det nästan ut som om du ligger kvar.

Du var bara här ett dygn. Jag samlar på det omaka, det som fallit ur ramen. En gång var du klassens tjockaste pojke. Nu var dina jeans trasiga och du hade druckit så mycket och så länge att dina läppar var blå och spruckna.
Jag lät dej berätta om henne, om er kärlekshistoria, hur hon tröttnat, men inte du. Hur du skulle fortsätta att älska henne för evigt, trodde du, medan du kramade mina bröst och bet hårt i mina läppar. Du var som ett pussel med borttappade bitar.

På bordet framför mej ligger ett keltiskt kors gjort av mina mest värdefulla tarotkort, jag har studerat min handflata och månens faser, jag har tänt rökelse. Ett hårstrå var det enda du lämnade kvar, men det behövs inte mer.
Så säker på att du skulle komma tillbaka samma kväll, men jag somnade medan jag väntade på dej. Nu har det gått flera dagar, kanske flera veckor, jag vet inte längre. Vi har all tid i världen, men jag börjar bli otålig. Du gav mej ett tecken, du lämnade kvar märken på mej som inte går att tvätta bort, som jag inte vill tvätta bort. Vår förbindelse är lika svag, lika stark som en tråd som glöder under huden.
Du låg tätt intill mej när jag vaknade, du hade andats mot min hals som var fuktig som på ett litet barn. Din kuk nyvaken mellan dina lår.
Du hade gått din väg när jag vaknade igen.

När du kommer tillbaka ska du få varmt té, som doftar av jord och snö. Vi ska äta mandelflarn och grädde. Du får fortsätta att berätta om henne, jag ska lyssna tills det inte finns nåt mer att säja. Jag ska hjälpa dej att glömma henne. En långsam andning, som att blanda blod, där du andas ut, andas jag in.
Där jag andas ut, andas du in.

måndag 31 augusti 2009

243

Om hon kunde utfärda ett besöksförbud. Som gällde henne själv. Om hon kunde sluta att gå dit och sitta fint på sängkanten, tigga smulor. Om han kunde sluta säja att han älskar henne. Om hon kunde sluta lyfta på tidningshögar där kärleksbrev rullar upp sej i finkorniga moln av patschouli och stora ord. Kladdigt kyssta papper.
-Det här är från en kompis, säjer han och blicken är aldrig så stadig som då, aldrig så blå, så grå som då, som en saltöversköljd klippa långt ute i Västerhavet.

Han har henne till nåt. Han har ett behov. Men han skulle passa bättre i Utah, i Riyadh, än i Kortedala. Hans liv saknar dom yttre gränser som är nödvändiga för henne.
-Var inte så snål, säjer han. Det är en gammal flickvän, klart jag har känslor kvar.
En homeopatisk motsvarighet till kärlek. Ett minne, osynligt, men ett avtryck kvar i den trassliga väven av rum och tid och längtan och saknad.

-Det här betyder inget.
Torkade rosor på särskilda minnesdagar. Han ler. Inåtvänt. Bortvänt.
Hon går ibland. Då är hon fri, då ligger världen där framför henne, hon blir yr, kanske vill hon det. Framkallar det genom att andas häftigt. Genom att låta bilder på sej själv om tjugu, tretti, förti år komma och gå, ensam, dör ensam. För då går hon tillbaka. Hela vägen. Och lite till. Tobak och ull och skäggstubb och ömsinta händer och drivor av öppnade brev runt deras fötter där dom står i hallen och håller i varann, klänger fast i varann, som två ihopväxta, liksom redan förlorade.

lördag 29 augusti 2009

241

Det här är en fyra femtedelars ånger. Att inte orka riktigt fram. Inte vilja, att ändra sej, den sena insikten, dovt i magen.
En stoppboll, man tror att man lurat honom på andra sidan nätet, men så kommer ett passerslag på backhandssidan, så retfullt utom räckhåll.
Hans ångranden i olika dofter.
-Ditt jädra arsel. Till chefen. Luktade kylarvätska. När han skrattade åt Veronikas nätstrumpor och röda högklackade i sängen, lukt av regn mot fjolårsgräs.

Nu. En ny utsikt, en ny stad, som till och med heter så. Ny köping. Han hör näktergalen från sin balkong, han har kört okända gator, köpt martiniglas på Coop. Han dricker. Och tänker Vad gör jag här. Vad fan gör jag här. Vattnet är sött, när han kör till kusten skyms sikten av träd på öarna. Ingen obruten horisont. Det som verkade nytt förra månaden luktar nu som att öppna en påse med kvarglömda sjöstjärnor från förra sommaren.

Han vet vart han ska gå på måndag. Han ska stryka en skjorta, tvinga pressveck på brallorna. Hundra handslag, hundra namn som han ska glömma bort. Och tvingas komma ihåg. En martini till. Näktergalen jäktar sej igenom det sista. Så tyst att han hör mörkret falla.
Vad fan gör han här.

fredag 28 augusti 2009

240

(Egen puff, slog upp en sida i Stephen Kings Staden som försvann, pekade på ett ord. Det blev grusgrop. Så det blir min puff idag, för jag har inte tid att vänta på den riktiga.)

En grusgrop. Ett sandtag. Vi hämtade sand till sandlådan på torpet här. Mörkbrun, fuktig, torkade snabbt till ljus nougat och var värdelös att göra figurer av. Ett sönderympat äppleträd bakom huset, där vi kissade. Och borstade tänderna. Ibland samtidigt. Kissförbud den torra sommaren då vattnet drog sej längre och längre tillbaka i brunnen och huggormen under gurkbladen såg på oss med loj blick.

Jag är tillbaka. Ibland, ofta, svär jag på att inte göra dom här resorna baklänges i tiden. Jag vet inte vad jag tror att jag ska hitta här. Nåt viktigt. Det är som att piska sej själv. Botgöring? En skuld. Som sagt, jag vet inte. Och jag gräver inte alltför djupt.
Jag är alltid ensam härute. Vill inte bli störd av nån annans andedräkt och frågor. Fötterna kan vägen. Även om hjärnan fastnat i en loop. Fötterna kan man alltid lita på. Fötterna i gummistövlarna, marsch, marsch, stopp. Bräkenväxter. Adiantum, asplenium, blechnum, davallia. Kan dom fortfarande. Nöjd.

Här gömde sej Svartenbrandt och Olofsson när dom var på rymmen. Dom åt konserver, frikadeller och fruktcocktail, det var några tjejer här och plockade åt sej burkarna sen.
-Clark, sa dom på bred västgötska, Clark, han är så snygg.
Ingen tyckte att Svartenbrandt var lika snygg. Dom heter inte så längre, men jag kommer bara ihåg deras riktiga namn. Vi parkerade bilen nära torpet den sommaren. Ifall.
Jag plockar några kantareller som alibi. Kan alltid låtsas att jag är här för svampen. Återvänder till grusgropen, där bilen står. Gropen är igenvuxen, man jobbar inte här längre. Inte på brädgården intill heller. Vägen som leder förbi är asfalterad, det var grusväg här förut, väglut på för att den inte skulle damma. Ibland såg det ut som det brann när bilarna körde förbi.

Jag tänker: jag ska inte återvända. Ett tryck över bröstet. En lust att skrika högt. Jag sätter på radion istället, och blinkersen, för det ljudet gör mej lugn. Knäpp, knäpp. Studio ett i repris från eftermiddagen. Loja röster, som huggormen i landet, en verserad debatt, det jag behöver. Jag ska inte komma tillbaka. Inte. Inte.
I alla fall inte på länge.

torsdag 27 augusti 2009

239

Så småningom börjar jag få hälsningar i bruna kuvert. Inga brev, inga ord. Saker. Ett fotavtryck ibland utanpå. En fjäder från en ormvråk på min födelsedag, en avriven etikett, en inbjudan till en bar mitzvah. En penna. Märke efter framtänder, möjligen hans. Jag känner nästan igen handstilen i den klumpigt skrivna adressen. Några utropstecken mellan mitt förnamn och mitt efternamn, öppet, koncentrerat. Med eftertryck.

Oläsliga poststämplar. Utsmetade. Är det han som gör det. Ett polaroidfoto av Tarrilup bridge. Ett till, över en perfekt parabel av taggsvamp, bleka som hans hals mot grönmjuk mossa. Ett tomt kuvert med klotter på insidan av fliken.
Jag lägger ut hans hälsningar på vardagsrumsbordet, i kronologisk ordning. Hämtar en flaska, en korkskruv. I färgordning. Dricker ett glas vin. Storleksordning. Ett till. Tyder chiffret. Vrider på huvet. Ställer mej en bit bort. Det är omöjligt att hitta en mening. Det är kanske själva handlingen som är budskapet. Han förbereder sej, förbereder även mej.

