måndag 16 november 2009

320

Jag stirrar på displayen. Siffrorna är så välbekanta att jag till en början inte förstår vem det är som ringer. Så längesen.
-Hemma över helgen. Ses vid tennisbanan vid sju om du har tid.
Jag har tid. Det är det enda jag har.

Då. Din pappa var händig. Han röjde planen, byggde ett nät, drog linjerna med limfärg, noggrant. Slog upp regler och avstånd i svenska tennisförbundets regelbok. Min pappa var full varje dag efter att han hade varslats på våren. Vi snodde pengar ur hans plånbok och köpte tennisracketar på Intersport, dom billigaste som fanns, femtisju kronor styck.
Du hade teve på rummet. Där följde vi Mats Wilanders väg genom franska öppna. Var det åttitvå? Lendl, Jose Louis Clerc, Gerulaitis, Vilas. Känslan av att allt var möjligt, att allt fanns inom räckhåll låg som en hinna, ett lätt regn över hela den sommaren.

Du ser likadan ut. Lång. Finnarna har inte försvunnit, trots att du har doktorerat. Du drömde om rymden och att vinna Wimbledon. Jag drömde om dej. Bara om dej. Och att en enda gång få slå en perfekt backhandspassering.
Manchesterbrallor, din nötta Fjällrävenparkas. Du gör gångar i löven med fötterna. Det var längesen din pappa skötte om banan, han fortsatte ett tag till efter att vi hade tröttnat. Nu bor han på alzheimerboendet nere på stan och du är på väg till CERN. Det har jag läst i tidningen.

Då. Du pratar hela tiden. Dina servar är darriga och verkar tveka inför landningen, verkar vilja undvika det vita. Jag är tyst och slår hårt. Ofta i nät. Vi tar hem det till din pappa som lagar det på kvällarna. Du beundrar John McEnroe, han är så olik dej med sina vredesutbrott.
-Det är känsla, passion, säjer du när han kallat domaren för fuckface och blir bestraffad med poängavdrag. Jag är svartsjuk på McEnroe, så till den milda grad att jag fortfarande avskyr honom.

Du har sparat racketarna. Du tar upp dom ur din ryggsäck och du är sjutton igen, jag är sjutton igen, du servar fortfarande lika uselt. Vi kysstes, jag kysste dej i slutet av den sommaren, du kysste mej tillbaka en kort sekund, sen tog du två steg tillbaka.
-Jag är inte bög, sa du.
Jag ville säja Inte jag heller, men jag är kär i dej. Men jag fick inte fram det. Så är det ibland.
Vi slutade inte träffas.
Inte egentligen.

Jag vill inte veta om du har barn eller fru, en blond fru som packar inför flytten till Geneve. Du har tagit av dej parkasen, svettas, fastän det krasar frost i luften. Linjerna är borta sen länge, bollen tar underliga vägar när den träffar löv, träffar jord. Du pratar inte så mycket längre. Jag älskar dej fortfarande. En gång åkte jag till stan där du bor och gick på bögbar, söp mej full och hånglade med en man som var avlägset lik McEnroe.
Jag säjer inget om det. Jag försöker att gå ner i knäna när jag möter dina fladdriga bollar.

Vi skiljs åt sen, utan ett ord, det behövs inte. Du räcker mej en av racketarna till avsked. Jag går hem genom skogen, jag minns dej, hur du rörde dej ikväll, jag vill inte veta nåt om dina motiv. Du kan åka till Geneve och göra ett svart hål, det kvittar, jag hade dej ikväll, racketen bär minnet av din ena hand och det räcker.
Det räcker. Jag älskar dej hela vägen hem.

6 kommentarer:

  1. Jag bara älskade det här vilken kärlek, vackrare än så kan det inte bli, även sorgen längtan den sista raden jag älskar dig hela vägen hem vilka skor hade han då hur va stegen, känslan skulle kunna sitta här och fundera tills imorgon om denna text var tvungen att läsa den flera gånger för sin vackerhet.

    SvaraRadera
  2. Vilken underbart vacker och sorglig text.
    Jag kan känna håret resa sig när mitten passerats och de lägger sig inte förrän slutet tonat ut.

    SvaraRadera
  3. Forty - love. Tyckte särskilt mycket om limfärgen. Tyckte särskilt mycket om hela texten.

    SvaraRadera
  4. Oerhört gripande, fint! Så fint formulerade ord.

    SvaraRadera
  5. Så vackert, det är äkta kärlek. Så underbart väl beskrivet. Ett serve-ess.

    SvaraRadera
  6. Tyckte mycket om denna texten. Den var överraskande och speglade en djup kärlek.

    SvaraRadera