268

Du fäster blicken på himlen. Du rabblar tyst, skriver i din gamla nötta anteckningsbok. Amari i år är gamarnas år, lammgam, gåsgam. Alpkaja. Jag drar med fingrarna genom vassa snår, liten aning timjan, oregano. Fårlort. Här har nån rökt cigg på cigg, väntat, kisat mot porten som hon borde kommit igenom för flera timmar sen. En till, sen går jag, tänkte han. En till, sen går jag definitivt hem. Absolut. Inte stå här som en hund och vänta. Inte en gång till.
Kom hon nånsin. Det undrar jag. Fimparna är så mosade, som under en mycket arg, mycket besviken klack.

Hökörn. Och gamarna, visslar, det torra knäppet av ben dom släpper mot klipporna. Gamarna som patrullerar ovanför oss, ifall. Du grät över minervaugglan med bruten nacke som vi fann igår. Jag gråter över en ensam man som väntar och röker vid en gammal båge av kall sten, handen skuggar pannan, förgäves, hon har gått åt ett annat håll ikväll, sett nåt annat, inte honom.
I morron ska han vänta där igen.

265

-Jag vet.
En hand nerför min rygg, gnisslar i svetten, hakar upp sej på fördelsemärkena, dom som knoppar sej precis som pappas gjorde.
-Jag vet hur det är.
Jag är för trött för att svara Du vet inte, du vet ingenting.
-Mm. Jo.
Vi har bråkat förut. Argumenterat, diskuterat. Det finns ett långt skrapmärke på sovrumsväggen som har tagit med sej målarfärgen. Rynkigt. Som när man klöser huden av en arm.
Vi har varit här förut. Här, där man inte orkar prata, inte orkar röra sej. Vårt helvete är upprepningen, vårt helvete är att veta hur det har varit, hur det är och hur det kommer att bli. Till nästa gång. Jag hade önskat oss lite mer fantasi. På den tiden när jag fortfarande önskade. Inte bara ömkade.

Det slutar i en omfamning. Också det vet vi. Och när du somnat ligger jag slött och rör vid skrapmärket i väggen, tänker att lite målarfärg på det där. Och sen inget mer.

261

Jag bär mitt ärr som en Pradakjol. Det gjorde jävligt ont. Det borde finnas ett annat ord än ont för den typen av smärta, den som kräver nåt av en, som inte kan lindras med is eller piller.
Nu, efteråt är jag stolt. Jag dog inte, fast jag ville det, jag vaknade upp och bad dom avliva mej, dom log nervöst och tog i mej med svala, torra händer och viskade sina Såja, såja och Det blir bättre snart ska du se.
Mot slutet blev dom uttråkade. Jag kunde se det, lukta mej till det, höra deras tankar Ja, hit med ett gevär, jag kan göra det själv, bara du slutar tjata.
Sjåpig. Men det är fel. Dom har bara inte känt samma sak. Huvudvärk, nageltrång, kanske en trasig tand. Inte det här.

Jag går inte till simhallen längre. Jag fick simma ensam på min bana. Jag äcklade. Det syntes. Ingen såg på mej och ändå alla. Jag släcker lampan i det fumliga, jag vet hur jag ska röra mej för att dom inte ska känna. Nej, inte där, andas jag mellan tänderna, det är inte skönt, här, här istället. Män tycker om det. Att bli instruerade. Jag klär mej innan dom vaknat.

Det lever mitt liv med mej. Det är jag och ärret. Min kamrat, ständigt i förändring, köttrött ena dan, blekt senapsgult nästa. Jag tröttnar aldrig att se på det, ta på det, det som är så dött och ändå, en ton, ett vackert vibrato under det som läkt ihop.

260

So what om jag rodnar, glöder under dina blickar. Du äger inte mej för det. Du kanske tror det. Men det är bara biologi. Så snygg är du inte. Så underbar är du inte. Vi kan ta din nacke till exempel. Den är finnig. Vi kan ta din hals. Adamsäpplet som rör sej hit och dit som en flipperkula.

So what om jag svettas när du kastar pappersbollar åt mitt håll. Du är en dräng, en brukskille. Du vill jobba på pappersfabriken. Det är din dröm. Jag drömmer större, mycket större än så. Fatta det.

So what om jag inte svarar när du pratar med mej. Jag kanske inte tycker att det du säjer är så spännande. Jag kanske har nog med mina stora, kloka tankar. Dom som håller mej sällskap när ni andra går på Våga-stuffa. Jag kanske inte vill stuffa. Har du tänkt på det?

Jag kanske är där jag vill vara. Splendid isolation. Den smaken vet du inget om.