Jag tror att han snart tänker komma hem igen. Jag hoppas det. Att han ska stå och hänga mot min brevlåda som ett sista brunt kuvert. Och sen ligga på min arm och berätta om allt han sett.
Kyssa färgen ur min ensamhet.

söndag 23 augusti 2009

235

-Berätta om pappa, säjer han.
Oftast har han otur. Hon på dåligt humör, på väg ut. En röd nagel snärtar mot hans panna.
-Håll käften. Sov.
Men ibland. Lite mjukare runt munnen, en duns på sängkanten, en fläkt av parfym, syren, jasmin, dåligt rykte. Sitter tyst en stund.
-Din pappa är från Amerika, viskar hon. Sjunger lika bra som Johnny Cash, nä, lite bättre faktiskt, kan du tänka dej det. Och en bil, en Cadillac, en Fleetwood sixty special sedan.
Hon uttalar orden omsorgsfullt. Som rösterna i radion hon lämnar på åt honom när hon går iväg. Han somnar till Alicia Lundberg.
Han älskar Alicia Lundberg.
-Färg?
-Va?
-Vad har den för färg?
-Svart, såklart.
-Har du åkt i den?
Hon sitter tyst.
-Mamma?
-Va?
-Har du åkt i den?
Hon snärtar mot hans huvud.
-Dummer. Den finns ju där han bor. I Nashville. Home of country music. Men jag har sett den på kort.

Jag tänker inte be om förlåtelse, mamma. Det som har hänt har hänt. Och du har en del att be om ursäkt för själv, så vi kan låta udda vara jämnt. Jag tänker inte gå till din grav, det är försent för det. Och det är inte min stil.
Du hade inte lämnat nåt åt mej, inte ens ett namn i ett förseglat kuvert med påskriften I händelse av min död. Jag tror inte att du visste. Men du ska få en sista present av mej. Jag har den inte med mej nu, men jag ska snart komma tillbaka. Och nästa gång jag kommer hit ska du få den.

-Din pappa är från Holland, säjer hon. Han spelar fotboll, lika bra som Ove Kindwall. Och så jobbar han på varv, därnere i Rotterdam, i oljehamnen. Lastar och lossar olja, snoret är svart av allt skräp som flyger omkring.
-Har han nån bil?
Hon puffar på honom.
-Klart han har bil, säjer hon. Han har en tysk bil, en Mercedes.
-Vilken årsmodell?
Hon tvekar.
-Förra årets. Eller om det var året dessförinnan. Han tjänar bra med pengar, förstår du. Ett smutsigt jobb, men det är stora pengar.

Mamma står och väntar på honom efter skolan, med handväskan full av skrynkliga sedlar och gula Blend, med röda ögon och med strumpbyxorna kladdiga av andras fingeravtryck.
-Klart skepp för idag, säjer hon och trutar med munnen precis som James Onedin gör på teve. Nu går vi hem och tar oss en macka. After you, captain Baines.
Han svarar inte. Vad ska han säja?

Jag träffade honom på Stena Jutlandica, danmarksfärjan, han spelade på den enarmade banditen bredvid mej och vann och han tyckte att jag var hans lyckoklöver. Jag träffade din pappa på folkets park i Olstorp, vi dansade hela natten. Din pappa kommer från Italien, från Spanien, från Argentina. Han är död, sjuk, han fick aldrig flyttkortet. Han letar efter oss, snart, snart är han här.

Han älskar hennes lögner, bär dom som sin älsklingsskjorta, går bredvid henne på stan på lördagarna, ser ner i marken på precis samma sätt som hon gör. Låter tanternas viskningar lyfta och få fart över den böjda ryggen. Hennes hand kall, våt i hans. Och männen. Dom som också viker med blickarna, men som med sina flottiga läppar och sina blankslitna finkostymer står alltför nära henne i kön på pressbyrån. Och rösterna, dom som hjälper sej själva i telefonen på kvällarna.

Skammen kom sen. Den vill han inte tänka på. Inte idag. Idag ska han driva in en skuld.

lördag 22 augusti 2009

234

Han hyr ett rum i ett gammalt hus. Jag ser inga andra hyresgäster, men jag hör dom tjattra och vissla som grävlingsungar i en torpargrund när vi sitter inne på rummet. För att genast tystna, som ertappade med nåt hemligt, när jag öppnar dörren.
Smutsig grön korkmatta, gemensamt kök med baconfettet som tårar i vasken. Han är nästan pank, jag med, vi äter Pingvinlakrits ur en hög burk. Han lånar en bil och vi åker tvärs genom stan.
Den är ful, smutsigt slask, låga, trubbiga byggnader.
-Det är fint här på våren. Säjer dom. Jag är inte här då.

Utan var, vill jag fråga. Var tänker du vara i vår. Hos mej, eller nån annanstans.

När jag kommer närmre rör sej hans ansikte, kinderna i vågor, en muskel vid mungipan som studsar upp mot näsan. Hans telefon ringer hela tiden. Jag lagar havregrynsgröt, mjölken är gällen. Det går ändå. Det finns värre saker. Sen häller jag propplösare i ett stinkande duschavlopp, sätter mej på huk bredvid och ser hur det bubblar upp ur golvbrunnen. Han skrattar från sitt rum.
-Aldrig, säjer han. Nä, aldrig, aldrig.
Aldrig är ett konstigt ord när man hör det upprepas gång på gång.

Vi sover som syskon på natten, hans hand i min. Han har en saxofon lutad mot ena väggen, men jag tror inte att han kan spela på den. Rörelser från köket. Ät inte upp havregrynen, tänker jag innan jag somnar.
Jag har en lång resa att göra imorron och jag kan inte göra den på fastande mage. Jag ska gå upp tidigt, laga gröt.
Skriva en lapp.
Lämna kvar en sjal för säkerhets skull, och ett par trosor.
Ifall. Ifall.
Kyssa lappen, men inte honom.

fredag 21 augusti 2009

233

Serven jag slog mättes till 248 kilometer i timmen. Det surrade i höger armbåge i flera dar efteråt. Ibland vaknar jag av att jag har drömt om den, min största stund, mitt rekord. Jag var lycklig då.
Men mest drömmer jag om Omaha. Om floderna i Nebraska, Missouri, Platte. Om bergen, den gråa jorden. Hösten. Jag längtar tillbaka. Austin är en skitstad, bra för tennis, det säjer Larry, mindre skaderisk än i kylan i Nebraska och tänk på Brooklyn, hon är en riktig Texastjej. A barbecue beauty, säjer Larry och flinar innan han säjer till mej att fortsätta slå backhand efter backhand. Hårdare. Hårdare sa jag, koncentrera dej nu, Andy.

En gång har jag pressat upp bilen i 248 kilometer i timmen. Jag gillar att tänka i kilometer i stället för miles. Det har med Omaha att göra. I Austin tänker man inte så. Det skakade i bilen, det var utanför Council Bluffs och jag tänkte att. En vridning nu. En tvättbjörn på vägen. Eller en gammal pickup. Sen tog jag foten från gaspedalen. Den bilen sålde jag sen, till en kompis till Roger. Han körde av vägen nånstans upstate.

Omaha. Jag ska flytta tillbaka en dag. Köpa ett ställe som ligger högt, ett hus byggt av nebraskafur, gå i mina majsfält med utsträckta händer. Aldrig resa därifrån. En häst, en grå skimmel, och nätterna på prärien med siouxernas sånger som borttappade hårband i gräset.
Jag kommer att fortsätta ha ont i armbågen hela mitt liv, men herre jösses, tänk dej själv.
248 kilometer.

torsdag 20 augusti 2009

232

Du säjer Älskar du mej ikväll. Jag svarar Jag älskar dej ikväll och imorron med. Dan därefter får vi ta när den kommer. Natten är smutsigt vit, inga stjärnor kvar när vi väl tagit oss ner till stranden.
Du säjer Älskade du mej idag.
Ja.
Igår.
Igår med.
Och dan innan.
Jag kommer faktiskt inte ihåg. Men nåt säjer mej att jag gjorde det.
Jag tjatar.
Det gör inget.
Jo.
Nä.
Filten luktar fortfarande av vår gamla hund. Du tuggar på en kvarglömd Mentos du hittat i din jackficka. Den smakar salt, säjer du. Från förra sommaren. Salt som min svett, som din tunga.

Vi väntar på soluppgången. Den är över innan den ens börjat. Som att komma för tidigt. En nysning bara, sen är det ljust. Vi ska gå hem nu, innan barnen kommer och deras färger, dom lyser för skarpt, säjer du. Du lägger sjalar över lamporna när dom skär i dej.

