måndag 31 augusti 2009

243

Om hon kunde utfärda ett besöksförbud. Som gällde henne själv. Om hon kunde sluta att gå dit och sitta fint på sängkanten, tigga smulor. Om han kunde sluta säja att han älskar henne. Om hon kunde sluta lyfta på tidningshögar där kärleksbrev rullar upp sej i finkorniga moln av patschouli och stora ord. Kladdigt kyssta papper.
-Det här är från en kompis, säjer han och blicken är aldrig så stadig som då, aldrig så blå, så grå som då, som en saltöversköljd klippa långt ute i Västerhavet.

Han har henne till nåt. Han har ett behov. Men han skulle passa bättre i Utah, i Riyadh, än i Kortedala. Hans liv saknar dom yttre gränser som är nödvändiga för henne.
-Var inte så snål, säjer han. Det är en gammal flickvän, klart jag har känslor kvar.
En homeopatisk motsvarighet till kärlek. Ett minne, osynligt, men ett avtryck kvar i den trassliga väven av rum och tid och längtan och saknad.

-Det här betyder inget.
Torkade rosor på särskilda minnesdagar. Han ler. Inåtvänt. Bortvänt.
Hon går ibland. Då är hon fri, då ligger världen där framför henne, hon blir yr, kanske vill hon det. Framkallar det genom att andas häftigt. Genom att låta bilder på sej själv om tjugu, tretti, förti år komma och gå, ensam, dör ensam. För då går hon tillbaka. Hela vägen. Och lite till. Tobak och ull och skäggstubb och ömsinta händer och drivor av öppnade brev runt deras fötter där dom står i hallen och håller i varann, klänger fast i varann, som två ihopväxta, liksom redan förlorade.

lördag 29 augusti 2009

241

Det här är en fyra femtedelars ånger. Att inte orka riktigt fram. Inte vilja, att ändra sej, den sena insikten, dovt i magen.
En stoppboll, man tror att man lurat honom på andra sidan nätet, men så kommer ett passerslag på backhandssidan, så retfullt utom räckhåll.
Hans ångranden i olika dofter.
-Ditt jädra arsel. Till chefen. Luktade kylarvätska. När han skrattade åt Veronikas nätstrumpor och röda högklackade i sängen, lukt av regn mot fjolårsgräs.

Nu. En ny utsikt, en ny stad, som till och med heter så. Ny köping. Han hör näktergalen från sin balkong, han har kört okända gator, köpt martiniglas på Coop. Han dricker. Och tänker Vad gör jag här. Vad fan gör jag här. Vattnet är sött, när han kör till kusten skyms sikten av träd på öarna. Ingen obruten horisont. Det som verkade nytt förra månaden luktar nu som att öppna en påse med kvarglömda sjöstjärnor från förra sommaren.

Han vet vart han ska gå på måndag. Han ska stryka en skjorta, tvinga pressveck på brallorna. Hundra handslag, hundra namn som han ska glömma bort. Och tvingas komma ihåg. En martini till. Näktergalen jäktar sej igenom det sista. Så tyst att han hör mörkret falla.
Vad fan gör han här.

fredag 28 augusti 2009

240

(Egen puff, slog upp en sida i Stephen Kings Staden som försvann, pekade på ett ord. Det blev grusgrop. Så det blir min puff idag, för jag har inte tid att vänta på den riktiga.)

En grusgrop. Ett sandtag. Vi hämtade sand till sandlådan på torpet här. Mörkbrun, fuktig, torkade snabbt till ljus nougat och var värdelös att göra figurer av. Ett sönderympat äppleträd bakom huset, där vi kissade. Och borstade tänderna. Ibland samtidigt. Kissförbud den torra sommaren då vattnet drog sej längre och längre tillbaka i brunnen och huggormen under gurkbladen såg på oss med loj blick.

Jag är tillbaka. Ibland, ofta, svär jag på att inte göra dom här resorna baklänges i tiden. Jag vet inte vad jag tror att jag ska hitta här. Nåt viktigt. Det är som att piska sej själv. Botgöring? En skuld. Som sagt, jag vet inte. Och jag gräver inte alltför djupt.
Jag är alltid ensam härute. Vill inte bli störd av nån annans andedräkt och frågor. Fötterna kan vägen. Även om hjärnan fastnat i en loop. Fötterna kan man alltid lita på. Fötterna i gummistövlarna, marsch, marsch, stopp. Bräkenväxter. Adiantum, asplenium, blechnum, davallia. Kan dom fortfarande. Nöjd.

Här gömde sej Svartenbrandt och Olofsson när dom var på rymmen. Dom åt konserver, frikadeller och fruktcocktail, det var några tjejer här och plockade åt sej burkarna sen.
-Clark, sa dom på bred västgötska, Clark, han är så snygg.
Ingen tyckte att Svartenbrandt var lika snygg. Dom heter inte så längre, men jag kommer bara ihåg deras riktiga namn. Vi parkerade bilen nära torpet den sommaren. Ifall.
Jag plockar några kantareller som alibi. Kan alltid låtsas att jag är här för svampen. Återvänder till grusgropen, där bilen står. Gropen är igenvuxen, man jobbar inte här längre. Inte på brädgården intill heller. Vägen som leder förbi är asfalterad, det var grusväg här förut, väglut på för att den inte skulle damma. Ibland såg det ut som det brann när bilarna körde förbi.

