fredag 5 juni 2009

156

När jag skulle kliva av tåget upptäckte jag att resväskan var tyngre än när jag klev på. Låsen var uppbrutna. Eller; uppbrutna, dom hade ändå inte gått att låsa på länge. Satt där mest för syns skull.
Jag hade sovit hela vägen mellan Vännäs och Ragunda. Vaknat till, det var vackert med björkarna utmed Ammeråns flöden och ljuset, det egendomliga ljuset som blir när det är dag fast det är natt.
Somnat igen.

Jag hade lämnat honom där, i Vännäs, på en bänk på perrongen, i skuggan av stationshuset, brunt, brunt. Han åt en Piggelin och han hade just köpt sitt första paket cigarretter på tre och en halv månad, filterlösa John Silver. Gammal tobak, det knastrade när han tände.
Vi sa inte mycket. Hans knogar slog en okänd takt på min gamla resväska. Det var svårt att se varann i ögonen.
-Jaha, sa han när tåget rullade in, det är i tid i alla fall.
-Mhm, sa jag. Har aldrig hänt förut.
Och vi såg på varann, ordentligt, hans pupiller blev stora. Vi mindes alla gånger förut, kyssar med frusna läppar i tretti grader minus, stampa med fötterna, ett tåg som blev allt senare och senare.
Idag fick vi ingen extra tid.
Idag var det tillvaron som manade på oss, trampade oss på hälarna, i sär, gå på, gör slut.

En skygg kram. Ett meddelande han skrivit på min arm som jag sen tänker duscha bort. Ett Piggelinpapper som fladdrar i baksuget från tåget. En rökslinga utmed det bruna.
Och jag som föll i sömn.

Avstigning i Hallsberg. En väska som väger dubbelt så mycket som när jag la upp den i bagagenätet. Jag vill inte öppna den. Jag vill ta en taxi till Sottern och kasta i den där, i det gyttjebruna vattnet, en sorgsen kornknarr i vassen.
Man lämnar nån och får istället dubbelt så tung packning. Naturens strävan efter jämvikt. Man kan inte göra sej av med bördorna, man får bara nya att dras med.
Jag knackar samma takt mot väskan med mina knogar. Da-da, datt, datt.
Mitt anslutningståg har kommit och gått. Jag har ätit en korv på Sibyllagrillen bredvid stationen. Där åt vi också en gång, men då åkte vi bil, en lånad gammal 142:a med fel på värmen. Jag sätter mej ner på väskan.
Tågen kommer och går, till Norrköping, till Västerås, till Göteborg och Stockholm.
Jag kommer inte längre ihåg vart jag hade tänkt åka.
Inte förrän nattåget mot Ånge, Vännäs, Bastuträsk andfått flåsar in på spår 2b. Förtitre minuter efter tidtabell.

Jag kliver på och väskan är lättare igen, jag svär.

2 kommentarer:

  1. Det finns olika sätt att se på det där med tyngd :-)
    Fint berättat. Känslofullt.

    SvaraRadera
  2. Härligt att läsa.

    Härligt också att läsa att du vunnit en tävling!! Du är den mest rättmätiga vinnaren av alla tävlingar, de må vara i slungboll, tautering eller "gissa vikten på grisen".
    /din ohöljda beundrarinna

    SvaraRadera