måndag 22 juni 2009

173

Det här huset finns inte. Vi elva personer som bor här finns inte heller.
Kanske finns det en fastighetsbeteckning nånstans på en gulnad karta i ett arkivskåp. Men jag skulle inte tro det. Huset har fallit bort, lika stilla och obönhörligt som den dåliga plastfärgen faller ner från ytterväggarna. Liksom vi som bor här också faller.
En del av oss har personnummer. Inte alla. Nån har en falsk identitet som han har köpt i Diyarbakir eller på Hisingens skuggiga sida.
Vi pratar aldrig om det.
Vi håller om varann när vi gråter. Det är fullt tillräckligt.

Potatisen växer i landet. Den är vi noga med att sätta, kupa, ta upp. Lök i några fåror bredvid. Man kan säja att vi ganska ofta äter potatis. Och lök.
Vi var dumpsterdivers innan det blev trendigt. Vi har en teve, vi har el, jag vet att vi stjäl den, därför försöker vi använda så lite vi kan.
Men barnen tycker om Bolibompa och jag vill gärna se Oprah. Hon har blivit som en mor för mej. Endera dagen ska jag skriva ett brev till henne. Men min engelska är ännu inte tillräckligt bra.
Jag är säker på att hon skulle förstå, jag ser in i hennes vackra ögon, så fyllda av smärta och medkänsla, och jag vet. Bara vet.
Ett brev till henne skulle förändra mitt liv.

Vi lever på två förtidspensioner och på vad vi kan tigga ihop. Det händer att min syster skickar pengar i poste restantebreven. Hon har slutat be mej att höra av mej. Hon skickar foton på barnen istället. Dom har främmande ögon. Jag har hållit den ena i min famn när hon bara var ett dygn gammal.
Jag försöker att inte tänka på det.

Vi har ett nummer att ringa om nån av oss skulle bli sjuk. Vi har potatis, vi har lök.
Och vi har varann.

4 kommentarer:

  1. Du ger en mycket levande beskrivning av en svår situation. Tycker om den lite strama stilen där man kan känna själv.

    SvaraRadera
  2. Tycker om den här texten. Ser filmen i mitt huvud. Huset är gult.

    SvaraRadera
  3. Jaha...det här lät ju verkligen inte bra...men texten är suverän! Kram

    SvaraRadera
  4. Så starkt det känns. Jag gillade hela texten och känslan den förmedlar. Smärta, men de räddar varandra, så känns det. /Betty

    SvaraRadera