Jag tänker: jag ska inte återvända. Ett tryck över bröstet. En lust att skrika högt. Jag sätter på radion istället, och blinkersen, för det ljudet gör mej lugn. Knäpp, knäpp. Studio ett i repris från eftermiddagen. Loja röster, som huggormen i landet, en verserad debatt, det jag behöver. Jag ska inte komma tillbaka. Inte. Inte.
I alla fall inte på länge.

torsdag 27 augusti 2009

239

Så småningom börjar jag få hälsningar i bruna kuvert. Inga brev, inga ord. Saker. Ett fotavtryck ibland utanpå. En fjäder från en ormvråk på min födelsedag, en avriven etikett, en inbjudan till en bar mitzvah. En penna. Märke efter framtänder, möjligen hans. Jag känner nästan igen handstilen i den klumpigt skrivna adressen. Några utropstecken mellan mitt förnamn och mitt efternamn, öppet, koncentrerat. Med eftertryck.

Oläsliga poststämplar. Utsmetade. Är det han som gör det. Ett polaroidfoto av Tarrilup bridge. Ett till, över en perfekt parabel av taggsvamp, bleka som hans hals mot grönmjuk mossa. Ett tomt kuvert med klotter på insidan av fliken.
Jag lägger ut hans hälsningar på vardagsrumsbordet, i kronologisk ordning. Hämtar en flaska, en korkskruv. I färgordning. Dricker ett glas vin. Storleksordning. Ett till. Tyder chiffret. Vrider på huvet. Ställer mej en bit bort. Det är omöjligt att hitta en mening. Det är kanske själva handlingen som är budskapet. Han förbereder sej, förbereder även mej.

Jag tror att han snart tänker komma hem igen. Jag hoppas det. Att han ska stå och hänga mot min brevlåda som ett sista brunt kuvert. Och sen ligga på min arm och berätta om allt han sett.
Kyssa färgen ur min ensamhet.

söndag 23 augusti 2009

235

-Berätta om pappa, säjer han.
Oftast har han otur. Hon på dåligt humör, på väg ut. En röd nagel snärtar mot hans panna.
-Håll käften. Sov.
Men ibland. Lite mjukare runt munnen, en duns på sängkanten, en fläkt av parfym, syren, jasmin, dåligt rykte. Sitter tyst en stund.
-Din pappa är från Amerika, viskar hon. Sjunger lika bra som Johnny Cash, nä, lite bättre faktiskt, kan du tänka dej det. Och en bil, en Cadillac, en Fleetwood sixty special sedan.
Hon uttalar orden omsorgsfullt. Som rösterna i radion hon lämnar på åt honom när hon går iväg. Han somnar till Alicia Lundberg.
Han älskar Alicia Lundberg.
-Färg?
-Va?
-Vad har den för färg?
-Svart, såklart.
-Har du åkt i den?
Hon sitter tyst.
-Mamma?
-Va?
-Har du åkt i den?
Hon snärtar mot hans huvud.
-Dummer. Den finns ju där han bor. I Nashville. Home of country music. Men jag har sett den på kort.

Jag tänker inte be om förlåtelse, mamma. Det som har hänt har hänt. Och du har en del att be om ursäkt för själv, så vi kan låta udda vara jämnt. Jag tänker inte gå till din grav, det är försent för det. Och det är inte min stil.
Du hade inte lämnat nåt åt mej, inte ens ett namn i ett förseglat kuvert med påskriften I händelse av min död. Jag tror inte att du visste. Men du ska få en sista present av mej. Jag har den inte med mej nu, men jag ska snart komma tillbaka. Och nästa gång jag kommer hit ska du få den.

-Din pappa är från Holland, säjer hon. Han spelar fotboll, lika bra som Ove Kindwall. Och så jobbar han på varv, därnere i Rotterdam, i oljehamnen. Lastar och lossar olja, snoret är svart av allt skräp som flyger omkring.
-Har han nån bil?
Hon puffar på honom.
-Klart han har bil, säjer hon. Han har en tysk bil, en Mercedes.
-Vilken årsmodell?
Hon tvekar.
-Förra årets. Eller om det var året dessförinnan. Han tjänar bra med pengar, förstår du. Ett smutsigt jobb, men det är stora pengar.

Mamma står och väntar på honom efter skolan, med handväskan full av skrynkliga sedlar och gula Blend, med röda ögon och med strumpbyxorna kladdiga av andras fingeravtryck.
-Klart skepp för idag, säjer hon och trutar med munnen precis som James Onedin gör på teve. Nu går vi hem och tar oss en macka. After you, captain Baines.
Han svarar inte. Vad ska han säja?

