tisdag 30 juni 2009

181

-Han är inte farlig, säjer mannen och tar i med alla krafter för att hålla in besten som drar i kopplet, bara väldigt social. Djuret morrar. Jag hoppas att den inte fått korn på vad jag har i väskan. Det vore inte bra, inte bra alls.

-Inte farlig, säjer han igen, med hälarna som krampor mot asfalten.

Nä. Det ser jag väl. Men vad du inte märker, gubbe lilla, är att det är jag som är farlig. Att din hund inte vore nån match för mej. Inte du heller. Som du hänger och sprattlar i kopplet. Trodde du att du skulle bli mindre ensam om du skaffade hund. Trodde du fel, kan jag meddela. Du ser bara mer hjälplös ut och varken du eller din hund klär i Burberryrutigt.

Jag hade maskerat väskans doftande innehåll med halvbrunna rökelsepinnar jag stulit från min inneboende, flicksnärtan som tror att hon kan dölja haschdoften på rummet med sandelträ. Och vitlök som jag haft hängande i en fläta på köksväggen sen 1983. Det är krut i den ännu. Och jag fick för mej att det bästa vore att gå ut med väskan helt fredligt mitt på dan. En kvinna som jag i bekväma skor och klänning från Kelba går inte gärna ut när det är mörkt. Bättre att gömma sej där man inte syns, som här vid apoteket på Esplanaden, bland dom andra grå pantrarna.

-Jag tror att jag var kollega med din man, säjer han. Jag rycker till. Är han kvar, hundmannen? Jag trodde han var halvvägs ut mot Ullervad vid det här laget.

-Var det Gösta han hette?

-Gunnar, säjer jag.

-Ja, Gösta, ja, vilken tjomme. Hördu, jag tror att Rufus blivit lite fäst vid dej.

Rufus står med nosen pressad in i min väskas ena hörn och drar andäktigt in lukten.

-Har du köttbullar i den?

Han skrattar lika rutigt som han är klädd.

-Nä, säjer jag lite dröjande, inte köttbullar, inte. Inte det.

Jag tror att han ser nåt i min blick som han inte väntat sej skulle finnas där. Nåt som får ett litet djur att springa på kalla fötter uppför hans rygg. Han ser inte på mej, drar bara Rufus bakåt i ett enda kraftigt ryck. Bra, bra. Du tar dej.

-Gunnar hälsar, säjer jag och saluterar honom med väskan. Men det låtsas han inte om. Vi vänder och promenerar ner mot ån, bakom residenset, Gunnar och jag.

måndag 29 juni 2009

180

Jag följer dej från andra sidan trottoaren. Här går du för att skyltfönstren är perfekta att spegla sej i. Du döljer inte din fåfänga. Jag beundrar dej för det. Själv måste jag alltid låtsas innan jag kan låta mej reflekteras nånstans. Låtsas att det är nån annan. Idag har du en bit rött garn runt handleden, precis som Madonna. Jag vet att du inte förstår nåt av kabbala. Det är en accessoar för dej. Du rör vid vattenytan på en brunn vars bottenliv du inte kan ana vidden av. Men imorron bär också jag det röda garnet runt min vänstra handled.

Du är allt det jag inte vill vara. Att se dej är att begrava tänderna i en sockerglaserad munk och känna ilningen i mina fyllningar. Du är allt det jag vill vara. Jag är inte utan dej. Mina steg blir längre, jag drar med handen genom håret som du gör, ibland en kvarts sekund innan du gör samma sak. Det är det enda bevis jag behöver. 

Ibland får jag för mej att du vet att jag finns. Att jag också är en förutsättning för dej. Nacken i vinkel mot mej. En pose. Det är inte viktigt. Jag bollar med tanken att bära min keps en dag för att se om vi leker den här leken tillsammans eller var för sej. Men låter den alltid studsa vid sidan av krysset. Det är som sagt inte viktigt. Jag ska gå hem till min mor nu och leta det röda i hennes garnkorg.

söndag 28 juni 2009

179

"En förändringsagent ser, förstår och gör."

