söndag 16 augusti 2009

228

Hans hus löser upp sej som kvarglömd masonit på fuktig mark. Varje gång jag kommer dit har nåt nytt fallit ner, flagnat av, upphört. Bara klockan är kvar. Klockan som han ärvt, ibland av sin morfar, ibland av en faster. Ibland är den ett loppisfynd, ibland har den kunglig härkomst. Precis som han själv. Det är inte viktigt. På byn tror dom att vi ligger med varann. Inget kunde vara mer fel.

Men klockan. Den går inte rätt och den slår som den själv vill. Kvart över fyra, sex minuter i elva. Sprött, falskt som Nyköpings kyrkas klockspel. Dånande. En gång slog den tolv distinkta slag vid midnatt. Vi hämtade oss inte på hela natten. Det har inte upprepats. Som om den talade om att den kan, men att den mest gör som den själv vill. Precis som han. Att han är vacker under smutsen, om han kunde kontrollera sina ögon. Om han inte stirrade så vilt. Ögonkasten från sidan. Som en häst i sken. Mamma vill inte att jag ska gå hit. Jag struntar i det. Ibland, när jag kommer från allmänningen, hör jag att han spelar piano. Då stannar jag, aktar mej för taggtråden som ligger på lur i höga gräset, och lyssnar. Det är min andakt. Det låter inte som i kyrkan, men hans spel gör mitt hjärta större.

Jag är rädd för att pianot en dag ska gå samma väg som teven, som dom hjulbenta borden med hättor av spindelväv. Att han också löser upp sej. Tar sina verktyg med sej och försvinner ut på vägen. Jag tror att han gör upp såna planer och jag är inte tillräckligt inbilsk för att tro att det är jag som håller honom kvar. Inte ens dom kvällar då jag bär min röda kjol. Att jag ska stå här en dag och stirra på inget annat än klockan. Jag går till honom nu, jag är färdig med det jag ska göra. Mamma ser upp från Lands radannonser med sin vanliga blick. Bli inte med barn bara, säjer den. Det är inte på det viset, säjer mina ögon tillbaka. Sällan pinkar trähästen, svarar hon tyst, tyst.

Jag har träskor, dom knastrar i gruset, jag genar över fältet, jag hör att han spelar piano, jag hör klockan, jag hör syrsorna, jag är en del av allt och det går inte att förklara för nån annan.
Låt allt stå nu, låt tiden stå stilla.

5 kommentarer:

  1. ojdå hör var det snabba vändningar och härlig läsning som fångade hela mig och min fantasi skit bra

    SvaraRadera
  2. Jag kan se hans skenande ögon lika väl som mammans uppfordrande. Mycket fängslande skrivet. Jag vill veta mer om de här personerna.

    SvaraRadera
  3. Mycket välskrivet, och intressanta karaktärer

    SvaraRadera
  4. Åhh. Tankar din text. Tyckte särskilt om: "Varje gång jag kommer dit har nåt nytt fallit ner, flagnat av, upphört." Och klockan genom hela...

    SvaraRadera
  5. Vilken gåva du fått att bara kunna spotta ut texter som förvånar, som ibland äcklar och som alltid överraskar. Och här kämpar en annan på och bara väntar på att höstens skrivkurs ska dra igång igen ;-)

    SvaraRadera