259

Jag tycker om henne. Jag tror det i alla fall. Jag är rädd för henne. När man får komma upp i hennes väldiga famn omsluter hon en som alla världshav på en och samma gång. Jag håller om det sladdriga vid hennes överarmar. Petar det fram och tillbaka.
-Gäddhäng, säjer hon.
Det passar henne. Hon har samma blick som en mycket gammal fisk.

Hon har lergökar i fönstret och ett ostämt piano. Hon läser oss alla till tårar på kvällen. Näverkonten. Tjockt djuprött täcke över oss, som ett röntgenförkläde. När hon kommer i trappan för att hyscha på oss en sista gång har hon tagit på sej morfars keps och i den har hon hängt hans medalj för tretti års prickfri mjölkning.
-Vem är det som bråkar och gardistar här, frågar hon, men i rösten finns värme i kväll och kärlek. Vi sörplar i oss den. Morfar säjer godnatt i ett moln av Vademecum.
Dom spelar skivor med Artur Eriksson sen. Vi somnar till De komma från öst och väst.

Vi sjunger den på hennes begravning. Jag har tagit täcket, det är det enda jag vill ha, täcket och lergökarna.

(Gäddhäng, gardista, gällen, gangrän, gurgla)

254

Dom tror att dom vet vem jag är. Dom tror att dom äger en bit av mej. Bara för att dom minns vad jag gjort och känner igen mej. Då var jag en skugga. Jag var ingenting. Och stan var allt. Som det lilla barnet, navet kring vilket allt annat snurrar. Ån genom stan, full av nors på våren, stank av härsken gurka. Dom äter fisken som andra kastar bort. Dom tror att ur denna jorden, den feta, glansiga, stammar landet. Dom stänger aldrig sina munnar helt. Även jag har det i mej som en smitta, en dålig lukt, jag rör ofta vid hakan, liksom för att tvinga den att sluta till.

Att åka härifrån var som att upptäcka hur man gör när man andas.

Jag passerar på europavägen, men stannar aldrig. Pappa ligger på kyrkogården på kullen, men han förstår varför jag aldrig kommer dit. Jag tänder ljus på andra platser. Jag går inte in i skuggan igen. Det kommer brev som antyder att jag har en skuld att betala av på. Där man önskar, nej, kräver min närvaro. En blandning av inställsamhet och hot. Du har en del att tacka oss för. Som om dom vill att jag ska komma tillbaka för ännu en rättegång, ännu ett vattenprov. Som om dom verkligen tror att jag skulle vara så dum.

Stan är byggd på lera, och halkar ut i stora sjön med en halv millimeter om året. Jag har inte bråttom. Dom kommer att önska sej stängda munnar så småningom.

253

Jag håller inte reda på tiden. Den håller reda på mej.
Jag lever med mina väckarklockor, som ringer vid bestämda tidpunkter. Inte för att jag vet precis vad jag ska göra då. Det viktiga är att jag gör nåt. Jag har ställt en stol mitt på mattan, en äkta matta som liksom glöder under mina fötter. Jag tycker om den känslan. Mitt på mattan, i det rum som har det avgjort vänligaste ljuset. När det ringer tar jag en tablett. Ibland den stora, ovala, vad kallas färgen, kanske akvamarin. Om det är en färg. Ibland den oansenliga, som så lätt tappar bort sej i min handflata, den lilla som bär på dom stora konsekvenserna.
Jag kanske sträcker på mej. Dricker, vad kallas det jag har i termosen nu igen. Asch. Går på toaletten. Inte för att jag precis har ett behov, mest för att undanröja följderna av att inte gå dit. Jag har också en textad lapp på armstödet. Gå på toaletten. Det är den enda eftergift jag gör. Och i detta finner jag en njutning.

En färdigbredd smörgås i kylen, med en servett över. Ett glas med vitt. Ehm. Mjölk. Klöjm, så brukade jag säja, då, innan, för att skoja. Klöjm. Ett ansikte i spegeln, som ett brev från en annan tid. Händer, fingrar som gör vad jag säjer åt dom att göra. Böcker i rader med mitt namn på ryggarna. Eller nåt som påminner om mitt namn. En släkting. En mor. Jag har en kvinna på ett foto på väggen, en mor, en fru. En dotter. Nu ringer klockorna igen. Men inte härinne.

250

Du hatar att promenera. Du vill ha ett syfte med det. Gå från a till b, uträtta nåt, och sen helst ta treans spårvagn hem. Jag drömmer om att vi ska flanera vid havet i matchande halsdukar. Jag skulle kunna gå, bara gå, gå. Gå nånstans och sen falla omkull, kanske vid världens ände eller i Istanbul. Du sitter, ligger, står. Contrapposto. Jag går. Du köper brogueskor, jag köper kängor, med goretexfoder och vibramsula.

