tisdag 28 april 2009

118

Han bär idén om den goda gärningen som en medalj på kavjaslaget.
Han är den som sänker sej till dom behövandes nivå. För honom är tacksamheten som lyser ur dessa svagas ögon hans belöning, hans knark. Också dom som visar tacksamhet som blandas med ilska över sakernas tillstånd, över honom, som liksom genomskådar honom och hans motiv, tycker han om.
Dom är allra bäst. Dom är dom sällsynta fjärilarna i hans samling.

Att få gå till sängs med dom goda gärningarna samlade som släktingar vid sängkanten.
Här sover en verkligt god man, tänker han och sluter ögonen.

måndag 27 april 2009

117

Bränder är vackra. Bränder väcker hans lust som inget annat gör.
Han lägger huvet på sned och en hand på sitt skrev.
Bränder är hans vackraste kvinnor, hans godaste viner, nåt utsökt och unikt. Smaken av rök på tungan, och hostan, värmen i ansiktet när man kommer nära.

Han måste akta sej. I den här stan vet alla vem han är och vad han gör. Dom har förklaringar. Han fick inte bli brandman för sin pappa. Det är fel. Han vet inte ens vem hans riktiga far är. Hans syster brann inne. Det är rätt. Det var han som tände på.
Begäret är större än allt. Men inte konstigare än att sätta en nål i armen, eller gå hem med nån annans fru.

Elden dånar nu, överröstar nästan sirenerna som kommer från hamnen, närmre och närmre. Det är dags för honom att gå.
Imorron ska han återvända till askan och räkna alla döda.

söndag 26 april 2009

116

Här kommer stormen. In genom dörren. Här är vattenglaset jag räcker fram åt dej.
Här inne kan du rasa så mycket du vill. Du får slåss mot dina väderkvarnar
och låtsas att det är ett krig på riktigt.
Ikväll tänker jag inte ifrågasätta dej.
Sen kan du lägga ditt trötta, tunga huvud tillrätta i mitt knä.

Här inne finns bara det vi väljer att lägga upp på bordet.
Och när det blir för fullt av saker tar vi fram en färggrant tygstycke och skakar ut det över röran.

Vårt behov av att vända bort blicken.
Vårt behov att slippa ta ansvar.
Våra fyra väggar, vårt golv. Nåt som är stadigt när allt annat gungar.
Vattnet i glaset som sakta stillnar.

onsdag 15 april 2009

105

För tio år sen skulle jag ha hållit dej mycket hårdare intill mej. Jag skulle ha förbjudit dej, jagat bort honom. Han hade samma glans i sina ögon som dom andra hade. Han följde samma karta, den som ritats över dom urgamla territorierna Makt och Tvång och Våld.

Jag önskar att jag hade låst in dej. Skickat dej till Hare Krishna, till Hulata, till Hälsingland.
Jag önskar att jag hade skyddat dej bättre. Det är en storasysters uppgift. Det går inte att komma ifrån.
Och när lögnerna och bortförklaringarna började komma, nästan på en gång. Då borde jag ha krigat istället för att låtsas tro. Tro på att du var klumpig, att allt var bra, att det var hans sätt att bry sej bara.

Jag bär en del av skulden. Jag bär den som nåt vasst runt munnen, som ihopbitna käkar, som hur jag lägger i ettan och startar bilen. Som om jag vill köra på nåt.
Köra på nån.

tisdag 14 april 2009

104 Vid Djema-el-Fna

Sanden över mina tygskor är rödviolett, flyktig och fet på samma gång. Den sveper in över torget som ett minne av öknen utanför.
Mina öron, så vana vid tystnaden, viker sej inåt av alla ljud. Den tandlösa försäljaren som förföljer mej medan han läspar. Av den gula hundens gny efter ännu en spark mot revbenen. Av böneutroparens starka vokaler.
Mina näsborrar känns hundra gånger större. Stråk av kardemumma. Blod. Piss.

