söndag 18 oktober 2009

290

Först tror hon att hon lämnat en radio på. Ett samtal med röster som påminner om varann, en fråga, ett svar.
I steget ut mot balkongen. Tydligare nu. Grannen under. På engelska.
-No, I wouldn't put it quite so.
Och sen.
-Nej, verkligen inte, där måste jag anmäla avvikande uppfattning.
Hon kikar ner i glipan mellan trallarna. Ett par knän, luden rya, glittrar i solen.
Han suckar.
-Om vi skulle ta det från början.
Han har ändrat dialekt. Nu är det kulturskånska, med omsorgsfulla r.
En klunk, enbär i doften, en suck igen.
-När jag hade lämnat New York efter olyckan och inte visste vart jag skulle ta vägen. Ibland måste man våga ett språng ut i det okända.

Det är bara han därnere. Han ställer frågor, ger svar, det är franska, engelska, välvårdad småländska. Det är historier från a till ö, eller enstaka fraser ryckta ur sitt sammanhang.

Hon har fastnat i steget, andas lätt, mjukt. Hon borde inte lyssna. Det är fult. Hon vet inget om honom, kan inte erinra sej hans namn, dom har stött ihop nångång i källsorteringen, i tvättstugan. Prydlig, pilfinksfärger, lågmäld.
Här på balkongen är han en känd dirigent, en regissör, en finansman, en diplomat. Oblyg, skarp, rolig. Hon får knipa ihop läpparna ibland. En tid som hon borde passa blåser iväg, en telefon ringer sej trött.

En ensamhet han fyllt av liv. Som hon blir en del av. Att göra sin verklighet tydlig. Att göra sej själv till superstjärna. Han har gått in, hon undrar om han fortsätter sen, framför teven, med ljudet på mute. En ny vän. Hon provar själv, sen framför badrumsspegeln.
-Som jag sa, det är viktigt det här.
Tar ny sats.
-Det finns en annan aspekt.
Ler. Och sen.

1 kommentar:

  1. Underbart. Särskilt med tanke på pilfinksfärgerna. Att få ta del av ditt universum är en ynnest.

    SvaraRadera