Jag träffade honom på Stena Jutlandica, danmarksfärjan, han spelade på den enarmade banditen bredvid mej och vann och han tyckte att jag var hans lyckoklöver. Jag träffade din pappa på folkets park i Olstorp, vi dansade hela natten. Din pappa kommer från Italien, från Spanien, från Argentina. Han är död, sjuk, han fick aldrig flyttkortet. Han letar efter oss, snart, snart är han här.

Han älskar hennes lögner, bär dom som sin älsklingsskjorta, går bredvid henne på stan på lördagarna, ser ner i marken på precis samma sätt som hon gör. Låter tanternas viskningar lyfta och få fart över den böjda ryggen. Hennes hand kall, våt i hans. Och männen. Dom som också viker med blickarna, men som med sina flottiga läppar och sina blankslitna finkostymer står alltför nära henne i kön på pressbyrån. Och rösterna, dom som hjälper sej själva i telefonen på kvällarna.

Skammen kom sen. Den vill han inte tänka på. Inte idag. Idag ska han driva in en skuld.

lördag 22 augusti 2009

234

Han hyr ett rum i ett gammalt hus. Jag ser inga andra hyresgäster, men jag hör dom tjattra och vissla som grävlingsungar i en torpargrund när vi sitter inne på rummet. För att genast tystna, som ertappade med nåt hemligt, när jag öppnar dörren.
Smutsig grön korkmatta, gemensamt kök med baconfettet som tårar i vasken. Han är nästan pank, jag med, vi äter Pingvinlakrits ur en hög burk. Han lånar en bil och vi åker tvärs genom stan.
Den är ful, smutsigt slask, låga, trubbiga byggnader.
-Det är fint här på våren. Säjer dom. Jag är inte här då.

Utan var, vill jag fråga. Var tänker du vara i vår. Hos mej, eller nån annanstans.

När jag kommer närmre rör sej hans ansikte, kinderna i vågor, en muskel vid mungipan som studsar upp mot näsan. Hans telefon ringer hela tiden. Jag lagar havregrynsgröt, mjölken är gällen. Det går ändå. Det finns värre saker. Sen häller jag propplösare i ett stinkande duschavlopp, sätter mej på huk bredvid och ser hur det bubblar upp ur golvbrunnen. Han skrattar från sitt rum.
-Aldrig, säjer han. Nä, aldrig, aldrig.
Aldrig är ett konstigt ord när man hör det upprepas gång på gång.

Vi sover som syskon på natten, hans hand i min. Han har en saxofon lutad mot ena väggen, men jag tror inte att han kan spela på den. Rörelser från köket. Ät inte upp havregrynen, tänker jag innan jag somnar.
Jag har en lång resa att göra imorron och jag kan inte göra den på fastande mage. Jag ska gå upp tidigt, laga gröt.
Skriva en lapp.
Lämna kvar en sjal för säkerhets skull, och ett par trosor.
Ifall. Ifall.
Kyssa lappen, men inte honom.

fredag 21 augusti 2009

233

Serven jag slog mättes till 248 kilometer i timmen. Det surrade i höger armbåge i flera dar efteråt. Ibland vaknar jag av att jag har drömt om den, min största stund, mitt rekord. Jag var lycklig då.
Men mest drömmer jag om Omaha. Om floderna i Nebraska, Missouri, Platte. Om bergen, den gråa jorden. Hösten. Jag längtar tillbaka. Austin är en skitstad, bra för tennis, det säjer Larry, mindre skaderisk än i kylan i Nebraska och tänk på Brooklyn, hon är en riktig Texastjej. A barbecue beauty, säjer Larry och flinar innan han säjer till mej att fortsätta slå backhand efter backhand. Hårdare. Hårdare sa jag, koncentrera dej nu, Andy.

En gång har jag pressat upp bilen i 248 kilometer i timmen. Jag gillar att tänka i kilometer i stället för miles. Det har med Omaha att göra. I Austin tänker man inte så. Det skakade i bilen, det var utanför Council Bluffs och jag tänkte att. En vridning nu. En tvättbjörn på vägen. Eller en gammal pickup. Sen tog jag foten från gaspedalen. Den bilen sålde jag sen, till en kompis till Roger. Han körde av vägen nånstans upstate.

Omaha. Jag ska flytta tillbaka en dag. Köpa ett ställe som ligger högt, ett hus byggt av nebraskafur, gå i mina majsfält med utsträckta händer. Aldrig resa därifrån. En häst, en grå skimmel, och nätterna på prärien med siouxernas sånger som borttappade hårband i gräset.
Jag kommer att fortsätta ha ont i armbågen hela mitt liv, men herre jösses, tänk dej själv.
248 kilometer.

torsdag 20 augusti 2009

232

Du säjer Älskar du mej ikväll. Jag svarar Jag älskar dej ikväll och imorron med. Dan därefter får vi ta när den kommer. Natten är smutsigt vit, inga stjärnor kvar när vi väl tagit oss ner till stranden.
Du säjer Älskade du mej idag.
Ja.
Igår.
Igår med.
Och dan innan.
Jag kommer faktiskt inte ihåg. Men nåt säjer mej att jag gjorde det.
Jag tjatar.
Det gör inget.
Jo.
Nä.
Filten luktar fortfarande av vår gamla hund. Du tuggar på en kvarglömd Mentos du hittat i din jackficka. Den smakar salt, säjer du. Från förra sommaren. Salt som min svett, som din tunga.

