söndag 31 maj 2009

151

Nästan varje arbetsplats har en. Dom ingår i grundutbudet, precis som han som dricker lite för mycket eller dom som har ett förhållande med varann som dom tror är hemligt när det är precis tvärtom.
En universal mother.

En som bara definierar sej som Mor. Med stor bokstav. En Gulletussa som öppnar varje samtal med frågan om du har barn. Om du svarar nekande är det synd om dej. Man kan se hur tankarna går. Ofrivilliga barnlöshet. Lesbisk. Svårigheter att skaffa en man. Huvet på sned och medlidande i vokalerna.
Säjer man att man inte vill ha barn rasar deras tillvaro en smula. Att man frivilligt kan välja bort miraklet kan dom inte förstå.

Samtalen leder dom alltid in på deras små telningar och telningarnas avföring och kräks, temperatur, stadier i potträningen, ljud, miner. Senare är det små lustiga episoder. Allt som kommer ur avkomman är guld.
Allt är intressant.
Allt är faktiskt inte intressant.
Att dom sprack från muttan till röven under förlossningen. Att dom blev klantigt hopsydda och numera har en skarv som gör ont. Att dom låg i trettisex timmar och led. Att. Att. Att.
Det en barnlös säjer kan aldrig vara riktigt lika intressant som deras egna erfarenheter. Just i kraft av deras mödraskap. Och pratar man för länge om nåt annat blir dom oroliga och sitter krampartat och försöker hitta en barntråd att hålla fast i. Komma på stadig mark igen.

Missförstå mej rätt. Jag gillar barn högt och rent. Om man vill föda tie barn är det helt okej för mej. Jag blir inte störd av skrikande eller skitande barn vare sej på stranden eller på restaurangen. Jag lämnar plats på gångvägen för mammorna som kommer med sin brontovagnar, ofta tre i bredd.

Men precis som jag respekterar dej, universal mother, får du faktiskt lov att respektera mej och mina val också.

fredag 29 maj 2009

149

Vi hade behövt åtgärda bryggan. Den är gisten och reser ena sidan som en arg men ofokuserad katt. Det är så mycket vi hade behövt göra, men så lite som blev gjort.
Det fanns alltid en dag imorron, just nu var alltid bästa tiden att ligga kvar, att dra sej, älska lojt eller somna om.

Det fanns ingen imorron. Men det är bra att dom inte visste nåt. Det hade varit outhärdligt om dom hade vetat.
Så tänker hon.

Det är bra att dom hade morrnarna, luncherna med sill och snaps och dom vindisiga kvällarna på bryggan. Den icke sjövärdiga bryggan. Men det spelade ingen roll, dom hade inte hunnit skaffa båt än. Och ingen kom ändå över sjön och hälsade på. Hon har tagit med sej hans favoritvin ner till bryggan, en något för varm Barolo, och en manchegoost och ett nybakat bröd.
Det här är den egentliga begravningen.
Hon har tappat aptiten, men smular ner brödet i det gryniga vattnet, tänker att det alltid kan komma till nytta. En and, en skräddare.
Äter änder manchego?

Bryggans bräder jämrar sej under hennes fötter. Det är som om dom saknar honom också. Det är som det ska vara. Hon är ledsen, men ändå befriad. Hon är här, hon lever, det är som det är. Vinet smakar av hans läppar. Hon ska aldrig dricka nåt annat vin.
Aldrig nånsin.
Och hon ska aldrig laga bryggan.
Deras brygga.

torsdag 28 maj 2009

148

Han är full. Riktigt full. Men det är som det brukar vara. Skyll det på hans irländska törst.
Skorna tjippar vatten när han tar dom första stegen. Han svär. Dom var dyra, handgjorda och nyss ingångna. Nu är dom förstörda. Han halkar i leran när han tar sej uppför slänten. Hans nya Cadillac är också förstörd.
Mary Jo med.
Men det kan han inte tänka på. Inte nu.