Hon läser texten igen. Gnuggar sej i ögonen, minns att hon sminkat sej för en gångs skull och suckar. Pandaögon. En förändringsagent, alltså. Som ser, fattar och gör. Bra, bra. Till skillnad från exakt vadå?
"Vi lever i en tid av accelererande förändring" fortsätter hon läsa, hennes pekfinger följer bokstäverna som om dom vill springa iväg och därför måste hållas fast på sina platser.

Snömos. Truismer.

Mänskan har alltid levt i såna tider. Hjulet måste ha uppfattats som accelererande både på ett bildligt och bokstavligt plan, fortsätter hon att tänka. Kanske högt, för receptionisten slänger ett snabbt öga mot henne. Hon lägger tillbaka broschyren på bordet. Löjligt att söka jobbet, nu har hon redan fått en förutfattad mening. Det är nog inte tillåtet för en förändringsagent att ha såna. Surt leende. Men hon har inte råd att vara kräsen. Inte sätta sej på några höga hästar heller. 

Och det lät ju kul. Agent, det lät tillochmed lite spännande, ett par steg över organisationskonsult. Får man bära vapen, vill hon fråga. Nej. Nu måste hon skärpa sej. Vara seriös. Hon borde ha tagit sina Converse, det här företaget har ett pingisbord i foajén. Sååå Framfab. Men ändå. Hon funderar över frågorna. Hon kommer säkert få den om vilket djur hon identifierar sej med. Den har kommit upp på alla intervjuer hon gått på. Konstigt. Hon svarar hursomhelst olika på alla intervjuer. När hon sa nematod gick det bäst. Kanske visste dom inte vad en nematod var och var för generade för att fråga.

Idag ska hon vara komodovaran.

lördag 27 juni 2009

178

Det usla humöret som driver henne framåt, framåt. Det goda humöret får henne att ramla mjukt bakåt i en hammock. Glädjen klär henne i en blommig klänning, får henne att dricka rosé, fnittra, stryka mjukt över kinder, över hundpälsar.
Det usla i henne, ett kölvatten av mareld. Ryckningarna, hur hon pratar för sej själv. Lapparna som förökar sej på hennes arbetsrums väggar. Behovet att ta sej uppåt, utåt.

Hon behöver dagarna, kvällarna i hammocken. Men hon behöver också det usla, introverta, det som splittrar och spaltar. Det som får henne att se klart, en mil utan glasögon. Som låter huden korva sej i svarta avlagringar på huden ovanför brösten. Som väcker henne efter fyra timmars sömn. Kraften som låter handen gripa runt pennan, som tänjer ut tiden till en sträng av tuggummi.

Tills världen ropar igen. Och klänningen åker på.

fredag 26 juni 2009

177

Jag sitter inte ner under kungssången, det gör jag inte. Mina kompisar hade rätt, jag är för feg för det. Men jag är tyst när dom andra sjunger, tyst och jag ser ner i bordet för att dom andra inte ska se att jag plötsligt skäms. Det här blev inte vad jag hade tänkt mej. Ingenting verkar bli det. Jag har satt min mammas granatring utanpå dom långa, svarta handskarna, men genast blivit korrigerad av Henriette, en annan av studentmarskalkarna. Hon som har ett efternamn som luktar som 1600-talsslagen gjorde i min historiebok.
”Det är inte stil”, säjer hon. ”Aldrig ring utanpå handsken, aldrig nånsin. Och du ska inte dra studentmössan så långt ner i pannan. Man ska alltid kunna se ögonen på den man pratar med. Det är av artighet mot din kavaljer.”
Jag trodde att min lukt var svag och utspädd vid det här laget. Att min hemsydda, svarta klänning med knapparna vid ärmslutet som min mamma omsorgsfullt klätt, gjorde mej till nåt annat, om så bara för den här kvällen. Men min lukt har nått Henriettes näsa. Jag luktar billigt av acetat, hon är helt och hållet av siden. Och resten av middagen har hon ett öga riktat mot mej.

Hon för sej med en nedärvd, absolut auktoritet. Och den är attraktiv. Det tycker till och med jag. Hon noterar min tvekan inför besticken och håller upp rätt gaffel åt mitt håll. Alla ser det och alla förstår. Jag borde också ha förstått och hållit mej på mattan, jag är inte hemma här, men jag ville hit och därför är jag värd ett dubbelt förakt. När hon reser sej för att gå på toaletten böjer hon sej över mej, ler mot min bordskavaljer och viskar alldeles för högt:
”Och en verklig dam sitter aldrig och dricker ensam av vinet. Man väntar alltid på att först bli skålad med.”

