torsdag 10 september 2009

253

Jag håller inte reda på tiden. Den håller reda på mej.
Jag lever med mina väckarklockor, som ringer vid bestämda tidpunkter. Inte för att jag vet precis vad jag ska göra då. Det viktiga är att jag gör nåt. Jag har ställt en stol mitt på mattan, en äkta matta som liksom glöder under mina fötter. Jag tycker om den känslan. Mitt på mattan, i det rum som har det avgjort vänligaste ljuset. När det ringer tar jag en tablett. Ibland den stora, ovala, vad kallas färgen, kanske akvamarin. Om det är en färg. Ibland den oansenliga, som så lätt tappar bort sej i min handflata, den lilla som bär på dom stora konsekvenserna.
Jag kanske sträcker på mej. Dricker, vad kallas det jag har i termosen nu igen. Asch. Går på toaletten. Inte för att jag precis har ett behov, mest för att undanröja följderna av att inte gå dit. Jag har också en textad lapp på armstödet. Gå på toaletten. Det är den enda eftergift jag gör. Och i detta finner jag en njutning.

En färdigbredd smörgås i kylen, med en servett över. Ett glas med vitt. Ehm. Mjölk. Klöjm, så brukade jag säja, då, innan, för att skoja. Klöjm. Ett ansikte i spegeln, som ett brev från en annan tid. Händer, fingrar som gör vad jag säjer åt dom att göra. Böcker i rader med mitt namn på ryggarna. Eller nåt som påminner om mitt namn. En släkting. En mor. Jag har en kvinna på ett foto på väggen, en mor, en fru. En dotter. Nu ringer klockorna igen. Men inte härinne.

9 kommentarer:

  1. Hehe. Bra. Jag får för mig att det är en man. Gillar spänningen mellan vältaligheten och amnesin, en amnesi som känns ganska trygg och vänlig. Han är försonad med den.

    SvaraRadera
  2. Jag jobbar i den världen som jag tycker du beskriver mycket bra här.

    SvaraRadera
  3. jag blev lite rörig i tanken och sorgsen i din text men gillar den jo da de gjorde jag....

    SvaraRadera
  4. den lilla tabletten med de stora konsekvenserna - skitbra. jag fick en tydlig bild av rummet med mattat och stolen.

    SvaraRadera
  5. En man som lever i dimman och inte sörjer det. Det var en osentimental beskrivning, med vissa grymma metaforer, som den om det lilla pillret eller fotografiet som han inte känner igen. BRA!!!
    Hälsningar
    Tello

    SvaraRadera
  6. Suveräna formuleringar, såsom om tiden som "håller reda på mig". Och så det mystiska, dubbelbottnade -kusligt ur led ... "Nu ringer klockorna igen. Men inte härinne." Bra!

    SvaraRadera
  7. Allt är sagt, jag vill hitta något någongång som får dig att säga, oj, det hade jag inte tänkt på, men det är som förgjort. Bra, bra!!

    SvaraRadera
  8. Tid -nutid och dåtid. PS Lillemor, jag har inspirerats av din text idag. Försökte länka, men tror inte att jag lyckats helt.

    SvaraRadera
  9. Intressant text. Mycket att läsa mellan raderna.

    SvaraRadera