Jag har skavsårsplåster, du har en näsduk med ditt monogram. Du är dekorativ med dina yllesockar i klanmönster och dina filterlösa Camel, ditt ena långa ben över fåtöljkarmen, det första jag ser när jag kommer in i tamburen. Med hundbajs under skorna. Jag låter dej vara det du är, anglofil, beläst, belevad. Du hjälper mej att skölja mina kängor medan du pratar om Indiens siste vicekonung, och om Mullaghmore, och du plockar ett löv så ömt ur mitt ena öra, du gör det på ett sätt som rymmer all din kärlek. Du ska fortsätta att sitta, närsynt plockande med dina bibliografier. Jag ska fortsätta att gå ut genom dörren, och sen komma tillbaka.

Jag ska ändå sticka likadana halsdukar åt oss. Du kan bära din inomhus.


(Sen falla omkull-meningen har jag stulit av Eldkvarn, låten Två hjärtan från cd:n Limbo. Treans spårvagn är ju en annan Eldkvarnsång, men treans spårvagn är också min, så det tycker jag inte är en stöld.)

249

-Jag har fått löss.
-Det där är bara en hårrot.
-Men den är ju svart. Och den rör sej.
-Den rör sej för att du petar på den, ja. Lägg av nu.

I handfatet ligger blodiga trosor i blöt. Hon kramar ur dom, låter den röda röken virvla mot ytan. Det luktar järn och nåt annat, lite som rådjurskropparna som hänger i uthuset på torpet när det är jakt, det ångar om inälvorna som faller ut på marken. Lukten får henne att vilja hulka. Hon stoppar underbyxorna fulla med bomull och hushållspapper, trots att hon vet att det finns en påse med bindor på insidan av toadörren. En påse som verkar vara fylld till brädden av små råttor, när man tar i bindorna lever dom under händerna, cellstoffet far fram och tillbaka och skumgummiremsan på baksidan lämnar kladdiga avtryck i handen. Jeansen knölar sej i grenen.
För henne betyder det ingenting att bli kvinna eller att kunna få barn, för henne betyder bara dropparna i trosorna att nåt har blivit förändrat, förstört. Hon vill att allt ska bli som vanligt igen.

-Tror du att jag har aids? Jag svettas, titta här. Alldeles blött. Det är ett symtom.
-Har du legat med nån?
-Nej. Kan man inte få det ändå?

Hon räknar. Räknar fönster, vita bilar, röda bilar. Tre potatisar på tallriken, salladen till höger, inget får vidröra nåt annat. Tiden buktar som en såpbubbla. Hur många gånger har hon tvättat händerna nu igen. Alltid för få gånger. Tillvaron som ett rutmönster, kroppar på x-och y-axlarna, dom som är vänliga, dom som vänder sej bort när hon kommer. Samma väg dit, samma väg hem. Ett par dars förberedelser för att ta sej till biblioteket. Hon går sin egen väg, hon går förbi, tar inte gärna folk i hand, ser in i ögon för länge eller inte alls.

-Skabb.
-Nä.
-Cancer?
-Nä.
-Mask?
-Sluta nu.

247

Det är den tyngsta bok hon äger. Tre komma två kilo inräknat kartongen den förvaras i. Den var hennes följeslagare under ett helt år, två terminer. I kapitlet Barocken i Flandern, alldeles under Franz Hals målning av Haarlems fattighusstyrelse har hon ritat ett hjärta. Dessa stränga kvinnor med sina vampyrögon och stärkta vita kragar. Hon höll reda på sina kärleksnätter då. Så barnsligt. Hjärtan för varje gång.
Boken i väskan över axeln, i en plastpåse för att skydda den mot läckande yoghurtburkar och trasiga pennor. Såningsmannen av Millet, pointillisterna. Hon tittade inte så noga på konstverken. Hon hade fullt upp med att kråma sej. Spegla sej, samla på blickar, på händer som drog, smekte, strök.

En annan kvinna, en flicka, tusen år från den hon är nu. Och ändå. En smula ömhet för henne, en gemenskap. Hon la sej ner i säng efter säng, rena lakan, smutsiga lakan, en gång bara en smal, solkig madrass på ett golv, och hon klev upp igen morronen efter, och gick sin väg, liksom obefläckad. Med boken i sin gnisslande plastpåse. Och ett, eller kanske två hjärtan nedritade vid Kokoschka, Emil Nolde. För att nästan aldrig återvända.

Hon bläddrar en stund bland färgplanscherna. Hon räknar inte hjärtana. En annan gång. Eller aldrig. Klottret får sova mellan kartongpärmarna, flickan med, hon ler när hon baxar tillbaka boken mellan hundlexikon och reparationshandboken för Ford Escort.
Gör en prick i almanackan för att notera bokhyllestädningen.