Taffeln bryts och jag andas ut, inte för att jag särskilt ser fram emot dansen som börjar nu, men jag slipper åtminstone uppvaktningen från Henriette. Hon skäller lågt på sin pojkvän som har spillt lite åkerbärsparfait på hennes klänning. Jag smiter ner till toaletterna vid entrén, samlar ihop kjolarna och sätter mej ovanpå en toalettstol. Där sitter jag en stund och låter allt rinna av mej. Det luktar piss därinne som vanligt, piss blandat med vanilj som kommer i pustar från doftblocken som hänger överallt, dagen till ära. När jag går ut från toaletten står Henriette vid en av speglarna och målar läpparna. Läppstiftet i en diskret pärlrosa nyans. Jag målar mina med det rödaste jag kunde hitta på Domus kosmetik. Som verkade piggt och sensuellt i affären, men som nu har blandat sej med rödvinet och slagit om i en blå nyans och skivat sej som billiga läppstift så ofta gör. Hon följer mej med blicken i spegeln och det är en uråldrig blick, som när man får ögonkontakt med en reptil, hjärtat börjar slå långsammare än vanligt.
”Ett rött läppstift till rött hår. Jaja. Det är vågat”, säjer hon.

Jag låter Henriettes pojkvän knulla mej i ett tomt konferensrum efter att vi har dansat klart. Han bjuder upp alla damer vid bordet i tur och ordning. Konverserar med mej om maten och om vilka kurser vi läser. Efteråt leder jag iväg honom och han följer med utan invändningar. Det är som om han förstår vad jag tänker när jag lutar mej mot bordet, det här är en hämnd, på Henriette, på honom, på alla överlägsna jävlar. Vi kysser inte varann. Men i takt med att Ramlösaflaskorna skallrar när han stöter halvhjärtat och lika orytmiskt som hans danssteg, förvandlas hämnden. Jag kan inte förmå mej att se på honom, hans kårband dinglar ner från hans hals, så jävla fult, tänker jag, hur kan man välja orange, grönt, svart till universitetets färger, och kittlar min näsa.
Stänk av parfait på skjortbröstet i samma solfjädermönster som en spya. Citronspritig andedräkt. Flaskorna sjunger på en egen refräng: Slampa, slampa, slampa. Han flåsar några ord som jag inte uppfattar. Stelnar över mej. Sen bockar han, knäpper gylfen och går därifrån.
Rak i ryggen, medan jag har krympt ännu en centimeter.

torsdag 25 juni 2009

176

Min dåliga vana är min bil. Vår bil. Fast mest min, tänker jag.
Jag har alltid avskytt att köra bil. Från den hopplösa Saab 99:an som älskade att lägga av med ett plopp, alltid mitt i en fyrvägskorsning, till Amazonen, vackra slagskeppet, till 142:an utan värme, Mazdan som luktade bensin, 245:an som gjorde mej bilsjuk.
Men nu. Lilla fina gröna Forden. Vi älskar varann. Och jag som inte kört mer än tjugu mil senaste tjugu åren är plötsligt en bildåre, en miljöterrorist, en koldioxidnaxalit.

Och Moneybrother, Morrissey, Max Bruch på hög volym. E20 som sammet framför mej. Tankarna som kommer och går, växthusgaserna som ett pärlhalsband jag rasslar med.
Ormvråkarna i en skruv över Lundsbrunns kurort, en räkmacka på Nordpolen i Vara, en kisspaus utanför Alingsås.
När tåget kör ikapp mej utanför Skövde tittar jag åt ett annat håll.
Finns inga ursäkter för vad jag gör.
Jag skäms.
Men kör ändå.

onsdag 24 juni 2009

175

Det som skrämmer mej mest är att det här aldrig ska ta slut. Att det senaste årets illasmakande soppa av kvinnojouren och misshandel och renovering av ett demolerat radhus och tårar och rättegångar bara ska fortsätta att serveras oss. Vi är statisterna, vi runtomkring. Men på statisters vis har vi alla en åsikt om hur dramat ska framföras. Vilka repliker som bör yttras, vilka vi borde stryka.
Vad det handlar om egentligen.