Vi väntar på soluppgången. Den är över innan den ens börjat. Som att komma för tidigt. En nysning bara, sen är det ljust. Vi ska gå hem nu, innan barnen kommer och deras färger, dom lyser för skarpt, säjer du. Du lägger sjalar över lamporna när dom skär i dej.

Spåren efter våra fötter i vattenbrynet. Dina stora som går utåt, som Chaplin, mina små, platta, breda. Tiden som springer före, lätt, lätt.
Älskar du mej, börjar du.
Sch. Inte mer nu. Nu ska vi sova.

tisdag 18 augusti 2009

230

Hotellet ett stenkast från Hovedbangården. Vi går. En tvärgata till Istedgade. Det är porr vart man än ser. I källarlokaler, skrik från affischer, till och med en grånad sandwichman som gör reklam för nåt jag inte trodde existerade annat än i idévärlden. Mamma är pingstvän. Hon har bara haft en man i hela sitt liv. Jag försöker gå framför, håller upp väskan vid dom allra värsta ställena. Mamma har beige skor med en slags flätad överdel. Stödstrumpor. Och en trosviss blick, som aldrig blivit gammal.
Jag är slut när vi kommer till hotellet. Färgglatt etablissemang på andra sidan gatan, livedans och morgenmad. Rytmiskt ljus in i rummet trots tunga gardiner.
Söte Jesus, hjälp.
Skydda henne från det här.

Glyptoteket, Amalienborg, liten skymt av Mary, mamma fotograferar med en gammal Kodak. Nöjd. Tar en Hof till maten, skuldmedveten blick, men nä, jag skvallrar inte för äldstebröderna, morsan.
Promenad till hotellet. Mamma i sina skor och sina praktiska glasögon, stannar plötsligt till framför ett skyltfönster som lagt ut sina varor i jättestorlek på foliebädd. Synar utbudet som med en kännares min.
-Karlar, säjer hon. Dom tror alltid att storleken är så viktig. Eller hur?
Och så tar hon mej under armen.

Kanske ser jag henne med lite andra ögon efter det. Jo. Det gör jag.

måndag 17 augusti 2009

229

Nån säjer att en mänskas sätt att röra sej på aldrig förändras. Att ryggen förblir sej lik. Vilket är struntprat. Vi kroknar, magrar, böjs, spänns. Hon är undantaget. Jag skulle känna igen sättet hon delar en folksamling på överallt. Hon är Moses på den gyttjiga stranden vid Röda havet. Det är inte så att hon är vacker. Jag kallar det schwung i brist på bättre. Hennes tunna hår har glesnat ytterligare, hårbotten i skära blinkningar ovanför kragen. Men hållningen, armbågens vinkel mot kroppen. Kappan säkert av kashmir, blusen under den av siden. Hon är svag för lyx. Fortfarande. Men vill inte att det ska synas. Inga burberrymönster, inga tunga monogram på handväskan.

Min glädje över återseendet jämnar ut hennes avsmak. Jag ska ge henne lite tid att återhämta sej. Hon kommer ikväll, jag ska bjuda henne på vaniljglass från Lejonet&Björnen med hemrörd chokladsås. Barnslig njutning, underskattat. Jag vet att det kommer att mjuka upp henne. Jag ska fylla ett glas med kyld Nederburg Noble Late Harvest till.
Jag ska påminna henne om saker vi gjort. Och om saker vi inte gjort.

söndag 16 augusti 2009

228

Hans hus löser upp sej som kvarglömd masonit på fuktig mark. Varje gång jag kommer dit har nåt nytt fallit ner, flagnat av, upphört. Bara klockan är kvar. Klockan som han ärvt, ibland av sin morfar, ibland av en faster. Ibland är den ett loppisfynd, ibland har den kunglig härkomst. Precis som han själv. Det är inte viktigt. På byn tror dom att vi ligger med varann. Inget kunde vara mer fel.

Men klockan. Den går inte rätt och den slår som den själv vill. Kvart över fyra, sex minuter i elva. Sprött, falskt som Nyköpings kyrkas klockspel. Dånande. En gång slog den tolv distinkta slag vid midnatt. Vi hämtade oss inte på hela natten. Det har inte upprepats. Som om den talade om att den kan, men att den mest gör som den själv vill. Precis som han. Att han är vacker under smutsen, om han kunde kontrollera sina ögon. Om han inte stirrade så vilt. Ögonkasten från sidan. Som en häst i sken. Mamma vill inte att jag ska gå hit. Jag struntar i det. Ibland, när jag kommer från allmänningen, hör jag att han spelar piano. Då stannar jag, aktar mej för taggtråden som ligger på lur i höga gräset, och lyssnar. Det är min andakt. Det låter inte som i kyrkan, men hans spel gör mitt hjärta större.