Spåren efter våra fötter i vattenbrynet. Dina stora som går utåt, som Chaplin, mina små, platta, breda. Tiden som springer före, lätt, lätt.
Älskar du mej, börjar du.
Sch. Inte mer nu. Nu ska vi sova.

tisdag 18 augusti 2009

230

Hotellet ett stenkast från Hovedbangården. Vi går. En tvärgata till Istedgade. Det är porr vart man än ser. I källarlokaler, skrik från affischer, till och med en grånad sandwichman som gör reklam för nåt jag inte trodde existerade annat än i idévärlden. Mamma är pingstvän. Hon har bara haft en man i hela sitt liv. Jag försöker gå framför, håller upp väskan vid dom allra värsta ställena. Mamma har beige skor med en slags flätad överdel. Stödstrumpor. Och en trosviss blick, som aldrig blivit gammal.
Jag är slut när vi kommer till hotellet. Färgglatt etablissemang på andra sidan gatan, livedans och morgenmad. Rytmiskt ljus in i rummet trots tunga gardiner.
Söte Jesus, hjälp.
Skydda henne från det här.

Glyptoteket, Amalienborg, liten skymt av Mary, mamma fotograferar med en gammal Kodak. Nöjd. Tar en Hof till maten, skuldmedveten blick, men nä, jag skvallrar inte för äldstebröderna, morsan.
Promenad till hotellet. Mamma i sina skor och sina praktiska glasögon, stannar plötsligt till framför ett skyltfönster som lagt ut sina varor i jättestorlek på foliebädd. Synar utbudet som med en kännares min.
-Karlar, säjer hon. Dom tror alltid att storleken är så viktig. Eller hur?
Och så tar hon mej under armen.

Kanske ser jag henne med lite andra ögon efter det. Jo. Det gör jag.

måndag 17 augusti 2009

229

Nån säjer att en mänskas sätt att röra sej på aldrig förändras. Att ryggen förblir sej lik. Vilket är struntprat. Vi kroknar, magrar, böjs, spänns. Hon är undantaget. Jag skulle känna igen sättet hon delar en folksamling på överallt. Hon är Moses på den gyttjiga stranden vid Röda havet. Det är inte så att hon är vacker. Jag kallar det schwung i brist på bättre. Hennes tunna hår har glesnat ytterligare, hårbotten i skära blinkningar ovanför kragen. Men hållningen, armbågens vinkel mot kroppen. Kappan säkert av kashmir, blusen under den av siden. Hon är svag för lyx. Fortfarande. Men vill inte att det ska synas. Inga burberrymönster, inga tunga monogram på handväskan.

Min glädje över återseendet jämnar ut hennes avsmak. Jag ska ge henne lite tid att återhämta sej. Hon kommer ikväll, jag ska bjuda henne på vaniljglass från Lejonet&Björnen med hemrörd chokladsås. Barnslig njutning, underskattat. Jag vet att det kommer att mjuka upp henne. Jag ska fylla ett glas med kyld Nederburg Noble Late Harvest till.
Jag ska påminna henne om saker vi gjort. Och om saker vi inte gjort.

söndag 16 augusti 2009

228

Hans hus löser upp sej som kvarglömd masonit på fuktig mark. Varje gång jag kommer dit har nåt nytt fallit ner, flagnat av, upphört. Bara klockan är kvar. Klockan som han ärvt, ibland av sin morfar, ibland av en faster. Ibland är den ett loppisfynd, ibland har den kunglig härkomst. Precis som han själv. Det är inte viktigt. På byn tror dom att vi ligger med varann. Inget kunde vara mer fel.

Men klockan. Den går inte rätt och den slår som den själv vill. Kvart över fyra, sex minuter i elva. Sprött, falskt som Nyköpings kyrkas klockspel. Dånande. En gång slog den tolv distinkta slag vid midnatt. Vi hämtade oss inte på hela natten. Det har inte upprepats. Som om den talade om att den kan, men att den mest gör som den själv vill. Precis som han. Att han är vacker under smutsen, om han kunde kontrollera sina ögon. Om han inte stirrade så vilt. Ögonkasten från sidan. Som en häst i sken. Mamma vill inte att jag ska gå hit. Jag struntar i det. Ibland, när jag kommer från allmänningen, hör jag att han spelar piano. Då stannar jag, aktar mej för taggtråden som ligger på lur i höga gräset, och lyssnar. Det är min andakt. Det låter inte som i kyrkan, men hans spel gör mitt hjärta större.

Jag är rädd för att pianot en dag ska gå samma väg som teven, som dom hjulbenta borden med hättor av spindelväv. Att han också löser upp sej. Tar sina verktyg med sej och försvinner ut på vägen. Jag tror att han gör upp såna planer och jag är inte tillräckligt inbilsk för att tro att det är jag som håller honom kvar. Inte ens dom kvällar då jag bär min röda kjol. Att jag ska stå här en dag och stirra på inget annat än klockan. Jag går till honom nu, jag är färdig med det jag ska göra. Mamma ser upp från Lands radannonser med sin vanliga blick. Bli inte med barn bara, säjer den. Det är inte på det viset, säjer mina ögon tillbaka. Sällan pinkar trähästen, svarar hon tyst, tyst.

Jag har träskor, dom knastrar i gruset, jag genar över fältet, jag hör att han spelar piano, jag hör klockan, jag hör syrsorna, jag är en del av allt och det går inte att förklara för nån annan.
Låt allt stå nu, låt tiden stå stilla.

fredag 14 augusti 2009

226

Att gå under träden. Att samla på löv. En ryggsäck som bara väger några gram och är fylld av det viktigaste hon äger. Hon är inte på rymmen eller vill bort, det är inget sånt, det är bara vetskapen om att slippa gå tillbaka. Om hon inte vill. Höst i luften, äntligen, jord, kompoströk, för gammalt vin i en otät flaska. Med kladdiga fingeravtryck, stekos. Ett minne av en avbruten fest. Ett bråk kanske, en olycka. Nån som föll ut från en balkong.

Hon har halsduken överst i packningen, alltid nu när månadernas namn är långa och gungar lätt mot gomseglet. Det var det mjukaste garn hon hittade, kanske också det dyraste. Men förtrollat, det tog aldrig slut. Ett rep som tvinnat av alver. En kombination av färgerna Candy Girl och Wicked. När hon bär sjalen ligger den som en abbessinierkatt runt henne, när andra provar har hon sett hur det börjar klia på dom. Som om hon stickat med stenull, med glasfiber. Den är hennes och kan bara bäras av henne. Om hon inte tillåter nåt annat.

Att gå bort mot dammen i slutet av slottsparken. Vattensalamandrarna har lämnat över till andparet. Vaktombyte. Bokarna i nyanserna Blood, Jelly. En gammal labrador som höjer huvet när hon kommer i närheten. Under träden, mellan molnen.

tisdag 11 augusti 2009

223

Liten pojke, lätt för att få soleksem. Liten pojke kallas neger i skolan, för sin bruna hud. Liten pojke som lärt sej tidigt. Alltför tidigt.

-Här är det faktiskt fel, säjer han och lägger ifrån sej klistermärkena jag haft med. Jupiter är flera gånger större än jorden, kanske en miljon eller nåt. Här på märket är den mindre.
Det har jag inte sett. Men det är alldeles riktigt.
-Och varför är inte alla med? Det saknas två. Nä, tre.
Han har lärt sej en komihågramsa. Mamma Vattnar Jorden Medan Jag Sätter Ut Nya Plantor. Men Pluto är inte en planet längre. Han rycker på axlarna. Jag tycker lite synd om Pluto, så ensam, så frusen. Han tar det med ro.

Ärren på ryggen syns bara om man vet att dom är där. Jag har inte glömt. Hans raseriutbrott har sjunkit ner som ett trasigt drag mot en dyig botten. Byxorna inte så hjärtskärande hängiga. Han spiller ut ett glas cola när han satt sej i soffan. Det blir tyst. Hans ögon panikstora, fixerar mej. Det är nu. Nu. Nu kommer det.
-Asch, säjer jag med gråten bakom ögonlocken. Det fixar jag, no problemo.
Andas ut. Det visslar i det tandlösa i överkäken.
Jag vill ta med mej det som är kvar av flaskan in i vardagsrummet och hälla ut den för att visa att det är okej. Jag skulle kunna hälla den över mej själv. Ketchup, senap, mjölk och vinäger. Om jag inte trodde att han skulle bli rädd. Jag vill förklara det som inte går att förklara. Du måste vara hos honom varannan helg för. Och där tar det slut. Trots det du ritat och berättat om. Nån säjer att han har rätt till sina barn. Dina rättigheter pratar vi tystare om, så tyst att det inte hörs.