Det som skrämmer mej mest är det som händer med mej när jag går på dom sista ångorna bensin. Hur lite jag stämmer överens med den ursprungliga idén om en god mänska. Hur småskuren jag kan vara. Alltsomoftast kommer taggarna. Hur kunde du vara så korkad? Själv hade jag aldrig satt mej i den situationen. Om du bara hade lyssnat.

Du är trött, säjer man till mej. Du har levt med det här så länge. Nu måste du vila. Tänka på nåt annat. Göra roliga saker.
Jag går på restaurang och äter aska. Jag går på bio, men går ut igen när handlingen visar sej vara hennes liv. Jag läser och skriver, bokstäverna marscherar som vaktparaden, men dom vet inte åt vilket håll dom ska.
Jag bär på en väska vars innehåll skulle kunna vara statshemligheter eller vissna löv. Jag vill inte längre ta reda på nåt.
Bilarnas strålkastare målar taket i mitt sovrum.
Om det bara kunde ta slut.

tisdag 23 juni 2009

174

Vila. Jag ska vila. Titta, nu lägger jag mej ner och sätter på avslappningsbandet. Fast först måste jag kissa. Men nu. Vilken äcklig röst han har. På bandet. Han är nog alltför mager med smutsiga naglar. Det går inte att vila till det här. Jag sätter på Bach istället. Partitan med Martha Argerich. Fast cd:n är borta. Fodralet är här, men cd:n. Var hade jag den sist? I sovrummet? I bilen. Ingenstans. Jag tar nån annan. Pöntinen. Å, vilket efternamn. Jag heter Pöntinen, jag vill ha ett lån. Bort med den. Vila. Det finns en klädmärke som heter Vila. Vila vid denna källa. Hur går den sen. Nåt med pimpinella. Vitt vin och pimpinella. Rött vin och pimpinella? Vad är pimpinella? Pimpsten vet jag vad det är. Måste slå upp. Sen. Nej, nu. Jaha. Flockblomstriga växter. Anis. Anus. Haha. Har inget vin hemma. Inget snus. Utan snus försmäkta vi på denna ö. Kissnödig igen. Det var då själva fan. Här har posten kommit. Räkning, räkning, katalog från Gudrun Sjödén. Å, den. Å den också. Vila. Vila i lila. Håll tyst. Tänk på andningen. Fokusera på fötterna. Du är tung i fötterna. Nej. Men jag har en hälspricka. Till den behöver man pimpsten. Och under tiden man tar ett fotbad kan man dricka vin och bläddra i katalogen från Gudrun. Lägga en beställning när man är på snusen, för annars vågar man inte med dom priserna.
Vila, var det ja.

måndag 22 juni 2009

173

Det här huset finns inte. Vi elva personer som bor här finns inte heller.
Kanske finns det en fastighetsbeteckning nånstans på en gulnad karta i ett arkivskåp. Men jag skulle inte tro det. Huset har fallit bort, lika stilla och obönhörligt som den dåliga plastfärgen faller ner från ytterväggarna. Liksom vi som bor här också faller.
En del av oss har personnummer. Inte alla. Nån har en falsk identitet som han har köpt i Diyarbakir eller på Hisingens skuggiga sida.
Vi pratar aldrig om det.
Vi håller om varann när vi gråter. Det är fullt tillräckligt.

Potatisen växer i landet. Den är vi noga med att sätta, kupa, ta upp. Lök i några fåror bredvid. Man kan säja att vi ganska ofta äter potatis. Och lök.
Vi var dumpsterdivers innan det blev trendigt. Vi har en teve, vi har el, jag vet att vi stjäl den, därför försöker vi använda så lite vi kan.
Men barnen tycker om Bolibompa och jag vill gärna se Oprah. Hon har blivit som en mor för mej. Endera dagen ska jag skriva ett brev till henne. Men min engelska är ännu inte tillräckligt bra.
Jag är säker på att hon skulle förstå, jag ser in i hennes vackra ögon, så fyllda av smärta och medkänsla, och jag vet. Bara vet.
Ett brev till henne skulle förändra mitt liv.