Jag är rädd för att pianot en dag ska gå samma väg som teven, som dom hjulbenta borden med hättor av spindelväv. Att han också löser upp sej. Tar sina verktyg med sej och försvinner ut på vägen. Jag tror att han gör upp såna planer och jag är inte tillräckligt inbilsk för att tro att det är jag som håller honom kvar. Inte ens dom kvällar då jag bär min röda kjol. Att jag ska stå här en dag och stirra på inget annat än klockan. Jag går till honom nu, jag är färdig med det jag ska göra. Mamma ser upp från Lands radannonser med sin vanliga blick. Bli inte med barn bara, säjer den. Det är inte på det viset, säjer mina ögon tillbaka. Sällan pinkar trähästen, svarar hon tyst, tyst.

Jag har träskor, dom knastrar i gruset, jag genar över fältet, jag hör att han spelar piano, jag hör klockan, jag hör syrsorna, jag är en del av allt och det går inte att förklara för nån annan.
Låt allt stå nu, låt tiden stå stilla.

fredag 14 augusti 2009

226

Att gå under träden. Att samla på löv. En ryggsäck som bara väger några gram och är fylld av det viktigaste hon äger. Hon är inte på rymmen eller vill bort, det är inget sånt, det är bara vetskapen om att slippa gå tillbaka. Om hon inte vill. Höst i luften, äntligen, jord, kompoströk, för gammalt vin i en otät flaska. Med kladdiga fingeravtryck, stekos. Ett minne av en avbruten fest. Ett bråk kanske, en olycka. Nån som föll ut från en balkong.

Hon har halsduken överst i packningen, alltid nu när månadernas namn är långa och gungar lätt mot gomseglet. Det var det mjukaste garn hon hittade, kanske också det dyraste. Men förtrollat, det tog aldrig slut. Ett rep som tvinnat av alver. En kombination av färgerna Candy Girl och Wicked. När hon bär sjalen ligger den som en abbessinierkatt runt henne, när andra provar har hon sett hur det börjar klia på dom. Som om hon stickat med stenull, med glasfiber. Den är hennes och kan bara bäras av henne. Om hon inte tillåter nåt annat.

Att gå bort mot dammen i slutet av slottsparken. Vattensalamandrarna har lämnat över till andparet. Vaktombyte. Bokarna i nyanserna Blood, Jelly. En gammal labrador som höjer huvet när hon kommer i närheten. Under träden, mellan molnen.

tisdag 11 augusti 2009

223

Liten pojke, lätt för att få soleksem. Liten pojke kallas neger i skolan, för sin bruna hud. Liten pojke som lärt sej tidigt. Alltför tidigt.

-Här är det faktiskt fel, säjer han och lägger ifrån sej klistermärkena jag haft med. Jupiter är flera gånger större än jorden, kanske en miljon eller nåt. Här på märket är den mindre.
Det har jag inte sett. Men det är alldeles riktigt.
-Och varför är inte alla med? Det saknas två. Nä, tre.
Han har lärt sej en komihågramsa. Mamma Vattnar Jorden Medan Jag Sätter Ut Nya Plantor. Men Pluto är inte en planet längre. Han rycker på axlarna. Jag tycker lite synd om Pluto, så ensam, så frusen. Han tar det med ro.

Ärren på ryggen syns bara om man vet att dom är där. Jag har inte glömt. Hans raseriutbrott har sjunkit ner som ett trasigt drag mot en dyig botten. Byxorna inte så hjärtskärande hängiga. Han spiller ut ett glas cola när han satt sej i soffan. Det blir tyst. Hans ögon panikstora, fixerar mej. Det är nu. Nu. Nu kommer det.
-Asch, säjer jag med gråten bakom ögonlocken. Det fixar jag, no problemo.
Andas ut. Det visslar i det tandlösa i överkäken.
Jag vill ta med mej det som är kvar av flaskan in i vardagsrummet och hälla ut den för att visa att det är okej. Jag skulle kunna hälla den över mej själv. Ketchup, senap, mjölk och vinäger. Om jag inte trodde att han skulle bli rädd. Jag vill förklara det som inte går att förklara. Du måste vara hos honom varannan helg för. Och där tar det slut. Trots det du ritat och berättat om. Nån säjer att han har rätt till sina barn. Dina rättigheter pratar vi tystare om, så tyst att det inte hörs.

Liten pojke pratar om låtsasspyor och kackerlackor han sett i en katalog. Liten pojke slocknar i mitt knä, handen om min hals, handleden som inte vill läka ihop rakt. Liten pojkes sista mummel innan sömnen: No problemo.

måndag 10 augusti 2009

222

-Vad är du rädd för?
Jag låtsassover mej undan hans frågor. Jag har varit ensam så länge. För länge, kanske. Jag undrar om han verkligen förstår det.

-Varför sa du sådär? Att jag skulle vara rädd?
Han rycker på axlarna, han har en ny t-shirt idag med texten Lullabies to paralyze, och jag vet ingen annan som fortfarande använder gula blyertspennor som han får vässa för hand och som han tuggar intill benet.
-Vi går aldrig ut, säjer han. Du vill inte träffa mina kompisar, vi gör ju ingenting. Vi sitter bara här i din lägenhet. Vill du aldrig se nåt annat? Göra nåt annat? Hitta på nåt?
-Jag har träffat Johan.
-Men det var ju mer av misstag.
-Vi gör väl saker.
-Du vet vad jag menar.
-Nä. Nä, det gör jag inte.