Liten pojke pratar om låtsasspyor och kackerlackor han sett i en katalog. Liten pojke slocknar i mitt knä, handen om min hals, handleden som inte vill läka ihop rakt. Liten pojkes sista mummel innan sömnen: No problemo.

måndag 10 augusti 2009

222

-Vad är du rädd för?
Jag låtsassover mej undan hans frågor. Jag har varit ensam så länge. För länge, kanske. Jag undrar om han verkligen förstår det.

-Varför sa du sådär? Att jag skulle vara rädd?
Han rycker på axlarna, han har en ny t-shirt idag med texten Lullabies to paralyze, och jag vet ingen annan som fortfarande använder gula blyertspennor som han får vässa för hand och som han tuggar intill benet.
-Vi går aldrig ut, säjer han. Du vill inte träffa mina kompisar, vi gör ju ingenting. Vi sitter bara här i din lägenhet. Vill du aldrig se nåt annat? Göra nåt annat? Hitta på nåt?
-Jag har träffat Johan.
-Men det var ju mer av misstag.
-Vi gör väl saker.
-Du vet vad jag menar.
-Nä. Nä, det gör jag inte.

En ensamhet som blev allt tyngre att bära. Ur den växte sej längtan efter att få röra vid en annan mänska till slut så stor, att den slukade allt, till och med rädslan för att bli bortstött.

-Slappna av. Det är inte farligt.
Som att se tillvaron genom grönt glas.
-Det är ingen här som vill dej nåt illa.
-Ser jag okej ut?
-Du är söt.

Det kommer dagar när jag firar ner mej i schaktet. Och jag väljer att göra det frivilligt. Jag behöver dagar som den här, när jag inte kämpar emot längre, när jag låter min självömkan och mina tillkortakommanden skölja över mej som en väldig våg av svart vatten. När jag tillåter mej att sörja över den mänska jag har blivit. Längtan efter vad som helst, mjuk som vispad grädde mot gommen. Det som andra har, parmiddagar, badrumsrenoveringar, barnen på dagis, shoppingresor till New York.
Där blir jag sittande. Fixerar en punkt i väggen, knyter händerna, håller andan. Väntar tills det går över.
Jag kan göra det därför att jag har lärt mej att hitta vägen upp ur hålet. Det är tryggt där nere, trots dom droppande väggarna, den svaga lukten av avlopp och ljudet av klor som skrapar mot sten. Jag kan förstå dom som stannar där.
Och då blir det också tydligt varför mina drömmar ser ut som dom gör.

-Gå inte än.
-Gå inte.
-Lämna mej inte.
-Lämna mej aldrig.

Somliga nätter följer jag råden jag får om hur man botar sömnlöshet. Jag dricker varmt, tar mitt täcke och min kudde och går och lägger mej i soffan i vardagsrummet, istället för att fortsätta klibba fast mot madrassen. Och ibland, när jag snubblar förbi spegeln i hallen, stannar jag, lyfter blicken och stirrar på mej själv. Hon som ser tillbaka från den skeva, skimrande ytan är inte jag. Hon är nåt starkare, en kraftig kvinna med en elektrisk hårhjälm och en röd blick.
Där är den jag borde vara, tänker jag. Det är dit jag ska. Jag kan gå tillbaka, det är inte för sent ännu. Jag har lite tid på mej.
Mina tankar lägger sej tillrätta som memorybrickor som läggs ut på ett avtorkat bord, i en prydlig fyrkant. I en avlägsen barndom. Jag brukar sova sen, lugnt, länge. När jag vaknar är beslutsamheten borta och förvirringen tillbaka. Nångång har jag provat att anteckna vad jag känner dom ögonblicken mitt i nätterna, men det är obegripligt morronen efter. Korta slagord, som hämtade ur självhjälpsböcker. Du kan. Du är en mänska värd att ha det bra. Möjligheterna är oändliga.
Kanske är det sant.
Men jag vet aldrig var jag ska börja.

söndag 9 augusti 2009

221

Han är en klumpig man. I hans kölvatten färdas krossat glas, omkullvälta lampor, fläckar som aldrig kan tas ur. Han är resande i kaos. Utom i köket. Där stillnar han, brinner ner, hejdas av kanterna, som råsocker på en creme caramel. Jag går aldrig längre än till dörröppningen. Det skulle vara som att doppa sej i Ganges för att man är för varm. Ibland fattar jag tag om dörrposten med mina båda händer och låter mej falla framåt, inåt, ett par centimeter. Det är så nära jag vågar.
Han har knivar i molybdenstål, som stöter i blått. Händerna hittar av sej själva. Hittar till skärbrädan för fisk, hittar till kryddpipetten.

Somliga kan stirra in i solnedgång efter solnedgång. Eller aldrig se sej mätta på bebisar. Han är allt det för mej när han skär pigghaj, havskräftor, knackar en okänd rytm på musselskalen.
-Umami, säjer han.
-Aha, säjer jag.
-Nej, umami. Den femte smaken.
Den femte vågen. Jag har ingen aning.
-Vi ska ha lite torkade räkor, säjer han. Eller jästa svarta bönor. Vi behöver umami, men sen tror jag att det är bra.
Han tar ut surdegsbrödet ur ugnen. Med sina bara händer. Han saknar större delen av sitt vänstra lillfinger efter att en gång ha gått ut i sin svärfars vedbod och försökt skaffa mer späntved. Imma på fönstret. Ovanför brödet har han grillat paprika. Den skalar han och mixar med gammalt bröd, vitlök och olja till rouille.
Armarna som Esa-Pekka Salonens. Rör sej, stannar av, liten nypa cayennepeppar tätt intill kroppen, mixa soppan. Perdendo, smorzando.
Sila genom en sliten kökshandduk. Hälla upp.

Det är gud som kommer till mej i soppform. Jag hädar inte. Försöker inte vara kvick. Det här är nu och kräver mej på allvar. Västerhavet och bageri Multari i Nice, och Burmas flytande kryddmarknader. Han spiller ut vinflaskan. Det gör inget. Jag har fler.

lördag 8 augusti 2009

220

Den ömsesidiga förståelsen. Ett fyrblänk i ditt öga. Återkommande, men med lång intervall. Som jag har drömt om fyrar. Tyborön, Hammerodde. Jag blinkar tillbaka, katadioptrisk lins. Pillar rock på Holy Island.
Du öppnar munnen, men vet att vi är bortom det som kan uttryckas. Du gör det för att visa mej. Om jag kunde. Nu. Om det fanns en möjlighet. Att förstå, sätta ord på. Så skulle det slinka ut genom dörren, och aldrig vända sej om. Jag vill att du ska vara med mej i det här och du får inte brista i uppmärksamhet. Det här vill jag ska vara det sista som lämnar mej. Sen. I det vi kallar När det är dags.

Det är bara det vi inte kan förstå nåt av som kan få en avslutning. En hund som jagar en plastpåse i halv storm. Och rusar vidare till nästa. Och nästa. Jag är i ditt medvetande, du i mitt. En halv sekund som Salvador Dali står och tänjer ut. Sen är det städa, diska och betala räkningar och äta falukorv igen. Men i lä. Och möjligheten, blänket, den nästan osynliga tråden angorasilke jag stickar in i halsduken du snart ska vira runt din hals.

fredag 7 augusti 2009

219

mej själv

mej själv
utan det som håller mej tillbaka

en penna som ligger bra i handen
papperet är det inte lika noga med

men

mest

mej

torsdag 6 augusti 2009

218

Han är en sån hon egentligen inte ser. Inte brukar se. På samma vis som hon inte ser sophämtarna, eller körskolebilarnas eviga starter i backen nedanför lägenheten. Det är inte högmod. Bara nödvändighet. Och om solen inte brutit i hans egendomliga hår skulle också han förblivit osynlig. Det är färgen. Den saknar namn. Och texturen. Hon lägger ifrån sej korsordet, skär av floden, Tidigare Halys, i ett kiz och ett mak. Det kan vänta.
Det står PL på bilen. Polen. Dom är flera stycken. Han skiljer ut sej. Flera tum kortare. Magen som en spänd knoge mot reflexbyxorna. Och håret. Hon lägger hakan mot fönsterbrädan, flyttar clivian en centimeter. Rör som fogas samman, vecklar ut sej som en stålgrå blomma över hela fasaden. Han är ansvarig för trapporna. Noggrann. Han smeker metallen när dom är klara, talar för sej själv. En bön om hållfasthet. En bön om att inte ha glömt nåt. Han går och hämtar kaffe från närbutiken. Klockan halvnio och klockan halvtvå. En servett i knät, lite efter dom andras skratt. Håret.
Hon gör klart korsordet.
Zbigniew, Piotr. Polens klumpiga konturer. Polens historia som en trasig sjal. Ett land som verkar korrodera. Kanske en fästmö; Malgorzata. Hennes hår. Katyn, Lech Walesa. Så nära. Men osynligt. Det går färjor, flera om dan.
En resa man skulle kunna göra.

tisdag 4 augusti 2009

217

Jag har förtröstan. Jag äger min tid, mitt rum. Jag gör inte stort väsen av mej. Det är inuti det pågår. Jag lyssnar inåt. Ibland förstår jag inte, inte allt. Men det finns alltid en fiber som lossnat från den stora väven, en fiber att hålla intill hjärtat. Nån som talar till mej på ett språk som är glömt. Ett språk man skrev på stränderna vid Halys innan nån kommit på att ge floden dess namn. I samma ögonblick försvann deras språk. Ändå förstår man det. Om man avskärmar sej. Inte med det nervösa lugn som kommer av meditation eller yoga. Jag talar om det lugn som gudarna som ständigt färdas med solen i ryggen har. Som det tar ett liv att lära sej att lyssna efter. Ett lugn som tar hela dej och mer därtill i anspråk.

