torsdag 20 augusti 2009

232

Du säjer Älskar du mej ikväll. Jag svarar Jag älskar dej ikväll och imorron med. Dan därefter får vi ta när den kommer. Natten är smutsigt vit, inga stjärnor kvar när vi väl tagit oss ner till stranden.
Du säjer Älskade du mej idag.
Ja.
Igår.
Igår med.
Och dan innan.
Jag kommer faktiskt inte ihåg. Men nåt säjer mej att jag gjorde det.
Jag tjatar.
Det gör inget.
Jo.
Nä.
Filten luktar fortfarande av vår gamla hund. Du tuggar på en kvarglömd Mentos du hittat i din jackficka. Den smakar salt, säjer du. Från förra sommaren. Salt som min svett, som din tunga.

Vi väntar på soluppgången. Den är över innan den ens börjat. Som att komma för tidigt. En nysning bara, sen är det ljust. Vi ska gå hem nu, innan barnen kommer och deras färger, dom lyser för skarpt, säjer du. Du lägger sjalar över lamporna när dom skär i dej.

Spåren efter våra fötter i vattenbrynet. Dina stora som går utåt, som Chaplin, mina små, platta, breda. Tiden som springer före, lätt, lätt.
Älskar du mej, börjar du.
Sch. Inte mer nu. Nu ska vi sova.

11 kommentarer:

  1. Litet olust inför det kletiga kärlekstjatet, som hon utstår så stoiskt. Lust inför "innan barnen kommer och deras färger". Lust inför texten. Den är en klockren Andy.

    SvaraRadera
  2. Hörruduru! Jag väntar mig en mer kritisk hållning från dig. Jag har skrivit uselt i flera dagar nu. En god dag till dig. /R.

    SvaraRadera
  3. Jag försöker läsa av om texten handlar om olust inför tjatet, eller om hon tycker om det.

    SvaraRadera
  4. Jag läste denna texten flera gånger, fastnade för den. Gillade hur frågan om kärlek oroligt upprepades och om hur kärleken blev verklig för läsaren, fick smak som en kvarglömd Mentos i jackfickan. Upprepade frågor, smak ...alla dess uttryck för det mest grundläggande behov i världen. Fint!//Sofie

    SvaraRadera
  5. Så olika vi upplever texten. Stackars sate som kräver bekräftelse hela tiden, hur står "jaget" ut. Och aldrig "jag älskar dig också" (eller något sådant).
    Fick en känsla av en ensam människa med sin hund, där människa hela tiden ville få bekräftelse fån sin fyrfota vän. Men eftersom det stod "luktade vår gamla hund" så stämde det inte med dina tankar i alla fall. Vad var dina tankar när du skrev?

    SvaraRadera
  6. Hej igen. Ja, skrivkramp ... det får vi nog alla. I och med att jag ju tog det här året åt att just skriva, så kändes det lite som att ha en pistol mot huvudet -familjen skulle ju bli skitsur om jag inte skrev när jag nu gjort sådant väsen av det. Men, skrivtorkan kan ju komma ändå. Mitt knep just nu är att hålla på med olika böcker och texter "på samma gång" När inspirationen beträffande liv , känslor och vardagsaker sinar så lägger jag prosan åt sidan och tar tag i fackböckerna. Det senare är nog tyvärr kanske också det som kan ge lite inkomst, har lite svårt att se hur man kan försörja sig på prosa. Lycka till -av texterna här att döma verkar du ju inte ha skrivkramp direkt!//Sofie

    SvaraRadera
  7. Det är kanske jag som är ovan vid detta sätt att skriva, med oregelbundna meningar, så jag har lite svårt att känna en naturlig rytm.

    SvaraRadera
  8. Att inte riktigt lita på den andres kärlek i en relation är dödsdömt. men jag gillar din text trots att den för mig inte riktigt klingar som vanligt när det gäller dina texter.

    SvaraRadera
  9. Jag tolkar berättelsen som att det var en osäker person som behövde få bekräftelse hela tiden.

    SvaraRadera
  10. Jag får känslan av ett riktigt gammalt par, där mannen med stora utåtpekande fötter aldrig har vuxit upp. Frågar mig om det är hon som inte tillåtit det?

    SvaraRadera
  11. lillemor, många älskar dina texter och jag med. Man kan inte låta bli.
    denna var äckligt lik verkligheten som den kan bli, utsökt bra beskrvet , klart som ett regn om kärlek.
    Nu har jag ändrat namn bild och lite annat imin blogg, vadtycks?

    SvaraRadera