De dödas torg. På De Dödas torg myllrar det av liv. Berberapor utan svans som grinande tvingas till konster av sina ägare. Jag vill gråta när jag ser det och förbannar mej själv som kan gå förbi svältande mänskor utan en blick, men som bryter ihop när djur plågas.
I ett hörn av torget, direkt på marken, sitter en man i en oklanderligt vit djellaba och utför komplicerade matematiska beräkningar på en smutsig bit papper. Över hans axel hänger hans son, jag tror att det är hans son, dom påminner om varann. Sonen saknar båda sina händer.

Jag har handlat väskor och silver. Kryddor och en amulett av försäljaren utan tänder. Jag ska snart lämna De Dödas torg, men dröjer kvar, väntar på nåt. Ett magiskt ljus, en uppenbarelse. Inget händer.
Jag rycker på axlarna och går därifrån. Flygbussen väntar redan.
Men jag ska hitta på nåt tills jag landat hemma.
Jag är bra på det.

lördag 11 april 2009

101

Hon hulkar nästan i servetten. Hennes svärföräldrar, dessa vänliga mänskor men så främmande, efter alla år tillsammans, det är sorgligt att dom inte är närmare varann, har bjudit hennne till påskaftonlunch som vanligt.

Fast det ekar av saknaden efter John.
Ingen pratar om honom längre. Inte ens efter några snapsar. Det är bara tårarna som kommer opåkallat, en darrning i handen, en strupe som behöver klaras gång på gång.

Varför hon går dit. Jaa. Det kan hon inte svara på. När hon kommit därifrån tänker hon att nästa år. Nästa år har hon en ny man. Ett nytt liv. Och kan tacka nej. Fast det blir inte så. Samma gamla sej själv, samma kläder, samma jobb, bara lite äldre.
Dom med.

Och ägg. Det äckligaste hon vet. Hela bordet fullt av. För dom har glömt att hon hatar ägg. Under graviditeten när det enda hon kunde äta var löst kokta försiktiga ägg. Och att Cecilia dog bara några timmar gammal. Den sorgen smakar av ägg, ägg mot silver, ärgat, metall.
Dom har kokta ägg med lökskal, dom har gjort omelette a la minute, äggröra med grädde, ägghalvor med räkröra och löjrom.
Dom har ett påskägg åt henne, deras runda snälla ögon, ett ägg med marsipan.
-Från marsipanbåten, vi passar på när den lägger till på Marstrand, säjer svärfar.
Hon är allergisk mot mandel.
-Nu äter vi, säjer svärmor.
Hon tycker illa om hur vitans lätta, svala känns mot gulans sträva. Om dom hade lite sill i alla fall. Eller köttbullar, prinskorv. En Janzons.

Hon brukar åka till McDonalds efteråt. Och sitter ensam på påskaftonskvällen med sin Big Mac och sina svajiga pommes frites. Salt och fett, och syran från ketchupen under naglarna. Och tänker att nästa år. Allt blir annorlunda nästa år.
Inga ägg nästa år.

torsdag 9 april 2009

97

Utklippan. Visst hade hon varit tilltalad av själva namnet. Utklippan. Längre ut kan man inte komma. Jo. Det kan man. Men hon hade varit slarvig som vanligt, slarvig med efterforskningarna, sentimental i överskott och kanske ganska full när hon nappade på erbjudandet. Hon kan gå runt Utklippan på tre minuter. Hon är omgiven av vatten och det är så långt till närmsta systembolag att hon vill gråta. Här fungerar inget bredband.

Hon hade tänkt på det som ett reningsbad. Här ska hon få tid att skriva. Det blir inget gjort. Hon går som en gammal ridskolehäst i vänstervarv runt ön. Lite väderobservationer. Det blåser alltid. Lite städning. Och sen. Ett oändligt hav, en evig klippa. En trilskande snipa med en giftig tvåhästars Johnson.
Ingenstans att ta vägen.