Och när du väl haft det, när du hört vattendropparnas rörelser i luften, längtar du alltid tillbaka dit.

216

Hon har alltid gått omvägar runt den. Inte öppnat den sen hon var sexton år. Inte sen Thåström och Häng Gud och orgeln i dokumentären. Lyckan hon kände, sockerdricka, som en kvarts orgasm. Att man kan göra så. Att man kan våga. Att bryta fosterhinnan.

Hon hittar inte i den längre. Hade glömt att pagineringen börjar om vid nya testamentet. Läser bibelordet hon fick av prästen för en evighet sen, Titusbrevet, finns det ett sånt. Ja. Andra kapitlet, hennes eget, slutar med meningen Låt ingen se ner på dej. Det hade hon också glömt. Hon gömmer den under sängen, trots att besökare i sovrummet är sällsynta. I början nuddar hon bara vid den, likt en berusad håller en hand i väggen för att rummet ska sluta snurra. Konstläderpärmar. En förgylld symbol, en ros, ett kors. Såklart.

En enstaka karta. Ptolemais, Caesarea, Ashkelon. Börjar läsa bakifrån. Det är barnsligt, men viktigt. Uppenbarelseboken, Judasbrevet. En vers eller två om dan. Med den här takten når hon Exodus och Genesis förutsatt att hon blir lika gammal som Abraham. Men hon har inte bråttom. Inte heller har hon blivit pånyttfödd. Frälst vill hon inte bli, inte en gång till. Hon läser för att få syn på sej själv. Hon läser för att få syn på andra. Och när väninnorna frågar vilken bok hon är sysselsatt med nu brukar hon svara omväxlande Alexandriakvartetten eller Solange. Det är böcker hon känner lika väl som sina armveck. Som hon alltid läser, dom är vana vid svaren. Skulle hon säja bibeln skulle dom börja skvallra om henne. Det vill hon inte. Hon är beroende av deras gemensamma middagar, den torra humorn, kärleken som en manglad duk på bordet. Om hon skulle säja nåt om sin nya vana, skulle allt förändras.
Damaskus har blivit hennes hemliga plats.

måndag 3 augusti 2009

215

-Vad minns du mest från när du var liten?
Ibland kan frågorna ställas. Som nu, när kantarellerna krusar gult på hennes köksbord. Jag vet att hon inte vill prata om det. För mej är det hela världen.
-Vet du, jag minns nästan inget alls.
Hon tar upp en svamp, blåser, putsar, blåser, skär av foten med kniven som hon haft så länge jag minns och hennes mamma innan dess. Den röda svampkniven. Den räddas vid brand och översvämning och när den kom bort vid Jula mosse letade vi tills vi hittade den.
Jag ger mej inte idag. Det blåser en sällsynt, men gynnsam ostan. Ska nåt säjas, ska det ske idag.
-Men.
Hon har en ansats till starr. Tunn mjölk i ögonvrån. Hon vill inte operera sej, inte i ögonen. Hon är lagad nästan överallt, tummarna, ryggen, båda fötterna, knät. Man har skurit lite i hennes ena bröst, men bara en tårtbit, så det räknas inte, tycker hon.
-Kommer jag inte ihåg nåt, så gör jag inte det. Sluta tjata.

Jag minns när du läste mormors dagböcker. Du har aldrig brytt dej särskilt mycket om att man inte får. Inte ska. Du har säkert läst mina med. Du var arg då, när du hade läst hennes. Du rensade ogräs hela dan, med nåt vitt runt munnen, och du fick ditt första förmaksflimmer på natten. Jag läste dom sen också. Jag har väl ärvt det från dej, nyfikenheten, glädjen i att snoka. Jag förstår dej. Själv fick jag herpesutslag stora som Ekornavallen efteråt. Hon inte bara slaktade dej, mormor. Hon slaktade dej dessutom med gott humör och med ett fantastiskt språk, inte helt olikt Haldor Laxness i tonen. Jag slutade inte sätta blommor på hennes grav efteråt, men hon fick bara fula växter, såna som hon hatade när hon var i livet, elegansnejlikor, halvt vissnade hundkäx. Och sen kom frågorna.

-Skulle du säja att du älskade din mamma?
Älska är ett ovant ord för mej, för oss. Men. Man pratar bra vid spisen i vår familj, vi mjuknar som smöret som lagt sej till ro med svampen. Just där i dofterna, i glansen av grädden som hälls på, och lite av Vanås ekologiska ädelost, där är vi öppna för allt. En god middag tar bort alla våra försvar. Vi köpte ett uppslagsverk efter en rådjurssadel med en rödvinssås som senare inte kunnat efterliknas. Jag anslöt mej till en prenumeration på Svenska Dagbladet efter en len blomkålskräm på sprödrostad kavring.
-Nej.

Jag tror att vinden har kantrat till sydost. Jag frågar inte mer ikväll. Vi tar den vanliga kvällspromenaden med våra hundar, som sicksackar och far över vägen. Vi är dåliga på dressyr. Det får vara så. I morron kan det vara hennes tur att fråga. Då ska jag svara ja.

lördag 1 augusti 2009

213 Till lillasyster

Vi är lika. Jag har inte sett det förut, men det här senaste året har svarvat ner oss till glänsande kärnved. Och jag ser mej i dej. Det här är vad jag alltid packar i ryggsäcken när jag åker till dej. Ömhet. Irritation. Kanelbullar.
-Att man alltid ska behöva vara så jävla tacksam, säjer du. Priset du betalar. Jag som kommer som en slumsyster, beredd att ta över, invadera. Jag har en lång väg kvar till respekt. Och den behöver du nu. Jag minns nätterna, månaderna, när du bodde på kvinnojouren, minns din röst i telefonen, nätterna med tie milligram Stesolid och barnen som drömde, oroligt, jämrande. Din röst som en sönderhackad skatas sista krax.

Du har nåt annat i dej nu, en början på nåt, den röst man får när man rest på det sista av bensinen och inte vetat om man säkert skulle komma fram. Draken är död. Du lever. I höst ska du yla mot himlen, Mars ska lägga sitt rostiga sken som en blomma i ditt hår. Jag ska hålla mej tillbaka. Jag kommer att tassa misstänksamt. Sån är jag.
Men jag kommer att vara här, glöm inte det.

fredag 31 juli 2009

212

Konsekvens. Kausalitetsprincipen. Av A följer B. En del lägger upp en pulverlinje strålande humör på spegeln, andra går in i tunneln och möter tåget som kommer med en last av ammoniak, av upparbetat uran.
Så vind, skörda storm.
Stäng av mobilen, be beridna högvakten trava lite tystare. Rulla in dej i täcket, somna om om du kan för ångesten som skorpsmulor i lakanen. Stå upp så rak i ryggen som det är möjligt, i den tredje timman efter stadshusklockorna.
Gräddat bröd kan inte göras ogräddat. Ta det som en man, som en mänska. Vägen dit har aldrig varit så lång. Det där sura, gröna som du har i svalget och som du inte kan göra dej av med hur mycket du än spottar och harklar dej. Händerna. Är dom dina. Du känner inte igen dom. Och fötterna. Som att gå på bomull. På bly.
Gjort är gjort. Lagt kort ligger. Därmed jämnt. Vem har lagt den här bördan på dej? Den har du inte bett om. Inte bett om nåt alls. Du ber aldrig. Nästan aldrig.
Du har huvet fullt av förklaringar. Du har ett vattentätt försvar. Du klarar det här. Igen. Du vet hur man ska göra.
Dina knän har inte glömt hur man faller ner.