Vi lever på två förtidspensioner och på vad vi kan tigga ihop. Det händer att min syster skickar pengar i poste restantebreven. Hon har slutat be mej att höra av mej. Hon skickar foton på barnen istället. Dom har främmande ögon. Jag har hållit den ena i min famn när hon bara var ett dygn gammal.
Jag försöker att inte tänka på det.

Vi har ett nummer att ringa om nån av oss skulle bli sjuk. Vi har potatis, vi har lök.
Och vi har varann.

torsdag 18 juni 2009

169

Han lever sitt liv i väntan på det som finns bakom hörnet. Han väntar på rätt hörn. Hittills har han inte hittat det, men han är ständigt beredd, i sina byxor med blanka fläckar, i sin kavaj som är för trång och kramar hans handleder.
Han gör upp stora planer. När stan gäspar och sträcker på sej, bakom hörnet finns en kvinna, klädd i purpur, hans drottning av Saba, en doft av patschouli. En kvinna som ser bortom hans tunna hår, hans flyende haka, hans tänder som höjer sej ur tandköttet likt ruttna pollare ur tidvattnet.
För hon letar också i dom små fickorna som bara finns bakom hörn.

Eller rikedom, den rätta trisslotten, den exakta sifferkombinationen. Korten som lägger sej att vila på ett bord med en grön filtduk. Tillvaron som löser upp sej i ett behagligt mjölkvitt dis. Det är bara att fortsätta leta efter det rätta hörnet. Och hoppas att man känner igen det när man ser det. Att man inte varit ouppmärksam när man gått förbi, kanske slängt ett ögonkast åt alldeles fel håll.

Mot kvällen svalnar ambitionerna. Bakom nästa hörn kan man hoppas på ett vänligt ansikte, en eld och en flaska som ännu inte druckits tom.

måndag 15 juni 2009

166

Tåget har knappt hunnit ut från stationen innan det bromsar in igen. Husen så nära rälsen. Hur står man ut med att bo så? Det tänker jag varje gång. En kvinna flätar en flickas hår i ett kök. En glimt av en stjärnformad ljusstake, den första i år, det är tidigt, långt före första advent.
En hund skäller, det luktar jord, det är november och dimman släpar sina dåliga ben efter sej.
Ett x2000. Det var det vi väntade på.

Jag ska gå av i Kumla. Först ska jag dricka kaffe på Sveas bageri, det har blivit en vana jag inte kan bryta, trots att kaffet inte är särskilt gott. Det är för svagt och ger mej magkatarr. Men det är nåt visst med stället, det kan vara neonskylten från 50-talet, eller stolarna med galon. Jag vet inte riktigt. Jag har druckit tvåhundrafemti koppar kaffe där vid det här laget. Det syns på mej vad jag har kommit dit för. Jag får en särskild rabatt, anhörig-till-fångerabatt, dom är hänsynsfulla nog att inte kalla det så, utan slår bara av fem kronor på priset. Oavsett vad jag tar.
Sen ska jag ta Näckrosbussen ut till muren och där går jag in. Jag känner alla vid det här laget. Plitarna är ett slags gudsöner till mej. När Lars-Erik blev kranskärlsopererad förra året skickade jag en bukett till lasarettet i Örebro.
Dom söker ändå igenom mej. Dom ursäktar sej visserligen, men det finns mammor som kommer med både det ena och det andra. Pappor med, en hade en haschkaka inför svångremmen på sin hatt. Ibland står en schäfer i rummet, en stor best med rinnande ögon.

Och sen går jag igenom två dörrar, sulorna knarrar mot linoleumgolvet som alltid ser lite ostädat ut. Och i besöksrum 2 sitter Ove.
-Hallå morsan.
Och sen sitter vi och tiger mest, han trummar på bordet, nervöst, åh, herregud, lika rastlös som när han var barn, och jag gråter lite.
Det har jag gjort fler än tvåhundrafemti gånger kan jag tala om.
Sen går jag och kommer tillbaka nästa onsdag.
Ens unge är ens unge, vad han än gjort.
Så är det.

onsdag 10 juni 2009

161

Dom är fem, i en perfekt formad rote, men det vet dom inte om. En svänger en grön plastkasse med svarta bokstäver; WDEKEYA. Wdekeya? Key Wade?
Deras röster far överallt på tonskalan, precis som deras armar, ben och deras jättefötter. Som en komplicerad organism, ständigt fallande, ständigt svajande. Men också en organism som rymmer en inneboende idé om balans.

