160

Jag är inte riktigt säker på att jag älskar havet. Det är nåt annat jag känner. Respekt, vördnad kanske, och samma sug som att se ner på marken från toppen av Giottos kampanil. Samma dystra känsla som ett obesvarat kärleksbrev framkallar.
Han knackar mej i huvet.
-Du är långt borta.
-Florens, erkänner jag.
-Tycker du att det här är trist?
-Nä. Ovant bara.

Vi är några distansminuter från Lysekil, säjer han. Vi ska lägga till, ta en dusch, handla, fylla på is och gå på Systemet. Sen vidare igen. Han avskyr gästhamnar. Jag hade gärna stannat, gått på restaurang, kanske en tur till bokhandeln.
-Du behöver inget att läsa. Det finns att göra hela tiden. Och sen somnar man som ett barn.
Han är annorlunda mot inne i stan. Håret trassligt av salt och redan blonda slingor i det annars så välkammade cendré. Inne på banken i stan rör han sej långsamt, kameralt. Jag blir förvånad att se honom på båten, han verkar så, så...elastisk. Gymnastisk.
Han älskar med mej på ett annat sätt också. Igår bet han mej i axeln.

Jag viker genuan som en tusenbladstårta. Jag tränar på knopar. Det har jag ingen talang för. Och jag betvivlar att jag ska kunna sova utan att läsa några kapitel. Min medhavda bok tog slut redan innan vi lagt ut.
Konsum i Lysekil säljer Riddarens käraste skatt och Den ökände viscounten av Lyn Stone. Jag väljer viscounten. Den handlar om ett sinnessjukhus. Den ökände viscounten heter Guy, en tvivelaktig aristokrat med dipsomana drag. Inte dum alls. Jag skulle ha köpt den andra med.
-Vi kastar loss nu, ropar han.
-Aj aj, säjer jag automatiskt och försöker läsa klart kapitlet medan jag hamrar tveksamt med en båtshake på bryggkanten.
När han kastar omkull mej i sittbrunnen, innan vi ens kommit utom synhåll för dom som badar på utsidan gästhamnen (rött märke efter rorkulten i ländryggen) tänker jag på honom som viscount Guy. Det går förvånansvärt bra.

Nästa pit-stop blir Kungshamn. Där hoppas jag att Konsum har Riddarens käraste skatt.

(Dagsmeja, dipsoman, distansminut, dyckert, dyster)