torsdag 30 juli 2009

211

Jag har slutat att längta. Och sätter en ära i det. Men det är en kamp. Nästan varje dag försöker resterna av min längtan att snärja mej. Att gå förbi ett skyltfönster på Biblioteksgatan är som att vandra med sina eleganta stilettklackar vid sidan av den halvt minröjda landsvägen mot Kandahar. Det gäller att hålla blicken fäst på nåt annat. Och naglarna beredda mot handflatorna.
Inte vänta för länge i nån annans blick. Inte börja drömma om promenader i dammigt vårljus, om skavfötters i soffan framför bröderna Marx. Mitt liv är lugnare utan. Mitt liv får inte vara behagsjukt. Mitt liv är mat som inte smakar, oparfymerat tvättmedel. Och det är jag som har valt och jag som bestämmer. Det är bara möjligt om jag amputerar det som längtar i mej. Det som springer ett steg före kroppen, en impuls före hjärnan. Jag avstår frivilligt. Det känns inte längre som en uppoffring. Det är bara en fråga om vaksamhet.

onsdag 29 juli 2009

210

Han möter mej redan i tamburen.
-Längtat, säjer han mot min nacke.
En dag ska jag förklara för honom varför han borde vara tyst. Att han får en liten, ostämd ton i sin röst. Låt vara att jag är på gränsen till tondöv. Men hans svängningar känner jag bättre än mina egna cykler. Jag vet ännu inte vad hon heter. Hans händer skriver deras namn i sömnen. Jag kommer att få veta. Det är jag säker på. Ett litet namn, ett nätt namn, en Cleo, en Ebba. En Lina.

Han har lagat mat. Nån rätt som jag tycker om. Gratinerade Creuses de Bretagneostron, sorbet. Städat, stärkt och parfymerat mina lakan. Vi ska älska bort hans snedsprång ikväll, i en doft av bergamott och rosmarin. Jag ska förlåta honom genom mina höfters rörelser upp mot honom, min hand på hans rygg, på hans stjärt. Hur jag slickar i mej av hans svett. Ibland drömmer jag om att gömma en kniv under madrassen. Stämma ner honom i en beskedligare tonart. Öppna honom som ett ostron. Försöka hitta pärlan under alla lager av grus.

Nu sitter han framför mej, andlös, nyduschad. Vit, tung duk på bordet. Jag pratar utan uppehåll, vill inte höra mer av hans röst. När han öppnar munnen matar jag honom med sorbet, samtidigt som jag ger honom mina bästa ögonkast. Han bär mej till sängen. Somnar sen och skriver hennes namn på ärvd alicialärft. En svag ton kvar i mina öron. En notering till i boken. Ömheten som en granatchock i magen. Det kommer nya nätter i lakanen. Det är jag också säker på. Vår kärlek, en mässa i d-moll, av en tonsättare som aldrig kunde mäta sej med mästarna.
Jag tror att vi ska leka tysta nästa gång.

måndag 27 juli 2009

208

Han hade den igår. Det är han nästan säker på. En liten blixt av alldeles rätt röd färg i det annars saffransmjuka. En ljusglimt av den arten att den kräver all hans uppmärksamhet. Han har blivit bra på det. Betraktandet, timma efter timma. Koncentrationen. Han har burit ner radion till vaktmästarna. Arbetar på nätterna för att få vara ifred med sitt. Vill gå fri ifrån pladdret. Bristen på allvar. Där.
Där var den igen.
Nej. Det var nåt annat. Inte rätt spektrum.
Omöjligt, har dom alltid sagt. Det du letar finns inte. Men han tror att han hade den igår.
Han är nästan säker. Som sagt. Han leker streck med pennan. Och vart den tog vägen. Var den vilar under tiden. Hibernerar. Alternerar. Figurerar.
Om nån annan ser den i samma ögonblick som han själv och tänker samma tanke, lever samma besatta liv. En tröst, len som vaniljglass.
Där.
Nej.
Inte riktigt rätt.
Men snart. Visst? Snart.

söndag 26 juli 2009

207

Vi har brunnit långsamt över lång tid. Nu är vi snart färdiga. Vi är av magnesium. Först fyrverkerier, sen nödraketer. Ett mineral med dålig hållfasthet. Vi håller fast vid varann som i kramp. Jag bär färger för att besvärja mörkret. Lime och koriander. Vetiveriagräs. Du bär den stora sorgen som ett lamm över dina axlar. Dom har minskat i bredd. Vi är gamla. Vi borde hålla fast. Det kommer att bli tomt i det man inte känner.

Du är svedd i kanten, grå, spröd som återanvänt bakplåtspapper. Jag är den som krattar ut askan. Skuggorna på väggen lever våra liv åt oss. Vi sover i varsitt soffhörn, en kastal av kuddar. Jag räknar fläckarna på duken. Jag räknar sekunder, minuter. Jag räknar dina andetag. Dom är färre när du låtsas sova.
Mitt hjärta slår långsamt.
Ett slag i timmen.

söndag 19 juli 2009

200

"Din pappa frågade mej en gång om vi kommer att känna igen varann i himlen."
Han ser på mej. En storvuxen man med byxorna upphissade över tunnan till mage. Jag känner igen honom. Bengt? Bertil? Han bär ett tungt kors utanpå tröjan och ett skägg som fladdrar i blåsten. Han har ingen ytterrock, trots att det är november.
"Och jag sa, att det gör vi, det är säkert, det gör vi. Halleluja."
Han nickar vid varje stavelse. Jag nickar, jag med. Vad ska jag säja.
Han kommer närmre.
"Jag kan säja att jag längtar. Det blir en glädjens dag. En fest."
En riktig brakfest.

"Vi ska sjunga Hej tomtegubbar för morfar."
Himlen en skinksvål över kyrkogården. Tallar, regn som vattrar sej på isen, ett strilmunstycke som letar efter en vattenkanna. Urnan, som vi har skyfflat mellan varann som om den brändes, väger ingenting. Den halkar rätt ner i jorden.
Ida är tre år och orubblig. Orubblig på det sätt bara en treåring kan vara. Vi står på kyrkogården och begravningsentreprenören vänder sej bort när vi sjunger Hej tomtegubbar, slå i glasen. Han tror inte sina öron. En liten tid vi leva här. Maken till.
Med mycket möda och stort besvär.

lördag 18 juli 2009

199

Vänersborg, Rotterdam, Caracas. Det är här världen börjar.
Vi åker till hamnen och tittar på båtarna, när söndagseftermiddagarna stannat upp efter kyrkan och lunchen. Pappa låter folkvagnen skaka tvärs över järnvägsspåren och vi parkerar så nära vattnet vi vågar. Delar en rulle Mintchoko. Drömmer oss bort.

Det gör jag fortfarande. Läser sjöfartsnoteringarna i tidningen, tar spårvagnen till hamnen och går i skuggan längs med Arcticas isklassade etthundrasextontusen ton. Känner fartygskroppen trycka sej mot kajen, kelsjuk som en isbjörn, medan mintchokladen fastnar i mina tänder.
Det är jag och några farbröder som långsamt går av och an, män med stora, valkiga händer fulla av tid. För mej är dom pensionerade hamnarbetare, från andra sidan älven, från den andra tiden, tiden med kranarna och torrdockorna. Jag bestämmer. Här kan jag låtsas att nån av dom som jag följer i hälarna är min pappa. Låtsas att vi pratar tonnage och deplacement, att vi beundrar den brutala skönheten i fartygslinjerna. Och sen kisa ut mot Vinga, mot horisonten, längta nån annanstans. Strunta i att båten ska gå med olja i Finska viken, vi bättrar på det, den ska runda Godahoppsudden, kanske Kap Horn, med en last av karibisk rom eller gurkmeja, kardemumma, salt.

Det vackra i att bygga nånting större.

fredag 17 juli 2009

198

Han åtrår det mesta. Han vill ha allt. Förr kunde hans önskan ligga och glöda länge, som spetsen på en lödkolv, rikta sej mot ett enda föremål. Nu, efter tabletterna, fluddrar begäret av och an. Han vill ha en ny platteve, han vill ha en räksmörgås, han vill få utlösning. Nu. Nu på en gång. Starkt som hjärtat bakom bröstbenet. För att en tiondels sekund senare helt glömmas bort.
Han är säker på att det är tabletternas fel. Dom är två, ska intas med föda, på morronen, vid samma tidpunkt. Gröna. En nyans som bara finns i Pfizers värld.