En ensamhet som blev allt tyngre att bära. Ur den växte sej längtan efter att få röra vid en annan mänska till slut så stor, att den slukade allt, till och med rädslan för att bli bortstött.

-Slappna av. Det är inte farligt.
Som att se tillvaron genom grönt glas.
-Det är ingen här som vill dej nåt illa.
-Ser jag okej ut?
-Du är söt.

Det kommer dagar när jag firar ner mej i schaktet. Och jag väljer att göra det frivilligt. Jag behöver dagar som den här, när jag inte kämpar emot längre, när jag låter min självömkan och mina tillkortakommanden skölja över mej som en väldig våg av svart vatten. När jag tillåter mej att sörja över den mänska jag har blivit. Längtan efter vad som helst, mjuk som vispad grädde mot gommen. Det som andra har, parmiddagar, badrumsrenoveringar, barnen på dagis, shoppingresor till New York.
Där blir jag sittande. Fixerar en punkt i väggen, knyter händerna, håller andan. Väntar tills det går över.
Jag kan göra det därför att jag har lärt mej att hitta vägen upp ur hålet. Det är tryggt där nere, trots dom droppande väggarna, den svaga lukten av avlopp och ljudet av klor som skrapar mot sten. Jag kan förstå dom som stannar där.
Och då blir det också tydligt varför mina drömmar ser ut som dom gör.

-Gå inte än.
-Gå inte.
-Lämna mej inte.
-Lämna mej aldrig.

Somliga nätter följer jag råden jag får om hur man botar sömnlöshet. Jag dricker varmt, tar mitt täcke och min kudde och går och lägger mej i soffan i vardagsrummet, istället för att fortsätta klibba fast mot madrassen. Och ibland, när jag snubblar förbi spegeln i hallen, stannar jag, lyfter blicken och stirrar på mej själv. Hon som ser tillbaka från den skeva, skimrande ytan är inte jag. Hon är nåt starkare, en kraftig kvinna med en elektrisk hårhjälm och en röd blick.
Där är den jag borde vara, tänker jag. Det är dit jag ska. Jag kan gå tillbaka, det är inte för sent ännu. Jag har lite tid på mej.
Mina tankar lägger sej tillrätta som memorybrickor som läggs ut på ett avtorkat bord, i en prydlig fyrkant. I en avlägsen barndom. Jag brukar sova sen, lugnt, länge. När jag vaknar är beslutsamheten borta och förvirringen tillbaka. Nångång har jag provat att anteckna vad jag känner dom ögonblicken mitt i nätterna, men det är obegripligt morronen efter. Korta slagord, som hämtade ur självhjälpsböcker. Du kan. Du är en mänska värd att ha det bra. Möjligheterna är oändliga.
Kanske är det sant.
Men jag vet aldrig var jag ska börja.

söndag 9 augusti 2009

221

Han är en klumpig man. I hans kölvatten färdas krossat glas, omkullvälta lampor, fläckar som aldrig kan tas ur. Han är resande i kaos. Utom i köket. Där stillnar han, brinner ner, hejdas av kanterna, som råsocker på en creme caramel. Jag går aldrig längre än till dörröppningen. Det skulle vara som att doppa sej i Ganges för att man är för varm. Ibland fattar jag tag om dörrposten med mina båda händer och låter mej falla framåt, inåt, ett par centimeter. Det är så nära jag vågar.
Han har knivar i molybdenstål, som stöter i blått. Händerna hittar av sej själva. Hittar till skärbrädan för fisk, hittar till kryddpipetten.

Somliga kan stirra in i solnedgång efter solnedgång. Eller aldrig se sej mätta på bebisar. Han är allt det för mej när han skär pigghaj, havskräftor, knackar en okänd rytm på musselskalen.
-Umami, säjer han.
-Aha, säjer jag.
-Nej, umami. Den femte smaken.
Den femte vågen. Jag har ingen aning.
-Vi ska ha lite torkade räkor, säjer han. Eller jästa svarta bönor. Vi behöver umami, men sen tror jag att det är bra.
Han tar ut surdegsbrödet ur ugnen. Med sina bara händer. Han saknar större delen av sitt vänstra lillfinger efter att en gång ha gått ut i sin svärfars vedbod och försökt skaffa mer späntved. Imma på fönstret. Ovanför brödet har han grillat paprika. Den skalar han och mixar med gammalt bröd, vitlök och olja till rouille.
Armarna som Esa-Pekka Salonens. Rör sej, stannar av, liten nypa cayennepeppar tätt intill kroppen, mixa soppan. Perdendo, smorzando.
Sila genom en sliten kökshandduk. Hälla upp.

