tisdag 7 juli 2009

188

Jag tycker inte om det här stället. Det känns inte rent. Jag vill bara tvätta händerna. Det är det enda jag vill. Jag vill gå hem och skrubba livet in i mina fingrar igen. Bli av med det döda. Sjuka. Han håller mej runt överarmen. Ett lätt grepp. Det är okej med sån kontakt. Vi har provat oss fram. Korsryggen. Nej. Kändes som om han när som helst kunde knuffa ut mej i gatan framför en av dom onda, röda bussarna. Handen uteslutet. Överarmen. Ja. Det är inte skönt. Det är en kompromiss, det är sånt jag måste träna på.
-Vila i det här nu, säjer han. Idag pratar han med pipig röst, ett slags låtsasskånska. Förra veckan norrländska, veckan innan en förskräckligt dålig gotländska, där diftongerna ramlade som osorterade trådrullar i meningarna.
-Vila, var i det.
Här vill jag inte vara. Här finns smittan, här under taket. Den heter dessutom Svampen, och jag förstår så väl varför. Svamp. Sladdrigt, otjänligt, hårdsmält. Mänskorna, med sina slappa munnar och långa naglar. Under en nagel kan det rymmas. Jag ryser.
-Kipling, säjer han. Skriker han.
Då ska jag byta tanke. Idag, hans Just-så-historier. Krabban som lekte med havet. Och sen andas ut.
Ja. Han har gjort mej friskare. Det erkännandet ska han ha. Få. Ha.

-Jag kan inte göra övningarna ute, säjer jag.
-Varför?
-Alla skulle stirra på mej. Jag är ju ett jävla. Ett jävla missfoster.
Det var så han uppfann dialekterna. Han skriker högt och bär sej åt, jag är i hans skugga. Trygg i hans skugga. Dessutom är han så vacker att det inte spelar nån roll. Han uppfann Kipling åt mej med. Överarmen. Han låter mej vila mej igenom svettningarna och andnöden och hjärtklappningen. Han kostar närmare tusen kronor i timman.

-Kipling, skriker han igen.
Jag nickar. Jag är nöjd. Kipling, Kipling.

1 kommentar:

  1. Snabb, trött tanke: du kanske skulle ha avstått från trådrullarna. Det är en Lillemorism som inte stämmer med karaktärens språk i övrigt... Fördom? Felslut? Orkar inte läsa om. Gonatt, Cormac

    SvaraRadera