En av dom sneglar bakåt, som om min blick fått det att kittla i hans hårfäste. Rörelsen går som en knappt märkbar våg genom samtliga pojkar. För dom är fortfarande pojkar, men inte länge till, kanske bara över sommaren. Puppor som håller på att kläckas. Nästa gång jag ser dom har dom blivit gymnasister, unga män, kanske stöter vi ihop på spårvagnen vid Samskolan. Och då kommer jag inte veta att det är dom längre.

-Weekday, säjer jag halvhögt, lättat.
En våg till. Och det gemensamma öppnar en passage för mej och hunden, dom är tysta när jag går igenom, men så fort jag är framför smälter dom ihop igen i en vacker, svartklädd och storfotad enhet. Det känner jag trots att jag inte vänder mej om.

När jag viker runt gathörnet, ett sista glissando, ett prassel, en sko som stöter i marken.

tisdag 9 juni 2009

160

Jag är inte riktigt säker på att jag älskar havet. Det är nåt annat jag känner. Respekt, vördnad kanske, och samma sug som att se ner på marken från toppen av Giottos kampanil. Samma dystra känsla som ett obesvarat kärleksbrev framkallar.
Han knackar mej i huvet.
-Du är långt borta.
-Florens, erkänner jag.
-Tycker du att det här är trist?
-Nä. Ovant bara.

Vi är några distansminuter från Lysekil, säjer han. Vi ska lägga till, ta en dusch, handla, fylla på is och gå på Systemet. Sen vidare igen. Han avskyr gästhamnar. Jag hade gärna stannat, gått på restaurang, kanske en tur till bokhandeln.
-Du behöver inget att läsa. Det finns att göra hela tiden. Och sen somnar man som ett barn.
Han är annorlunda mot inne i stan. Håret trassligt av salt och redan blonda slingor i det annars så välkammade cendré. Inne på banken i stan rör han sej långsamt, kameralt. Jag blir förvånad att se honom på båten, han verkar så, så...elastisk. Gymnastisk.
Han älskar med mej på ett annat sätt också. Igår bet han mej i axeln.

Jag viker genuan som en tusenbladstårta. Jag tränar på knopar. Det har jag ingen talang för. Och jag betvivlar att jag ska kunna sova utan att läsa några kapitel. Min medhavda bok tog slut redan innan vi lagt ut.
Konsum i Lysekil säljer Riddarens käraste skatt och Den ökände viscounten av Lyn Stone. Jag väljer viscounten. Den handlar om ett sinnessjukhus. Den ökände viscounten heter Guy, en tvivelaktig aristokrat med dipsomana drag. Inte dum alls. Jag skulle ha köpt den andra med.
-Vi kastar loss nu, ropar han.
-Aj aj, säjer jag automatiskt och försöker läsa klart kapitlet medan jag hamrar tveksamt med en båtshake på bryggkanten.
När han kastar omkull mej i sittbrunnen, innan vi ens kommit utom synhåll för dom som badar på utsidan gästhamnen (rött märke efter rorkulten i ländryggen) tänker jag på honom som viscount Guy. Det går förvånansvärt bra.

Nästa pit-stop blir Kungshamn. Där hoppas jag att Konsum har Riddarens käraste skatt.

(Dagsmeja, dipsoman, distansminut, dyckert, dyster)

söndag 7 juni 2009

158

Det är kylan i din andedräkt mot min nacke på nätterna. En andedräkt som viskar förlåt. Som viskar andra saker också, men jag vill inte lyssna på nåt annat än böner om förlåtelse. Än.
Kanske sen, men inte än.
Kylan från dina bara axlar. Du sparkar alltid av dej täcket i sömnen. Som ett litet barn. Först för varm, sen för kall. Förut drog jag upp det över dej, nu har jag slutat med det. Jag vill inte göra dej varm.
Jag vill att du ska frysa, frysa lika mycket som jag gör.