Det är gud som kommer till mej i soppform. Jag hädar inte. Försöker inte vara kvick. Det här är nu och kräver mej på allvar. Västerhavet och bageri Multari i Nice, och Burmas flytande kryddmarknader. Han spiller ut vinflaskan. Det gör inget. Jag har fler.

lördag 8 augusti 2009

220

Den ömsesidiga förståelsen. Ett fyrblänk i ditt öga. Återkommande, men med lång intervall. Som jag har drömt om fyrar. Tyborön, Hammerodde. Jag blinkar tillbaka, katadioptrisk lins. Pillar rock på Holy Island.
Du öppnar munnen, men vet att vi är bortom det som kan uttryckas. Du gör det för att visa mej. Om jag kunde. Nu. Om det fanns en möjlighet. Att förstå, sätta ord på. Så skulle det slinka ut genom dörren, och aldrig vända sej om. Jag vill att du ska vara med mej i det här och du får inte brista i uppmärksamhet. Det här vill jag ska vara det sista som lämnar mej. Sen. I det vi kallar När det är dags.

Det är bara det vi inte kan förstå nåt av som kan få en avslutning. En hund som jagar en plastpåse i halv storm. Och rusar vidare till nästa. Och nästa. Jag är i ditt medvetande, du i mitt. En halv sekund som Salvador Dali står och tänjer ut. Sen är det städa, diska och betala räkningar och äta falukorv igen. Men i lä. Och möjligheten, blänket, den nästan osynliga tråden angorasilke jag stickar in i halsduken du snart ska vira runt din hals.

fredag 7 augusti 2009

219

mej själv

mej själv
utan det som håller mej tillbaka

en penna som ligger bra i handen
papperet är det inte lika noga med

men

mest

mej

torsdag 6 augusti 2009

218

Han är en sån hon egentligen inte ser. Inte brukar se. På samma vis som hon inte ser sophämtarna, eller körskolebilarnas eviga starter i backen nedanför lägenheten. Det är inte högmod. Bara nödvändighet. Och om solen inte brutit i hans egendomliga hår skulle också han förblivit osynlig. Det är färgen. Den saknar namn. Och texturen. Hon lägger ifrån sej korsordet, skär av floden, Tidigare Halys, i ett kiz och ett mak. Det kan vänta.
Det står PL på bilen. Polen. Dom är flera stycken. Han skiljer ut sej. Flera tum kortare. Magen som en spänd knoge mot reflexbyxorna. Och håret. Hon lägger hakan mot fönsterbrädan, flyttar clivian en centimeter. Rör som fogas samman, vecklar ut sej som en stålgrå blomma över hela fasaden. Han är ansvarig för trapporna. Noggrann. Han smeker metallen när dom är klara, talar för sej själv. En bön om hållfasthet. En bön om att inte ha glömt nåt. Han går och hämtar kaffe från närbutiken. Klockan halvnio och klockan halvtvå. En servett i knät, lite efter dom andras skratt. Håret.
Hon gör klart korsordet.
Zbigniew, Piotr. Polens klumpiga konturer. Polens historia som en trasig sjal. Ett land som verkar korrodera. Kanske en fästmö; Malgorzata. Hennes hår. Katyn, Lech Walesa. Så nära. Men osynligt. Det går färjor, flera om dan.
En resa man skulle kunna göra.

tisdag 4 augusti 2009

217

Jag har förtröstan. Jag äger min tid, mitt rum. Jag gör inte stort väsen av mej. Det är inuti det pågår. Jag lyssnar inåt. Ibland förstår jag inte, inte allt. Men det finns alltid en fiber som lossnat från den stora väven, en fiber att hålla intill hjärtat. Nån som talar till mej på ett språk som är glömt. Ett språk man skrev på stränderna vid Halys innan nån kommit på att ge floden dess namn. I samma ögonblick försvann deras språk. Ändå förstår man det. Om man avskärmar sej. Inte med det nervösa lugn som kommer av meditation eller yoga. Jag talar om det lugn som gudarna som ständigt färdas med solen i ryggen har. Som det tar ett liv att lära sej att lyssna efter. Ett lugn som tar hela dej och mer därtill i anspråk.

Och när du väl haft det, när du hört vattendropparnas rörelser i luften, längtar du alltid tillbaka dit.

216

Hon har alltid gått omvägar runt den. Inte öppnat den sen hon var sexton år. Inte sen Thåström och Häng Gud och orgeln i dokumentären. Lyckan hon kände, sockerdricka, som en kvarts orgasm. Att man kan göra så. Att man kan våga. Att bryta fosterhinnan.

Hon hittar inte i den längre. Hade glömt att pagineringen börjar om vid nya testamentet. Läser bibelordet hon fick av prästen för en evighet sen, Titusbrevet, finns det ett sånt. Ja. Andra kapitlet, hennes eget, slutar med meningen Låt ingen se ner på dej. Det hade hon också glömt. Hon gömmer den under sängen, trots att besökare i sovrummet är sällsynta. I början nuddar hon bara vid den, likt en berusad håller en hand i väggen för att rummet ska sluta snurra. Konstläderpärmar. En förgylld symbol, en ros, ett kors. Såklart.