När han kommit upp på bron, står det Dikes bridge på en skylt. Eller Bikes bridge, det kan han inte se. Han fnissnyftar. Han är mycket fullare än han trott.
Mary Jo. Med sitt långa mörka hår och sina långa ben. Hans hand på hennes bara knä, lätt, mycket lätt, innan kurvan, och sladden, hennes skrik. Och sen hur det blev tyst.
En skylt till som han mödosamt stavar sej igenom. Chap. Chapp. Chappa...quid...dick. Dick. Haha.
Han måste få tag på en telefon. Det är mörkt. Satte han inte på lyset på bilen?
Nån får ordna det här. Nån av pappas män. Nån får åka hit och ordna det. Herregud. Han har minsann inte haft det lätt. Först Jack, sen Bobby. Och sen han själv kanske. Vad vet man? Det är inte så enkelt att leva under såna omständigheter. Nån som skriver ens namn på en svart lista om och om igen.
Och alla kvinnor. Som flugor på en sockerbit. Eller flugor på skit. Av alla kvinnor har jag älskat spriten mest, tänker han. Och sätter sej ner och gråter en stund. För Jack, för Bobby, för Mary Jo också. För att han är sugen på en liten virrepirre, med is. Utan is går för all del lika bra.

Han tjippar vidare och hittar till slut en telefonautomat. Han har ett par quarters i fickan. Det är Gerald som svarar, och Gerald som kommer sen i en likadan Cadillac som den han lämnat i vattnet vid Dikes. Eller Bikes.
Han fryser, men Gerald har inte med sej nån sprit. Han har bara hett kaffe som han tvingar honom att dricka.
Det tar ett tag innan han kommer ihåg att säja nåt om Mary Jo.
Han tycker inte om blicken han får av Gerald i backspegeln.
-Det är inte lätt att vara en sån som jag, säjer han på den berusades omsorgsfulla sätt innan han tuppar av i baksätet.
Inte lätt.
Alls.
(Chappaquiddick, Cadillac, cello, centrifug, cisterciensermunk)

onsdag 27 maj 2009

147

Han är som en gammal köpmansdisk. Öppnar man en låda, eller sätter man näsan i nacken på honom doftar det av kanel.
Nästa låda ingefära, kardemumma, hans knäveck fulla av gurkmeja.
Mina armhålor luktar lök när jag svettas. Hans får en annan doft, koriander, citrus, bittermandel.

Efter en besvikelsens dag på jobbet; curry.

Efter att vi har älskat, timjan och rosmarin.

måndag 25 maj 2009

145

Hon vill vända den där jävla vågen ryggen. Hon vill sluta vakendrömma om det där obevekliga vattnet, det som trängde in överallt, förgrep sej på henne, på alla.
Hon är trött på att alla viskar bakom hennes rygg på Ica. Hur dom formar ordet tsunami, med höjda ögonbryn och munnarna i ett perverterat pussput.
Hon är vågen. Det är allt hon är.
Det är allt hon har kvar.

Om hon skulle raka av sej håret skulle det vara tsunamins fel. Om hon skulle springa barfota i kallnatten och vråla; tsunamin. En vidbränd kastrull med potatis vågens fel.
Konstigt. Hon hade alltid trott att vadå, man kan väl stå kvar på botten och hålla sej i nåt om det kommer en våg. Inte att den skulle dåna, skölja över henne, bryta fjorton ben i hennes kropp, vråla, rasa, suga luften ur allt.
Och sen komma tillbaka och göra om det.

Hon som älskat vatten.
-Min säl, sa han om henne. Stolt, mjukt.
Hon letade efter honom, tills hon inte hade nån hud kvar på fötterna. Men han var borta. Ett finger som strök hennes hand, sen borta.
Hon önskar att hon inte velat bada. Att hon föreslagit nåt annat. En ridtur på elefanterna. Det säjs att dom kände att vågen skulle komma flera timmar i förväg. Hon skulle inte ha varit så glad i att ligga på rygg i vatten som famnade henne, vaggade henne.
För att sen byta skepnad och trasa sönder allt.

Nu vill hon inte bada, inte duscha. Hon misstänker att hon luktar. Hon tvagar sej på äldres vis med en tvättlapp. Hon vill inte tappa upp vatten i ett kar, inte gå förbi simhallar, inte åka utmed kusten.

Hon tänker att hon ska resa till öknen nästa gång.

tisdag 19 maj 2009

139

Låna. Andra skulle säja stjäla. Om dom bara visste. Kanske misstänker, men det finns inga bevis. Han är så noggrann. Klinisk. Anal. Han föredrar skicklig. Han är bra på det han gör.

Hon lämnade honom utan ett spår. Det var som om hon aldrig funnits. Inte ens ett av hennes tagelhårstrån kvar i handfatet. Så många bråk dom hade om hennes hår som föll som hansochgretaspår efter henne. Nu saknar han det. Naturligtvis. Och det är försent. Hennes hår var aldrig vackert, men det satt fast i henne och därför dyrbart.