Jag vädrar strax innan du kommer in. Våra växter har dött av köld. Du bryr dej inte längre. Jag är särskilt nöjd med att passionsblomman äntligen har skrumpnat ihop. Den gav du mej, det var en årsdag, vilken minns jag inte längre. Du minns det säkert.

Jag ger dej inga tovade tofflor längre. Du har säkert fått fyra par av mej, grå med röd kant, stickade och sen tvättade, omsorgsfullt formade efter dina fötter. Jag tar inte fram stickorna alls. Av ren självbevarelsedrift. Du har köpt ett par andra tofflor, dom tjippar runt hälen.

När du försöker säja nåt stelnar orden i luften, som vita lakan på ett tvättstreck i februari. Jag skulle kunna svara och bryta en liten ränna i isen.
Inte än, bara, inte än.

lördag 6 juni 2009

157

Det är radhus som klätt sej i likadana vepor, tvåpack, färdigsydda från Hemtex. Det är utemöbler och jättegrillar, det är kött som osar av marinaden och lite för solbrända män i långa shorts och kortärmade rutiga skjortor. Du är en av dom som ropar till varann över staketen.
-Grilla ikväll?
-Häääligt.
Det är bag-in-boxen som Aftonbladet listat som mest prisvärd, så du kan väl köpa två utifall att dom skulle ta slut, det är allsång på Skansen, det är nåt med hur desperat ditt grepp är om grillbesticken, det är tankarna som maler och maler när man ska somna och som din fru inte förstår när man vill prata. Hon bara stirrar och stirrar och du ser hur hon tycker att du är svag.

Du är en av fyra som inte vet att det är eu-parlamentsval, tycker vi har fått för dålig information faktiskt, du tycker att det är obehagligt när du inte tycker likadant som grannarna som kommit över på middag, det är köerna när Ö&B öppnar nytt ute vid Coop, det är den stilla, varma beundran du känner för kungen, en reko kille som gillar motorer och hans dotter skulle man inte tacka nej till, nej, inte hon med hakan, den andra. Det är ByggMax och Cheapy, trätrall och tvåtum fyrtum, det är utbyggda altaner och tankarna som kommer och far när du spikar och pratar med dom andra om VM-kvalet i fotboll, och den där Söderling, skön kille, men med ett jävla temperament, du vill nån annanstans, bara bort, en etta på Söder, skriva, dricka öl, få vara ifred.
Sluta köpa en massa skit, sluta renovera, bara vara.

Men du fortsätter lik förbannat, för det är så det är och det är amorteringar och nya lån och byta bil och det är drömmarna på nätterna där du går på en dammig väg och där friheten är så jävla stor och underbar att du skulle kunna sprängas och klockan ringer och du vaknar och du kör iväg till jobbet igen men du har den där känslan kvar under hjärtat.
Och en dag så.

fredag 5 juni 2009

156

När jag skulle kliva av tåget upptäckte jag att resväskan var tyngre än när jag klev på. Låsen var uppbrutna. Eller; uppbrutna, dom hade ändå inte gått att låsa på länge. Satt där mest för syns skull.
Jag hade sovit hela vägen mellan Vännäs och Ragunda. Vaknat till, det var vackert med björkarna utmed Ammeråns flöden och ljuset, det egendomliga ljuset som blir när det är dag fast det är natt.
Somnat igen.

Jag hade lämnat honom där, i Vännäs, på en bänk på perrongen, i skuggan av stationshuset, brunt, brunt. Han åt en Piggelin och han hade just köpt sitt första paket cigarretter på tre och en halv månad, filterlösa John Silver. Gammal tobak, det knastrade när han tände.
Vi sa inte mycket. Hans knogar slog en okänd takt på min gamla resväska. Det var svårt att se varann i ögonen.
-Jaha, sa han när tåget rullade in, det är i tid i alla fall.
-Mhm, sa jag. Har aldrig hänt förut.
Och vi såg på varann, ordentligt, hans pupiller blev stora. Vi mindes alla gånger förut, kyssar med frusna läppar i tretti grader minus, stampa med fötterna, ett tåg som blev allt senare och senare.
Idag fick vi ingen extra tid.
Idag var det tillvaron som manade på oss, trampade oss på hälarna, i sär, gå på, gör slut.

