239

Så småningom börjar jag få hälsningar i bruna kuvert. Inga brev, inga ord. Saker. Ett fotavtryck ibland utanpå. En fjäder från en ormvråk på min födelsedag, en avriven etikett, en inbjudan till en bar mitzvah. En penna. Märke efter framtänder, möjligen hans. Jag känner nästan igen handstilen i den klumpigt skrivna adressen. Några utropstecken mellan mitt förnamn och mitt efternamn, öppet, koncentrerat. Med eftertryck.

Oläsliga poststämplar. Utsmetade. Är det han som gör det. Ett polaroidfoto av Tarrilup bridge. Ett till, över en perfekt parabel av taggsvamp, bleka som hans hals mot grönmjuk mossa. Ett tomt kuvert med klotter på insidan av fliken.
Jag lägger ut hans hälsningar på vardagsrumsbordet, i kronologisk ordning. Hämtar en flaska, en korkskruv. I färgordning. Dricker ett glas vin. Storleksordning. Ett till. Tyder chiffret. Vrider på huvet. Ställer mej en bit bort. Det är omöjligt att hitta en mening. Det är kanske själva handlingen som är budskapet. Han förbereder sej, förbereder även mej.

Jag tror att han snart tänker komma hem igen. Jag hoppas det. Att han ska stå och hänga mot min brevlåda som ett sista brunt kuvert. Och sen ligga på min arm och berätta om allt han sett.
Kyssa färgen ur min ensamhet.