En enstaka karta. Ptolemais, Caesarea, Ashkelon. Börjar läsa bakifrån. Det är barnsligt, men viktigt. Uppenbarelseboken, Judasbrevet. En vers eller två om dan. Med den här takten når hon Exodus och Genesis förutsatt att hon blir lika gammal som Abraham. Men hon har inte bråttom. Inte heller har hon blivit pånyttfödd. Frälst vill hon inte bli, inte en gång till. Hon läser för att få syn på sej själv. Hon läser för att få syn på andra. Och när väninnorna frågar vilken bok hon är sysselsatt med nu brukar hon svara omväxlande Alexandriakvartetten eller Solange. Det är böcker hon känner lika väl som sina armveck. Som hon alltid läser, dom är vana vid svaren. Skulle hon säja bibeln skulle dom börja skvallra om henne. Det vill hon inte. Hon är beroende av deras gemensamma middagar, den torra humorn, kärleken som en manglad duk på bordet. Om hon skulle säja nåt om sin nya vana, skulle allt förändras.
Damaskus har blivit hennes hemliga plats.

måndag 3 augusti 2009

215

-Vad minns du mest från när du var liten?
Ibland kan frågorna ställas. Som nu, när kantarellerna krusar gult på hennes köksbord. Jag vet att hon inte vill prata om det. För mej är det hela världen.
-Vet du, jag minns nästan inget alls.
Hon tar upp en svamp, blåser, putsar, blåser, skär av foten med kniven som hon haft så länge jag minns och hennes mamma innan dess. Den röda svampkniven. Den räddas vid brand och översvämning och när den kom bort vid Jula mosse letade vi tills vi hittade den.
Jag ger mej inte idag. Det blåser en sällsynt, men gynnsam ostan. Ska nåt säjas, ska det ske idag.
-Men.
Hon har en ansats till starr. Tunn mjölk i ögonvrån. Hon vill inte operera sej, inte i ögonen. Hon är lagad nästan överallt, tummarna, ryggen, båda fötterna, knät. Man har skurit lite i hennes ena bröst, men bara en tårtbit, så det räknas inte, tycker hon.
-Kommer jag inte ihåg nåt, så gör jag inte det. Sluta tjata.

Jag minns när du läste mormors dagböcker. Du har aldrig brytt dej särskilt mycket om att man inte får. Inte ska. Du har säkert läst mina med. Du var arg då, när du hade läst hennes. Du rensade ogräs hela dan, med nåt vitt runt munnen, och du fick ditt första förmaksflimmer på natten. Jag läste dom sen också. Jag har väl ärvt det från dej, nyfikenheten, glädjen i att snoka. Jag förstår dej. Själv fick jag herpesutslag stora som Ekornavallen efteråt. Hon inte bara slaktade dej, mormor. Hon slaktade dej dessutom med gott humör och med ett fantastiskt språk, inte helt olikt Haldor Laxness i tonen. Jag slutade inte sätta blommor på hennes grav efteråt, men hon fick bara fula växter, såna som hon hatade när hon var i livet, elegansnejlikor, halvt vissnade hundkäx. Och sen kom frågorna.

-Skulle du säja att du älskade din mamma?
Älska är ett ovant ord för mej, för oss. Men. Man pratar bra vid spisen i vår familj, vi mjuknar som smöret som lagt sej till ro med svampen. Just där i dofterna, i glansen av grädden som hälls på, och lite av Vanås ekologiska ädelost, där är vi öppna för allt. En god middag tar bort alla våra försvar. Vi köpte ett uppslagsverk efter en rådjurssadel med en rödvinssås som senare inte kunnat efterliknas. Jag anslöt mej till en prenumeration på Svenska Dagbladet efter en len blomkålskräm på sprödrostad kavring.
-Nej.

Jag tror att vinden har kantrat till sydost. Jag frågar inte mer ikväll. Vi tar den vanliga kvällspromenaden med våra hundar, som sicksackar och far över vägen. Vi är dåliga på dressyr. Det får vara så. I morron kan det vara hennes tur att fråga. Då ska jag svara ja.

lördag 1 augusti 2009

213 Till lillasyster

Vi är lika. Jag har inte sett det förut, men det här senaste året har svarvat ner oss till glänsande kärnved. Och jag ser mej i dej. Det här är vad jag alltid packar i ryggsäcken när jag åker till dej. Ömhet. Irritation. Kanelbullar.
-Att man alltid ska behöva vara så jävla tacksam, säjer du. Priset du betalar. Jag som kommer som en slumsyster, beredd att ta över, invadera. Jag har en lång väg kvar till respekt. Och den behöver du nu. Jag minns nätterna, månaderna, när du bodde på kvinnojouren, minns din röst i telefonen, nätterna med tie milligram Stesolid och barnen som drömde, oroligt, jämrande. Din röst som en sönderhackad skatas sista krax.

Du har nåt annat i dej nu, en början på nåt, den röst man får när man rest på det sista av bensinen och inte vetat om man säkert skulle komma fram. Draken är död. Du lever. I höst ska du yla mot himlen, Mars ska lägga sitt rostiga sken som en blomma i ditt hår. Jag ska hålla mej tillbaka. Jag kommer att tassa misstänksamt. Sån är jag.
Men jag kommer att vara här, glöm inte det.