fredag 17 juli 2009

198

Han åtrår det mesta. Han vill ha allt. Förr kunde hans önskan ligga och glöda länge, som spetsen på en lödkolv, rikta sej mot ett enda föremål. Nu, efter tabletterna, fluddrar begäret av och an. Han vill ha en ny platteve, han vill ha en räksmörgås, han vill få utlösning. Nu. Nu på en gång. Starkt som hjärtat bakom bröstbenet. För att en tiondels sekund senare helt glömmas bort.
Han är säker på att det är tabletternas fel. Dom är två, ska intas med föda, på morronen, vid samma tidpunkt. Gröna. En nyans som bara finns i Pfizers värld.

Han vill ha en sommarstuga. Han vill bli kär. Han vill skriva en bok. Och han klarar sej inte utan medicinen. Han har försökt. Då fylls tillvaron av ett obarmhärtigt brus, som tar sej in överallt, till och med innanför Metallica. Ett brus av käkar, som en klunga ekoxar.
Han gör det mesta halvdant. Ingen känsla för detaljer. Det var längesen han våttorkade golven. Han vispar runt toablått i skålen för att åtminstone ta bort lite av lukten. Han vill resa, han vill göra om köket, bygga en balkong. Vill vinna på Lotto. Skaffa en hund. Mellan hjärnhalvorna en förkastningsspricka.
Han fortsätter att önska, vilja, begära. Han står stilla, betraktar en punkt på sin tapet, ett märke efter en kastad boll. Han suktar. Eftertraktar. Står still, så still.

4 kommentarer:

  1. Kopplingen mellan sexualitet och konsumtion glömde jag. Vad ska jag säga mer? Skitbra. Ekoxarna, märket på tapeten. Med mera, med mera.

    SvaraRadera
  2. Stark text, jag får rysningar!

    SvaraRadera
  3. Underbart, undrar om inte det finns några drag av en själv där, skrämmande.

    SvaraRadera
  4. En skrämmande text som ger mig kalla kårar.

    SvaraRadera