99

Som sagt: Stör mej inte. Jag vill inte det. Jag är upptagen med ett mycket viktigt Arbete. Den stora bokstaven för att det är så viktigt.
Så; gå tyst, andas helst inte, spara hostningarna.
Jag sitter härinne och trots mitt viktiga Arbete är jag på helspänn och märker varje förändring. Forts nästa lapp.

måndag 6 april 2009

96

en lyxig dag
en dag utan oro
en dag av hopp
utan förtvivlan

en dag
en nåd
nåt att drömma om
längta till

en dag
full av lugn
en dag att dra täcket över huvet igen
vakna på eftermiddan
utan att nåt rört på sej

lördag 4 april 2009

94

Han går till brevlådan med kejserligt dröjande steg, så som han tror att Napoleon brukade gå. Hans nya hobby får honom på ett charmant humör. Nytt material har dunsat in, troget som en gammal hund. Intrum Justitia, lugnande grön logotype, snarlik Rädda Barnens. Han tar upp kuvertet. Litet för slankigt material, men det får gå.
Han tar med det in till vardagsrummet där soffbordet flödar i ljusinsläppet. Bordet börjar bli fullt, där finns enkla tranor, en tupp som pickar om man petar på den, en mugg som det faktiskt går att dricka ur. Han har provat.

Han drömmer om att vika en drake, han har sett en modell i en bok, en drake med pyttesmå fjäll och ett öppet gap. Men då krävs det papper från Svea inkasso, eller i varje fall Eurofinans. Intrum har sämst kvalitet på papperet i sina indrivningsbrev. Snåla jävlar. Han förbereder ett brev till dom i huvet, medan han snabbt, och utan att behöva se efter, viker det befintliga kravet till en liten Fu Manchu.
Ett brev där han lovar att betala fyra räkningar om företaget går över till en liten aning styvare och vitare papper. Munken Lynx copy, till exempel, samma som Agresso Finans använder.
Han tänker inte betala nån räkning. Var siffran fyra kom ifrån vet han inte. Fyra av fyrahundra, fyra av förti, kanske hans obetalda räkningar är fyratusen stycken. Han har inga pengar. Inte ens sex kronor till ett frimärke. Han kanske kan använda nån av bibliotekets lånedatorer till ett mejl. Men ett mejl har inte samma tyngd som ett brev. Det är ett problem.

Munken Lynx copy. Ett papper lenare än nån kvinnas svank han smekt. Vitare än mjölk, varmare än hud.
Förlorar sej bort i tankarna till Koisnikawa Korakuen, till en damm med koifiskar, till knoppande körsbärsträd. Till en obegränsad tillgång till papper. Till en kultur som hyser djup respekt för äldre. För konsten att vika.

Ett vardagsrum i norra Kungälv. Solen går ner över ett vardagsrum fullt av pappersfigurer. Mitt ibland dom varsamt plisserade formerna, en liten grå man som sover med ett halvvikt kuvert i sina händer.

fredag 3 april 2009

93

Han önskar att han kunde vakna en morron och sluta falla. Att tiden skulle upphöra att utvidga sej, rulla bort från honom, blank och lysande som en alldeles ny enkrona.
Han håller huvet stilla för att inte störa karusellen där inuti. Reser sej som ett vattenpass, noga med jämvikten. Fötter i tunnslitna strumpor, fnasiga vader. Han sover naken sånär som på sockarna. Penisen dinglar oroligt under buken. Han är inte rädd. Men han måste ändå sätta sej en stund igen på sängkanten.
Tapetmönstret häver sej i tunga blommönstrade dyningar.

Det blir en sån dag, tänker han. När allt rör sej fort, fort runt mej och jag måste vara axeln som stabiliserar. Annars kommer jag att slå i botten så hårt och snabbt att jag tappar andan och blir kvar därnere.
En sån dag när gjutjärnspannan dansar på spisen, när jag får låta munnen röra sej och hålla tandborsten stilla.
En sån dag som kommer att sluta med min hand i väggen för att kunna somna.