En skygg kram. Ett meddelande han skrivit på min arm som jag sen tänker duscha bort. Ett Piggelinpapper som fladdrar i baksuget från tåget. En rökslinga utmed det bruna.
Och jag som föll i sömn.

Avstigning i Hallsberg. En väska som väger dubbelt så mycket som när jag la upp den i bagagenätet. Jag vill inte öppna den. Jag vill ta en taxi till Sottern och kasta i den där, i det gyttjebruna vattnet, en sorgsen kornknarr i vassen.
Man lämnar nån och får istället dubbelt så tung packning. Naturens strävan efter jämvikt. Man kan inte göra sej av med bördorna, man får bara nya att dras med.
Jag knackar samma takt mot väskan med mina knogar. Da-da, datt, datt.
Mitt anslutningståg har kommit och gått. Jag har ätit en korv på Sibyllagrillen bredvid stationen. Där åt vi också en gång, men då åkte vi bil, en lånad gammal 142:a med fel på värmen. Jag sätter mej ner på väskan.
Tågen kommer och går, till Norrköping, till Västerås, till Göteborg och Stockholm.
Jag kommer inte längre ihåg vart jag hade tänkt åka.
Inte förrän nattåget mot Ånge, Vännäs, Bastuträsk andfått flåsar in på spår 2b. Förtitre minuter efter tidtabell.

Jag kliver på och väskan är lättare igen, jag svär.

torsdag 4 juni 2009

155

Jag ser ditt gråa,trötta ansikte som liknar mitt. Jag ser dej dra upp din halskedja, den som han gav dej, och dra den mellan tänderna i underkäken. Du gör det ofta när du är ledsen. Men det vet du inte om.

Jag ser hur du knäar under tyngden av väskorna du bär på. Han ska skriva på ett godkännande av din nya adress annars blir du utan underhåll i tre månader medan saken utreds.
Han vill inte att du ska flytta. Nu bor ni bara sextitvå meter ifrån varann. Han vill ha det så, trots alla orden han kallar dej i telefon på nätterna.
Eller kanske just därför.

Du måste lämna barnen till honom varannan helg, trots allt som hänt, annars kostar det dej femtusen spänn. Han kan däremot strunta i att vara där och ta emot dom. Inga böter för honom. Han går fri.

Du ska argumentera, stå till svars, förklara, försvara. Du väntar på honom på samarbetssamtalen på socialen, du gör det två gånger, han väljer att glömma bort.
-Han är stressad, stackarn, säjer socionomen som har hand om ert fall. Han har det inte så lätt.
Medan du och barnen spenderade hösten och vintern på fjorton kvadratmeter i kvinnojourens hus. Du har det lätt. Du har semester.

Han ska ta barnen ifrån dej, ta livet av din mamma, göra ditt liv till ett helvete.
Du får fortsätta att kämpa. Steka pannkakor, göra matsäck, jobba, stå på knä och be.
Om du bara tog av dej halskedjan nångång.
Då skulle jag strypa honom med den.

tisdag 2 juni 2009

153

Lycka. Lyckan. Flyktig som en ädelgas. När man uppnått alla parametrar för den lycka man jagar, så är lyckan nån annanstans.
Det är lyckans natur. Det ouppnåeliga. Det vi längtar efter, sträcker oss efter.

Vi är inget lyckligt folk. Men danskarna är. Dom tar inte livet av sej, som vi gör, mellan shoppingrundorna, dom äter smörrebröd som heter Stjerneskud, tar sin lille, röker på.

Vi är ett stelt folk, som inte vet vad vi ska göra av vår nationaldag (som instiftats av nån annan), vi är ängsliga, vi sneglar eller blir alltför fulla. Vi var riktigt lyckliga senast 1994, då var vi lyckliga över ett brons, vackert så.
Skapa sin lycka. Vilket jävla trams.
Den kommer, kryper upp i knät på en, som en hemlös katt, oavsett om man är mätt eller hungrig, herre eller slav.
Den bara är. Som vädret.