161

Dom är fem, i en perfekt formad rote, men det vet dom inte om. En svänger en grön plastkasse med svarta bokstäver; WDEKEYA. Wdekeya? Key Wade?
Deras röster far överallt på tonskalan, precis som deras armar, ben och deras jättefötter. Som en komplicerad organism, ständigt fallande, ständigt svajande. Men också en organism som rymmer en inneboende idé om balans.

En av dom sneglar bakåt, som om min blick fått det att kittla i hans hårfäste. Rörelsen går som en knappt märkbar våg genom samtliga pojkar. För dom är fortfarande pojkar, men inte länge till, kanske bara över sommaren. Puppor som håller på att kläckas. Nästa gång jag ser dom har dom blivit gymnasister, unga män, kanske stöter vi ihop på spårvagnen vid Samskolan. Och då kommer jag inte veta att det är dom längre.

-Weekday, säjer jag halvhögt, lättat.
En våg till. Och det gemensamma öppnar en passage för mej och hunden, dom är tysta när jag går igenom, men så fort jag är framför smälter dom ihop igen i en vacker, svartklädd och storfotad enhet. Det känner jag trots att jag inte vänder mej om.

När jag viker runt gathörnet, ett sista glissando, ett prassel, en sko som stöter i marken.