torsdag 31 december 2009

365

Nya förälskelser.
Gamla förbannelser.
Ett liv i skarven mellan två testament.

Spåren runtomkring dej i snön. Du går aldrig ensam. Det bara känns så.

Nya amuletter.
Gamla växelmynt.
Smaken i munnen lika självklar som vatten.

Skydda dom du älskar. Lägg en hand i nån annans korsrygg.

Nya blommor på bordet.
Gamla mattor på golvet.
Ansiktet i spegeln som bara blir svårare att känna igen.

Nåt som ligger förborgat, ett löfte, ett andetag mot örat. Talar till dej som till ett litet barn.

måndag 14 december 2009

348

I gryningen är Ålidhem vackert. Solen i det röda, döda teglet, en knix, ett gnister i en bortglömd Norrlands guld. Det skulle nästan kunna vara nån annanstans. Jag har kvar dej innanför huden. Jag smyger hem i samma kläder som jag hade igår. Jag möter samma mänskor som vanligt, såna som hamnat i fel sängar och nu är på väg för att rätta till det. Minimera skadan. Läpparna redan fulla av lögner, halvsanningar. Roffe är på väg från Annica till Anita. Han är kursare med dej. Han vet var jag kommer ifrån, han har redan handen uppe i en hemlig hälsning. Jag ska inte säja nåt, om inte du.
Nä. Såklart jag inte ska.
Sönderkyssta munnar. Nåt gemensamt i blickarna, nåt mer, kanske skam, en liten stolthet. Tor stänger dörren, Laura går och lägger sej, tyst, bredvid Pär, som har somnat i Sociologiska studier.
Ett fönster som öppnas försiktigt, en sista cigarrett på trappan, ett djupt andetag.

fredag 11 december 2009

345

Hon skriver inköpslistor. Högrev, citronsorbet. Han skriver i sin almanacka att han ger henne ett år till. Ett år har hon på sej för att ge honom det han behöver. Hon gör upp planer för när dom ska gå i pension. Dit ska vi åka, säjer hon förtjust, dit, när mimosan blommar, det blir vackert, Anders, eller hur. Han har skaffat ett konto på match.com. Han söker kärlek i andras ögon. Om tre och en halv månad är han fri. Då ska han gå. Då kan hon göra vad hon vill. Han vill ha en kvinna med långt hår. Kerstin har sitt hår kortklippt, tätt, runt skallen. Hon har börjat med ett bonsaiträd. Hon lutar sin kind mot hans en kväll och frågar om han är lycklig. Han drar sej undan. Hon har fortfarande tid på sej, men nu vill han inte. Han har hittat Annika på sajten, Annika, med långt hår och skolflicksrösten. Dom beundrande mejlen. Hon skriver puss, kram, och jag tror att jag håller på att bli förälskad i dej. Som att sjunka ner i ett ljummet bad.
Nu är det bara ikväll och en kväll till. Kerstin har somnat med armen runt honom. Han tar undan den. Kärlekslöshet ska han anföra.
Ingen ömhet.
Får inte finnas.
Inget sånt.

torsdag 10 december 2009

344

Exhibit 1. Blå keramik från Paleokastritsa. Foton tagna ombord på en båt med genomskinligt däck. Vattnet färglöst, havsbottnen monoton, en sjöborre, ett urtvättat, skrämt stim med fisk.
Våra förljugna vykort. Det är underbart här, vi har det så bra. Oförskämt bra.

Exhibit 2. Bröllopet. Jag känner inte igen oss. Det kunde lika gärna ha varit en begravning, en begravning i champagnefärgat siden. Händer hållna i kramp. Löften uttalade med ljusa, falska röster. Dej ska jag älska. Dej med. Alltid. Alltid. Men aldrig. Vi växlade ringar. Fotbojor.

Exhibit 3. Båten. Den jävla båten. En stavelse från ditt förnamn, en stavelse från mitt, som för att visa nån som egentligen inte brydde sej längre. Likadana randiga tröjor. Påslakan i förpiken mönstrade med knopar. Jag sov på en skotstek, du på en apnäve. Vi pratade hela tiden, fick inte finnas ens en luftspalts tystnad mellan oss.

Det finns fler bevis. Det gör det alltid. Jag slutar där. Jag lever med en falskmyntare. Han också. Dags att skriva inbjudningskort igen.

onsdag 9 december 2009

343

Hon rullade orden mot sin gom innan hon lät dom komma ut. Jag satt trollbunden och stirrade på hennes tungspets innanför hennes läppar. Den var rosa, lite våt. Hon satte koppel på orden, höll dom nära, nära, varje undsluppen mening en skatt. Jag hällde upp mer vin, tände fler ljus.
Jag var inte den enda.
Det vet jag väl.
Vad spelar det för roll.
Jag kan inte bli avundsjuk. Svartsjuk. Det ligger inte för mej.
Hon räcker till.

Inget att längta till, bara en oväntad present att ta emot. Hur kan man. Tänker du, hur kan man förnedra sej så. Du har inte förstått. Vi flockas vid hennes fötter, ju mer hon ger, desto större blir vi. Du är fast i det lilla, vi har redan rest därifrån. Långt därifrån. Och lämnat dej bakom oss.

Det är hennes språk, hur hon talar till oss. Hur hon är mamma, dotter, älskarinna. Hur hennes ord rinner ner i våra sår och får oss att bli hela. Jag går nu, ödslar ingen mer tid på dej. Du är sluten. Öppna dej, vill jag säja, öppna dej och se. Men. Jag ska dit. Du får stanna kvar. Om det är det du vill.

tisdag 1 december 2009

335

Han stänger sina fönster när stan öppnar luckorna och släpper på vattnet. Kvällen innan har han gått en avskedspromenad bland dom torrlagda stenarna. Skatterna har han redan tagit med sej. Det han gör nu är kärlek i dess allra renaste form. Snart kommer vattnet, snart kommer turisterna, med sina ooh och sina aah och sina digitalkameror.
Vatten har han aldrig förstått sej på. Det är det mest intetsägande han vet. En yta. En yta på vilken man projicerar orden väldig och vacker. Han har semestrat vid Stilla havet. Drömmarna gick torrskodda över tröskeln, men havet rullade på samma enformiga, enfaldiga sätt när det var dag. Han sov helst. Sov bland minnena på botten, skepp som gått i kvav, bortslängda vigselringar.

Nu reser han till Döda fallen. Dom finns överallt. Man gör sej lustig över Vild-Hussen, han skulle kunna kyssa honom för vad han gjort. Tre dagar i det som varit Ragundasjön. Det vackraste han sett. Flodbäddens nakna stenar under hans händer. Eller Jersey, med ebb två gånger om dagen. Nästa resa blir till The Solent, med sitt häftiga och oförutsägbara tidvatten. Vandra ut barfota mot horisonten, en kejsare av sand, torr, torr sand.