246

En dörr jag inte vill öppna. En sårskorpa jag hade slutat riva av. Andra mänskor lever sina liv med stängda garderober och lever bra. Dricker vin, äter glömska. Jag kallar rummet för mitt arbetsrum och har burit dit en begagnad stol från Kinnarps. Morfars gamla skrivbord, fullt av saker, en lp-spelare, en avlagd mobiltelefon, en kaffekopp med tjära på botten. Arbetar gör jag i sängen, vid köksbordet, aldrig här.

September är en månad för nya löften. Jag har köpt en rulle svarta sopsäckar och tagit på mej en skyddsamulett. Och min vackraste blus. Lagt svart på ögonfransarna, sprejat en aning Sexy Graffiti bakom öronen. Bläddrar bland otymplig vinyl. Ett soundtrack till den här dan. Omöjligt. Jag får sjunga själv.

Niklas är den första som ramlar ur garderoben. Det var jag beredd på. Han kliver självmant ner i säcken som jag håller upp. Jag hittar tangatrosorna han köpte till mej i London, både löjliga och upphetsande på samma gång, hittar söndertvättade t-shirts, hör våra röster, minnet av våra långa telefonsamtal på nätterna. Han spelade låtar han gillade för mej, jag läste dikter, vi teg ihop, en gång smekte han sej själv under tiden, men det blev konstigt, vi gjorde aldrig om det.
Docenternas konsert på Hultsfred finns här också, jag lägger den i högen mittemellan slängas och sparas. Garderoben är vägen till Narnia. Så är det alltid. Men jag kommer aldrig dit. I en trådback ligger blindtarmsoperationen, och Jack och Stefan och Totte, dom är lika söndertvättade som t-shirtsen i hyllan ovanför och dom är lätta att vika ihop och lägga i sparashögen, för dom gör inte ont. Det var jag som gick ifrån.

Pälsängrar, en lång ensamhet. Lavendelpåsar.

Det blir kallare i rummet. Jag tänder alla lampor, vet att byltet som ligger längst ner i garderoben behöver en motvikt. Kall vaxduk mot fingertopparna. En skatt, en sarkofag, en mumie. Ber hjärtebönen när jag vecklar ut. Så stort, så länge. Så vackert, jag behöver inga sånger, det sjunger sin egen mässa, nåt har mognat och slagit ut. Ingen ilska, ingen besvikelse, bara mjölig sand på stranden i Åhus och riskornen från bröllopet. Försoning i en drömfångare hängd bakom dörren.
En tom garderob. Som jag lämnar ifred så länge.

244

Jag skriver ditt namn med stora rörelser på det dyra papper som jag skulle använt till mina skisser. Ditt förnamn skriver jag med en handstil jag inte längre känner som min egen.
Jag tänker skriva dej tillbaka hit. Under tiden du väljer att vara borta binder jag dej till utrymmet mellan papperet och pennan. Det är fortfarande skrynkligt på den sida av sängen där du sov, vissa saker är för heliga för att röra och när jag kisar med ögonen ser det nästan ut som om du ligger kvar.

Du var bara här ett dygn. Jag samlar på det omaka, det som fallit ur ramen. En gång var du klassens tjockaste pojke. Nu var dina jeans trasiga och du hade druckit så mycket och så länge att dina läppar var blå och spruckna.
Jag lät dej berätta om henne, om er kärlekshistoria, hur hon tröttnat, men inte du. Hur du skulle fortsätta att älska henne för evigt, trodde du, medan du kramade mina bröst och bet hårt i mina läppar. Du var som ett pussel med borttappade bitar.

På bordet framför mej ligger ett keltiskt kors gjort av mina mest värdefulla tarotkort, jag har studerat min handflata och månens faser, jag har tänt rökelse. Ett hårstrå var det enda du lämnade kvar, men det behövs inte mer.
Så säker på att du skulle komma tillbaka samma kväll, men jag somnade medan jag väntade på dej. Nu har det gått flera dagar, kanske flera veckor, jag vet inte längre. Vi har all tid i världen, men jag börjar bli otålig. Du gav mej ett tecken, du lämnade kvar märken på mej som inte går att tvätta bort, som jag inte vill tvätta bort. Vår förbindelse är lika svag, lika stark som en tråd som glöder under huden.
Du låg tätt intill mej när jag vaknade, du hade andats mot min hals som var fuktig som på ett litet barn. Din kuk nyvaken mellan dina lår.
Du hade gått din väg när jag vaknade igen.

När du kommer tillbaka ska du få varmt té, som doftar av jord och snö. Vi ska äta mandelflarn och grädde. Du får fortsätta att berätta om henne, jag ska lyssna tills det inte finns nåt mer att säja. Jag ska hjälpa dej att glömma henne. En långsam andning, som att blanda blod, där du andas ut, andas jag in.
Där jag andas ut, andas du in.