Han vill ha en sommarstuga. Han vill bli kär. Han vill skriva en bok. Och han klarar sej inte utan medicinen. Han har försökt. Då fylls tillvaron av ett obarmhärtigt brus, som tar sej in överallt, till och med innanför Metallica. Ett brus av käkar, som en klunga ekoxar.
Han gör det mesta halvdant. Ingen känsla för detaljer. Det var längesen han våttorkade golven. Han vispar runt toablått i skålen för att åtminstone ta bort lite av lukten. Han vill resa, han vill göra om köket, bygga en balkong. Vill vinna på Lotto. Skaffa en hund. Mellan hjärnhalvorna en förkastningsspricka.
Han fortsätter att önska, vilja, begära. Han står stilla, betraktar en punkt på sin tapet, ett märke efter en kastad boll. Han suktar. Eftertraktar. Står still, så still.

torsdag 16 juli 2009

197

Får jag se dej ikväll? I den röda halsduken. Rött i dimman, rött som en besvärjelse, en bön. Rött för Redbergsplatsen. Spårvagnarna har namn i den här stan. Loket, Ingvar Oldsberg, Kurtan. Du sitter på höger sida, alltid. Under hållplatsskylten. Alltid. Vid Järntorget går du av. Får jag se dej ikväll? Jag ska köra Viveca Lärn på treans linje. Hon har lätt för att köra fast i snömodd. Men jag har lärt mej några knep. Du verkar tycka bättre om att resa med ettan. Det är klokt. Då slipper man omvägen över Vasagatan. Det visar att du tänker efter. Får jag se dej ikväll? Eller måste jag vänta till imorron bitti? En förslösad dag. Nästa vecka elvans linje. Jag ska försöka byta. För dej kör jag lugnare och undviker att bromsa in för häftigt. Du ska åka bekvämt med mej. Får jag se dej ikväll? Får jag? Jag behöver inte veta så mycket om dej. Du jobbar nånstans i Haga, för du kommer springande från Östergatan när du ser spårvagnen komma in. Halsduken som ett öppet sår bakom dej. Jag vill säja till dej att du inte behöver skynda dej. Jag väntar. Får jag se dej ikväll? Får jag? Får jag?

onsdag 15 juli 2009

196

Hon vet inget vackrare. Själva ekvationen, den kan man skriva på en nagel, men det är inte viktigt. E=mc² sjunger sin väg från Eldslandet, över Kuba, till Tibet, Tonga, Tasmanien. Alla känner den. Den rör sej i sin egna dimension. En dimension som vi inte har upptäckt ännu. Som vi bara känner som en rörelse, en kyss av nån vi inte känner. I ett mörkt rum. Där färdas massan och energin som två hundar framför en släde. Som smälter samman till en hund.

Där finns en gräns, ljusets hastighet. Hon tycker om just det. Den övre gränsen, taket man slår i. Varför kan hon inte säja. Kanske för att det finns nåt fast i det annars så oändliga, det som aldrig tar slut, som exploderar utåt, men ändå inte. Väggarna saknas. Hon blir alltid yr av oändligheten. Att acceptera det ändå. En läpparnas bekännelse. Kan aldrig tänka sej fram till oändlighet. Inte hon. Hon är inte lagd åt det hållet. Ingen romantiker.

Hon skulle visserligen ha kunnat tänka sej att fria till Einstein. På teoretiska grunder. Men det är för sent. Fermat. Absolut. Men det är också för sent. Hon kan bara följa i deras spår, till Ulm, till Beaumont de Lamagne, till Chalmerska huset på Södra Hamngatan 11. Hon kan bara läsa deras handskrifter under skottsäkert glas, och med skonsam ljusläggning. Sen gå till damrummet och torka sej om näsan. Stirra in i sina ögon som mjuknar, vätskar sej. En espresso på ett café och sen tåget hem igen. Så mycket skönhet att det inte ryms i henne.

(E=mc², eldfast, epilog, espresso, explodera)

tisdag 14 juli 2009

195 Tour de France

L'enfer du Nord: Paris-Roubaix. Cyklister med ben som strängarna på fläskfilén. Utbrytare som fångas in av hungriga klungor, vit lavendel vid vägkanterna. Du drar in doften. Den får dej att glömma skavsåren i ljumskarna. Galibier och Tourmalet. En ung flicka som springer över vägen, fort, fort. Får skäll av en arrangör, sen kyssar på båda kinderna för modet. Gul ledartröja. Dagens etapp är sexton och en halv mil lång. Les Alpes et les Pyrenées. Bédeilhac-et-Aynat välkomnar Touren. Det är över på en sekund. Sen är det ett år kvar tills nästa gång. Jag såg gud, han kom i skepnad av Lance Armstrong, han har bara en testikel kvar. Men som han cyklar. Han får det att se lätt ut.

Röda prickar på bergsetapptröjan. Röda prickar på näthinnan efter att ha cyklat uppför, uppför, en stigning som aldrig tar slut. Lägg nåt kallt på min panna. Knyt upp mina skor. Du älskar smärta. Det måste man göra. Världens smutsigaste sport. Stall. Tävlingshästar. Piska, morot, piska. Du har också svalt medicinen. Ändå, nåt rent, nåt förklarat över den samfällda lutningen inåt, det kollektiva medvetandet. Du är del av nåt stort och magiskt, det kan ingen ta ifrån dej. En lysmask som ringlar, vinglar av och an på vägen. Även om stallchefen ropar i dina öron på sista etappen, när du dragit iväg från klungan, att du måste bromsa nu för att den-där-jävla-divan-Contador ska kunna ta slutsegern.

Asfalten brinner upp under däcken. En get med oseende ögon, på sluttningen, betar gult gräs. Klistret på styret. Svett under hjälmen. Skrapade knän. Minns när du lärde dej cykla utan stödhjul. Så smakar frihet. 

(Första, sjätte och elfte meningen snodda ur Kraftwerks Tour de France)

måndag 13 juli 2009

194

Kartongerna är packade och märkta. Slängas, köras till kyrkan, hämtas av Kerstin, slängas. Jag plockar ner tallrikar från väggen, packar i gammalt tidningspapper. Skuggorna har kurat ihop sej i mjuka dammråttor i hörnen. I byrån hittar jag tre bortglömda askar, identiska, fodrade med blå sammet. När jag öppnar askarna rullar silkespappersbollarna som ligger inuti upp sej. Här är tänderna, här är håret. Våra små gulnade mjölktänder, hårlockar från första klippningen ombundna med silkessnören, en lyckoslant från Sparbanken, varsin dopsked. Våra allra minsta gemensamma nämnare. Jag hade ingen aning om att hon sparat det. Jag kan se henne framför mej, hur hon tittar på lämningarna, stryker med sitt pekfinger över hårtussarna, undrar vad som hände med all tid.

Hennes smyckeskrin står kvar, i det ligger ett armband med berlocker, turkoser, tigerögon, silverklockor som pinglar. Hon sitter vid köksbordet och fumlar med hörapparaterna, hon rensar rabatterna, hennes skor står kvar i dom sista stegen. Tallriken faller isär i tre delar i mina händer, som när man knäcker en pepparkaka.

Jag önskar. Nä, förresten.

söndag 12 juli 2009

193

Våra händer är lika. Jag ser det först nu, när mina naglar har spruckit, precis som hans alltid gjorde. Jag ser det först nu, när mina händer är täckta av planteringsjord. Först nu när jag måste smörja in mej med Helosan på kvällarna och doften. Den är min pappas. Den och Hegabalsam och asfalt. Nåt har vaknat, vänt på sej, lett åt mej. Nu är jag här bland plantor och krukor, dit jag aldrig skulle gå. Nu köper jag U-jord för en förmögenhet, nu skakar jag tomaterna för bättre frukt, nu. 

Han älskade att odla. Älska är fel ord. Det var en besatthet. Andra spelade badminton och krocket i sin villaträdgårdar. Vi balanserade på tjärade slipers mellan grönsaksland och blomsängar. -Beans, beans, beans, sjöng han när han vattnade i skymningen. Gröna bönor. Kronan på hans skapelse. Vi behövde aldrig klippa gräset. Det fanns inget.

Breda, platta, trollfingrar. Nagelband som det sista av en drunknad, vi har ett ärr på nästan samma ställe på handryggen, jag av ett hundbett, han av ett sluntet stämjärn. Ingen plats på balkongen längre. Jag drömmer om en kolonilott. Utan stuga, ett stort land bara. Gladiolus, morötter, rosenbönor. Beans, beans, beans.

lördag 11 juli 2009

192

Han går med ett tungt och ett lätt steg i trappan. Tripp, duns, tripp, duns. Han är låghalt. Heter det så fortfarande? Låghalt. Hon ser honom på långt håll. Han knäar i skorna, en vanlig, en med hög klack. Hon undrar hur det ser ut i hans hall, på skohyllan. En storebror sko, en lillebror bredvid. Kan han gå i gummistövlar. Låg. Och halt. Han har en peruk. Kastanjebrun. Välkammad. Folk ser på honom. Skrattar, pekar. Han är medveten om det. Men han har en egen slags värdighet. En värdighet som sitter i nåt annat än två jämnlånga ben. Tripp. Duns.