Han ska ha rätt musik i sin mp3-spelare. När han lånade advokatens penna, en Waterman nummer 12 i mottlad ebonit och en ingraverad sentens på latin som han försökte tyda, men aldrig lyckades med, så passade bara Mozarts tjugufemte symfoni. När han tar fram pennan och väger den i handen, en perfekt balans, fuktar spetsen så att den inte ska torka och förstöras, så kommer symfonin tillbaka på låg volym. En svag ström genom kroppen. Kanske kallar man den för lycka.

Hon hade hotat med att försvinna så många gånger att han tappat räkningen. Ärligt talat trodde han inte på det. Hon hade det alltför bra hos honom. Trodde han. Och blickarna, rösterna, bakom hans rygg sen var gång han gick på byn. Lurad, bedragen. Hanrejen. En ynkedom, kraftlös och snöpt.

Andra saker, fälgarna från Getas Opel Manta krävde Paradise city med Guns 'n' roses, Hello Kitty-pläden från klädstrecket hos grannen Oops, I did it again. En ironi som gick honom förbi till en början.

Han har ett ställe i skogen, i kanten av mossen där han lagt sina troféer. Han är stärkt när han går därifrån, av sakerna som besitter en kraft som silar in i honom också. Det är inte saker längre, det är hans totem. Nåt som lever, får form, mening i hans ägo. På ett annat sätt än om dom hade varit kvar hos sina ursprungliga ägare. Men han har inte stulit, bara lånat, som man ber om ett glas kallt vatten en varm dag.

Nåt man lånat som blir svårt att lämna tillbaka.




måndag 18 maj 2009

138

Jag älskar det här landet. Det tog ett bra tag, jag har åkt runt hela jorden men nu kan jag inte se mej mätt på det brandgula ljuset, det som går att äta, som lägger sej över lador och boningshus.
Som jag kämpade för att komma härifrån.
Nu är mitt hårda hjärta gammalt och trött och kan inte stå emot körsbärsträden, hur dom förföriskt plockar av sej plagg efter plagg vid Höjentorp. Kan inte stå emot silhuetten av Torsö, lugn och obeveklig som en hägring därute i den sjö som är en av Europas största.
Jag har sett det mesta. Men det här går utanpå. För det är min historia, min jord, mina minnen som smakar på ett vis inget annat smakar.

Jag älskar slätten, för man ser så mycket himmel här. Jag rättar in min bil, den som knuffas och trängs i rondellen vid Triumfbågen i Paris, som morrar på autobahn, jag lägger den bakom en traktor från Gunnars maskiner i Vara. Jag visar min respekt. I förti kilometer i timmen.
Jag förbannar min sentimentalitet. Och hyllar den på samma gång.
Det här är den jag är. På gott och ont. Mina rötter lindar sej om varann ner i jorden, sega och envisa som kvickrot.

Kalla mej en landsortstjej.
Jag är vad jag är.
En landsortstjej.

(Not: Sista raderna en parafras på Eldkvarns underbara låt Landsortsgrabb.)

tisdag 5 maj 2009

125 Hommage a Kerstin

Vi ligger i våningssängen och väntar. Dörren är stängd, liten glipa ljus under dörren. Ett svagt, tryggt sorl från storarummet. Lillasyster har redan somnat i sin säng, med pekfingret krokat runt en spjäla.
Vi väntar.
Snart kommer det.
Inte somna förrän.
Och så bryts lugnet av Skrattet. Ingen förvarning, inget preludium, ingen motor som hackar igång.
Vi lyfter en halvmeter i våra randiga påslakan.

Kerstin har kommit loss. Hennes skratt lever sitt alldeles egna liv. Det är samma kraft som får blommor att slå ut, som får vulkaner att vakna. Som får Jerikos murar att störta samman. Det är huvet bakåt och så hennes egna ljud, kanske ha kanske ho, jag minns det inte egentligen, men jag har kvar det i kroppen.
Jag har letat det där Skrattet, och några har kommit i närheten, men ingen har lyckats med det där magnifika, levande som Kerstin hade. Det som smittar av sej på oss, hur vi ler lyckligt och jag knackar morsesignaler vi lärt av pappa i masonitplattan upp till storasyster.
Där kom det. Nu kan vi somna.