torsdag 30 juli 2009

211

Jag har slutat att längta. Och sätter en ära i det. Men det är en kamp. Nästan varje dag försöker resterna av min längtan att snärja mej. Att gå förbi ett skyltfönster på Biblioteksgatan är som att vandra med sina eleganta stilettklackar vid sidan av den halvt minröjda landsvägen mot Kandahar. Det gäller att hålla blicken fäst på nåt annat. Och naglarna beredda mot handflatorna.
Inte vänta för länge i nån annans blick. Inte börja drömma om promenader i dammigt vårljus, om skavfötters i soffan framför bröderna Marx. Mitt liv är lugnare utan. Mitt liv får inte vara behagsjukt. Mitt liv är mat som inte smakar, oparfymerat tvättmedel. Och det är jag som har valt och jag som bestämmer. Det är bara möjligt om jag amputerar det som längtar i mej. Det som springer ett steg före kroppen, en impuls före hjärnan. Jag avstår frivilligt. Det känns inte längre som en uppoffring. Det är bara en fråga om vaksamhet.

3 kommentarer:

  1. Askesens anatomi. Du vet vad jag gillar bäst: similen med Kandaharvägen och drömma om skavfötters framför bröderna Marx. Och lite till. I stunden tror jag att den här texten är något slags chiffer för hela ditt författarskap.

    SvaraRadera
  2. Att välja bort kärleken av rädsla för att bli sårad, så tolkar jag det, men jag är ju också en obotlig romantiker. Du lever upp till mina högt ställda förväntningar varje gång.

    SvaraRadera
  3. Att alltid hålla i sig själv kan bli jobbigt i längden, och i texten verkar det som om personen egentligen inte vill hålla i sig.
    Tack för din kommentar på min dagens.
    Jag skrev det jag skrev eftersom hela min graviditet i slutet var en enda smärta. Jag hade foglossning som höll på att sluta med rullstol.
    Jag var helt otjänlig som människa pga smärtan, och kunde inte ens utföra ett enkelt toabesök utan hjälp. Så när fröken kom ut i v.37 var själva faktumet att hon kom ut det som var efterlängtat, och naturligtvis var hon själv efterlängtad, men kanske ändå inte lika mycket. (förstå mig rätt nu)
    När trulsa kom ut med hjälp av sugklocka hade hon navelsträngen hårt virade runt halsen, och var medvetslös(hennes hjärta slog med 50 slag mot vanliga 150) Vi var övertygade om att hon var död. Jag själv blödde massor, och höll på att stryka med.

    SvaraRadera