Hon vet inte om han har nåt jobb. Men han går ut varje morgon, vid samma tidpunkt. Hennes vardagsrum gränsar till trapphuset. Han klättrar nerför hennes soffa, där hon dricker sin morronlatte. Och klättrar uppför den vid eftermiddagsfikat, vid samma tid som repriserna av Top Model börjar. Tripp. Idag röstar dom ut Lisa med jättekäken. Duns. Dom har pratats vid tre, kanske fyra gånger. Han är skygg. Hon också. Utanför porten ena gången, då hade han glömt portkoden. Javisst, ryska revolutionen. Jag fick för mej att det var den franska. Han går fortare än hon i trappan. Men han har levt hela livet på en hög och en låg klack. Hur han ser ut utan sina skor. 

Tripp.

Duns.

torsdag 9 juli 2009

190

Den vintern är jag nära att dö. Isen på ån, genvägen alla tar när det är bråttom, smular sej som torra mariekex under mina fötter. Jag blir inte rädd. Förvånad, inte rädd. Förväntansfull. Nu kommer det ett tecken, det som alla andra får, det som saknas. Det händer inget. Ytan slår ihop över mitt huvud. Nu. Nä. Bara jag och vattnet som grått slem över ansiktet.

Åke med flakmoppen drar upp mej i håret. Jag har en kal, ömmande fläck på hjässan fram till sommaren. Varje gång jag ser Åke, byfånen, på stan ropar han åt mej, gomspalt, harmynt. Det är inte lätt att höra vad han säjer. Jag skäms. Han har en grön lagerrock på sej, vinter som sommar. Det händer att han onanerar i stadsparken. Så att alla ser. Han fick sitt foto i lokaltidningen. Armen om mej. Jag är redan på väg ut ur bilden. Och nu vet jag att det inte finns nåt. Inget ljus. Jag lämnade nåt därnere på botten. När jag bröt ytan för andra gången var kroppen lättare. Ett dop. Fast åt andra hållet. Ett odop.

Församlingen ser det vackra i att Gud valde idioten till sitt redskap. Ett hejdundrande tecken. Jag ser tillfället när det kommer. Att få falla av, ur nåden. Det här hade hänt ändå. Det vet jag. Det vet mamma, det vet pappa, lekmannapredikanten. Men vi kan inte motstå att knåda det till en religiös kris. Vi tassar i strumplästen runt våra gemensamma lögner. Och ändå. Suckarna. Det halvt bortvända. Det halvt uppätna. Det halvt smälta.

Känner du?

Kan du?

onsdag 8 juli 2009

189

Allt är glömt. Allt är uppskjutet. Alla andra sover bakom smutsiga gardiner. En damm, en slänt. Att gå ut för att hämta tillbaka nåt jag inte minns att jag förlorat. Att gå ut för att hämta vatten. Att gå in mej. Att bli ingådd. Allt som lagts på mej kan jag kasta tillbaka, med lätt, lätt hand. Det är inte lycka under bröstbenet. Det är nåt annat. Det är poröst, men inte ofarligt. Skarpa kanter. Sorkhålor, dolda under fjolårsgräs. En andedräkt av vidbränt socker. Men jag går försiktigt och det är här jag vill vara.

Ett rum som är absolut, en punkt som expanderar utåt, framåt. Inåt. Mina tankar upphäver gravitationen. Och sätter dit den igen. Bara för att jag kan. Bara för att jag vill. Det är så det ska vara. Jag blåser liv i nåt, i nån, och släcker ut det när jag tröttnat. En gnällig pojke. En gammal kvinna, med vigselringen alltför tung för kvistfingret. 

Som att vakna långsamt ur en narkos. Nån spelar samma inledning till Für Elise om och om igen, utan att nånsin lära sej mer än dom första sju tonerna. En doft av bacon genom rökgångarna. Måsen på taket vakar över ungen som trippar på nocken och provar ut ett par nya vingar, rädd, jublande.

 

tisdag 7 juli 2009

188

Jag tycker inte om det här stället. Det känns inte rent. Jag vill bara tvätta händerna. Det är det enda jag vill. Jag vill gå hem och skrubba livet in i mina fingrar igen. Bli av med det döda. Sjuka. Han håller mej runt överarmen. Ett lätt grepp. Det är okej med sån kontakt. Vi har provat oss fram. Korsryggen. Nej. Kändes som om han när som helst kunde knuffa ut mej i gatan framför en av dom onda, röda bussarna. Handen uteslutet. Överarmen. Ja. Det är inte skönt. Det är en kompromiss, det är sånt jag måste träna på.
-Vila i det här nu, säjer han. Idag pratar han med pipig röst, ett slags låtsasskånska. Förra veckan norrländska, veckan innan en förskräckligt dålig gotländska, där diftongerna ramlade som osorterade trådrullar i meningarna.
-Vila, var i det.
Här vill jag inte vara. Här finns smittan, här under taket. Den heter dessutom Svampen, och jag förstår så väl varför. Svamp. Sladdrigt, otjänligt, hårdsmält. Mänskorna, med sina slappa munnar och långa naglar. Under en nagel kan det rymmas. Jag ryser.
-Kipling, säjer han. Skriker han.
Då ska jag byta tanke. Idag, hans Just-så-historier. Krabban som lekte med havet. Och sen andas ut.
Ja. Han har gjort mej friskare. Det erkännandet ska han ha. Få. Ha.

-Jag kan inte göra övningarna ute, säjer jag.
-Varför?
-Alla skulle stirra på mej. Jag är ju ett jävla. Ett jävla missfoster.
Det var så han uppfann dialekterna. Han skriker högt och bär sej åt, jag är i hans skugga. Trygg i hans skugga. Dessutom är han så vacker att det inte spelar nån roll. Han uppfann Kipling åt mej med. Överarmen. Han låter mej vila mej igenom svettningarna och andnöden och hjärtklappningen. Han kostar närmare tusen kronor i timman.

-Kipling, skriker han igen.
Jag nickar. Jag är nöjd. Kipling, Kipling.

måndag 6 juli 2009

187

Bordet är detsamma. Duken är grön-och vitrutig. Alltså är det sommar. Röd och vit är jul, gul och vit betyder påsk. Hörnskåpet i furu, kopparbunkarna på väggen som behöver putsas. Det är inte tyst vid bordet. Det är inte det. Det är vad vi inte pratar om. Vem vi inte pratar om. Han, vars stol är borttagen. Kanske med en viss lättnad, eftersom han satt på kortänden av bordet och därför bidrog till ett slags obalans. Även med sin utsträckning i rummet. Det var inte bara vad han sa eller gjorde. 

Mor och far löper långa stafetten. När den ena tystnar tar den andra vid. Dom har tränat på starter och växlingar hela våren. 

-Fredriksson ska sälja, säjer far. Vad som kommer efter vet jag inte, jag funderar på att lägga ett bud på skogsarrendet och jakten också.

-Det blir nog ekologisk odling, säjer mor när far drar efter andan. Det är ju så modernt nu, men kanske inget för oss gamla. Vi är vana vid nåt annat, det kan ni ungdomar inte förstå.

Där. Ett litet hugg. Som får mors kniv att slå ett oväntat slag mot tallrikskanten. Som om hon skulle resa sej och hålla ett tal. Vi syskon stirrar på varann. Vi är tre nu, och även om det räknas som ett magiskt tal för dom allra flesta är vi som ett bord som gippar, en kvadrat som kapats till en vass triangel. Ni ungdomar. Han, då? Varför säjer vi inget om honom. Han är som dom små smutsgula klumparna man får upp ibland, som stinker, som man spottar ut i ett papper. Han är ändå en av oss.

-Fredriksson ska flytta till stan, säjer far. Han har skaffat lägenhet på seniorboendet. Hur det nu ska gå. Mitt i stan. Inget grönt och dålig luft. Men efter Marianne har det varit svårt. Han vill väl se nåt annat.

Där var det nära igen. Nu kan vi syskon inte se på varann. Vi äter rådjurssadel, men mor har lyckats få den torr och far har översaltat såsen. Det är dom små detaljerna som avslöjar, tankarna som ständigt är på annat håll. Nu väntar vi på att Anna, lillan, ska resa sej från bordet och ursäkta sej. För att sen komma tillbaka med rödkantade ögon. Stackarn. Allergisk, säjer mor. Visst. Anna är den som tar det hårdast. Och som allra längst hade kontakt med honom, låt vara sporadiskt. Och som envisades med att nämna hans namn, trots att det var utsuddat. Nu har även hon tystnat.

Vi väntar på efterrätten, så att vi får komma iväg sen. Var och en till sin glömska. Flaskan, spinningcykeln, teven. Och löftena till sej själv att inte glömma. Att nästa gång. Att leta. Att inte vara tyst.

Inte vara så förbannat tyst.