Han reser sej. Nöjesfältet håller andan. Lika rak i ryggen som Nicholas Sarkozy. Håll blicken fäst på nåt, säjer hans läkare. Det gör konståkarna i sina kvadrupelhopp för att inte ramla. I hans huvud postivhalarmusik, en doft av spunnet socker, slänggungorna som varvar upp i hastighet. En fast punkt var det, ja.
En fast punkt.
Det kan han klara.

torsdag 2 april 2009

92

Vi är tillbaka vid den breda, bruna floden. Jag har läst i Amelia att vi ska resa bort tillsammans, till nåt ställe som vi förknippar med goda minnen. Då var det en resa vi verkligen kom iväg på, det var maj och svinkallt, rutorna hade frost på insidan när vi vaknade. Badrummets heltäckningsmatta bar spår av år av badkarsöversvämningar, Stefan var trött efter ännu en vårdepression och vi gick vilse när vi försökte ta oss till Tramway Theatre, den med den ryska pjäsen och dom dyra biljetterna.
Men jag minns att jag var nästan lycklig.

Nu är katedralen nyskurad, Rangers krossade Celtic i den senaste matchen och folk rullar på r-en, ler och äter sina friterade Snickers överallt med en frimodighet som inte fanns här då.
Det var ett misstag att återvända. Besvärjelsen har tappat sin kraft. Vi har legat med varann en gång, precis efter att vi packade upp, men nu sover Stefan på soffan. Eller inte alls. Han orkar inte vara omtänksam, inte spela längre och varje gång han öppnar munnen är jag rädd för vad som ska komma ut. Varje gång han öppnar munnen längtar jag också efter ett slags upplösning.
Jag trodde att vi skulle bygga nåt nytt, det var aldrig meningen. Det enda vi gör är att väcka upp onda andar, dom borde ha fått sova ifred, nu är dom sura och yrvakna och grinar åt oss i varje rät vinkel på Mackintosh House. Jag bär dubbla lammullströjor, Stefan skickar sms efter sms till henne på sin nya mobiltelefon. Vi dricker té och öl och är kissnödiga hela tiden.

”Det är slut, va?”
Han är röd i mungipan och viker servetten i många små veck. Vi sitter på en indisk restaurang på Sauchiehall Street, samma som då, vi äter lamm vindaloo, samma som då. Inget har ändrats, inget är som förut.
”Ja, jag tror det.”
Jag har varit en idiot. Dom här tecknen borde jag ha kunnat tyda. Fryskallt vatten över en trasig tand. Han tar min hand över bordet, stryker den.
”Jag ska hjälpa dej, jag lovar. Du har hjälpt mej så mycket, jag är skyldig dej det.”
Jag vill inte ha hans hjälp. Jag vill inte att han ska vara skyldig mej nåt. Ändå nickar jag. Blundar. Nu kommer det snart.
”Jag vill att vi ska fortsätta vara vänner, du, du.”
Säj inte att jag är din bästa vän. Säj det inte.
Han säjer det inte.
”Visst, det är klart att vi ska vara vänner.”
Vi går till baren under bron, nu går vi som vänner, med ett avstånd emellan oss. Ett skinn som har ömsats, han ler mot sej själv i spegeln som hänger bakom baren, kvinnorna ser på honom. Jag också.
”Terapin”, säjer jag, när vi druckit en stund.
”Ja, terapin, ja, vilken grej. Han är en riktig sköning, den där tjommen vi går till.”
”Det var inte det jag menade.”
”Utan?”
”Varför vi skulle gå på den. Det undrar jag. Du hade väl redan bestämt dej.”
Han kan inte ljuga. Han kan bara låta bli att tala om saker, men han kan inte ljuga när han får en direkt fråga.
”Jag var intresserad, tror jag”, säjer han till slut, ”jag har aldrig gått i familjeterapi.”
För honom en ny erfarenhet, för mej ett desperat försök.
Där ser man.
Vi bokar om våra biljetter och flyger hem. Den natten sover han borta för första gången. Jag ringer återbud till tiden hos terapeuten nästa dag.