söndag 12 juli 2009

193

Våra händer är lika. Jag ser det först nu, när mina naglar har spruckit, precis som hans alltid gjorde. Jag ser det först nu, när mina händer är täckta av planteringsjord. Först nu när jag måste smörja in mej med Helosan på kvällarna och doften. Den är min pappas. Den och Hegabalsam och asfalt. Nåt har vaknat, vänt på sej, lett åt mej. Nu är jag här bland plantor och krukor, dit jag aldrig skulle gå. Nu köper jag U-jord för en förmögenhet, nu skakar jag tomaterna för bättre frukt, nu. 

Han älskade att odla. Älska är fel ord. Det var en besatthet. Andra spelade badminton och krocket i sin villaträdgårdar. Vi balanserade på tjärade slipers mellan grönsaksland och blomsängar. -Beans, beans, beans, sjöng han när han vattnade i skymningen. Gröna bönor. Kronan på hans skapelse. Vi behövde aldrig klippa gräset. Det fanns inget.

Breda, platta, trollfingrar. Nagelband som det sista av en drunknad, vi har ett ärr på nästan samma ställe på handryggen, jag av ett hundbett, han av ett sluntet stämjärn. Ingen plats på balkongen längre. Jag drömmer om en kolonilott. Utan stuga, ett stort land bara. Gladiolus, morötter, rosenbönor. Beans, beans, beans.

3 kommentarer:

  1. När du skriver så bra vill man gärna ge en smart, genomtänkt kommentar, men hur jag än funderar så blir den lite platt. Jag tycker om texten, påminner mig om saker jag ärvt från min far som jag helst hade varit utan...kanske.

    SvaraRadera
  2. Jag blir mest tagen av din förmåga att komma så nära så att man förnimma situationen.

    SvaraRadera
  3. Särskilt första stycket är suveränt. Dina texter får en att vilja berätta.

    SvaraRadera