fredag 31 december 2010

Klister

Jag läste om uppbrott, jag prövade tanken, jag såg hur jag gick, stolt och stark, alltid klädd i en klänning, röd som opievallmo, klockad, svängande runt vaderna. Stängde grinden, inte hårt, bara orubbligt. Man skulle se mej genom solkiga rutor i byns affär och säja till varann att där går en som har bestämt sej. Nu går det inte att sjunga henne tillbaka. Och jag blev kvar, alltid kvar. Händerna framför mej, en dukfrans att plocka med, ett mörker som faller över köket, sena nyheterna på radion, röster från Waziristan, Ramallah, Abidjan. Som jag längtade.
Som jag aldrig vågade.
En gång tänkte jag. En sommargäst, en karl, stor och grov, solsvedd flint, men hans ögon, hans fingrar. Han köpte ägg av mej den sommaren, tjog efter tjog, jag undrade vad han skulle med alla ägg till, kanske GI, jag tror att han kom för min skull, för att ställa en fråga, men att han inte riktigt vågade. Inte han heller. Han kom aldrig tillbaka.
Lika gott det.
Jag ska gå och lägga mej, tar bara vägen förbi garderoben i stora rummet först, som att gå i sena mässan, längst in en klänning, urblekt röd, med klockade våder, svänger långsamt i luftdraget när jag öppnar dörren.

torsdag 30 december 2010

Jag minns träden och att du gick ut dit

Vad ska jag minnas av dej? Hur det började, dagarna, nätterna i lakanen, alla timmar under träden som din farfar planterat, som du älskade mer än allt, sa du, mer än mej, åh, mycket mer än mej. Det lilla hygget i skogen, din första egna plantering, strax under tvåtusen granplantor.

Hur det förlöpte, hur det slutade, vad vi sa, viskade, vrålade sista gången, hur du gick sen, liksom lätt och tungt på samma gång, ut under träden, körsbär, päron, apel, lind. Att jag inte gråtit över dej, men att jag drömmer om oss ibland, frågar Kan du älska mej, fast jag sover med en annan, han vet inget om träd, inget alls, jag pekar ibland, titta en kastanj, han mumlar, vänder sej bort.

Dina händer över nyutslagna björkstammar, bark som stöter i lila, så självklart nära, jag var avundsjuk, du behövde inga stora ord om natur eller harmoni, du var där och där du var var också träden.

Mitt huvud i ditt knä under körsbärsblom, päronblom, äppelblom. Doften av kåda, långsamma timmar, jag har det bra nu, det är inte det, det är träden jag minns och hur du gick dit ut.

måndag 13 december 2010

Tillbedjan 1

Jag vill skriva som du. Intill minsta skiljetecken vill jag skriva som du. I mittuppslaget på Vi Läser satt du i din säng, barfota, med håret utsläppt, med röda kinder, en penna i handen. Och du förklarade att pennan var viktig, den måste ha rätt tyngd, rätt balans, måste ligga rätt i handen för att du skulle kunna skriva.
Jag gick igenom varje pappershandel i stan och i svampens skugga på Stureplan fann jag din penna. Och jag förstod vad du menat. Den kostade mer än en månads budget för mej. Expediten såg på mej och viskade att jag gjort ett ypperligt val, att även du köpte dina pennor av honom. Jag ville kyssa hans handflator, jag lät bli.

Jag skriver bättre nu. Inte som du, men bättre. Jag bryter ner och fogar samman dina meningar, jag dricker av dina långa inskjutna bisatser, dina egenheter, dina grammatiska förbrytelser, jag jublar åt dom. Du får göra som du vill, med språket, med mej. Det jag inte tolererar hos andra författare omfamnar jag hos dej. Jag undrar vilket papper du begagnar dej av. Om det är nåt med friktionen mellan pennspets och pappersfiber som låter dej skriva som du gör, jag ska besöka pappershandeln och till dess ska jag be till mina gudar att papperet inte är alltför exklusivt. Jag har prov på din handstil, den är också min numera. Djärva streck över t:na och stora ringar över i:na.
Jag vill skriva som du. Och jag ska det, en dag ska jag skriva som du.

tisdag 30 november 2010

Åstundan

Jag läser ditt hus, dina rum. Läser dom som en blind skulle göra, med händerna utefter tavellister, fötterna i jämvikt på tröskeln till köket. Jag läser dej på samma sätt, den lilla muskeln i latissimus dorsi som rycker till när jag omfamnar dej, ditt underliv en bit från mitt medan du säjer att du älskar mej. Jag har önskat dej så länge. Bara du, alltid du. Och nu när jag har dej, har jag dej inte. Nu när du säjer att jag är allt för dej, är jag ingenting.
Jag kom hit under falsk flagg. Jag trodde att vi skulle rädda varann. Det blev inte så. Och nu har vi inte ork att ta oss isär. Vi sover bort vår gemensamma tid, vaknar mitt i natten, går upp och borstar tänderna och går och lägger oss igen. Korkmattan i hallen kladdig under våra fötter, adventsljusstakarna kvar sen i julas, mögliga kryddnejlikeapelsiner på vardagsrumsbordet.
Innan sömnen två mumlande dårar Jag älskar dej, Jag med, skär i luften, vi har inget annat att säja varann längre. Det har tappat all betydelse. Det gör inget. Det är som det är.
Jag önskar inget annat heller.

söndag 28 november 2010

Flickan&flaskan

Långa, tomma eftermiddagar. Kvällar när jag väntar på att få gå och lägga mej. Morgnarna väljer jag att inte säja nåt om. Hinnan över mina dagar, lika fet som det som samlas ovanpå överskåpen i mitt kök. Mina promenader, rutter som ändrats, nya gator, andra kvarter.
I min mage sover hundarna ännu.
Jag går tidigt hem, går ifrån, går undan. Jag går på mina möten, med små grå män, med frälsta blickar, med rörande historier om sina usla liv, med alltför svagt kaffe, med gamla mariekex. Jag famlar efter flaskan innan jag somnar. Räknar dagarna i almanackan. Sinnesrobönen, sinnesrobönen, be den tusen gånger. Böjer min nacke. Överlämnar mej själv och mitt begär. Jag är på det första steget. Här ska jag vara ett tag. Mina steg mellan fönstren i mitt hus. Jag ska börja måla, jag ska lära mej fler fågelsorter, jag ska tugga alla tuggummin i påsen.
Glädja mej åt små, små saker.
Och hundarna som vaknar, sträcker på sej, flåsar.

tisdag 23 november 2010

Brigitte Mohnhaupt

Bland dom första tyska orden jag lärde mej var Deutscher Herbst. Jag var ungefär nio år, sjukligt blyg, levde i böcker, i tidningar, i baksidorna på mjölkpaketen, allt som var möjligt att läsa. Lillgammal. Svårt mobbad.
Det var nåt med sch-ljudet i Deutscher och sen det snabba Herbst. Nåt ödesmättat. Namn som Schleyer, Christian Klar. Och Brigitte Mohnhaupt, med sina kajalstreck runt ögonen, sin snedbena, sin Heckler&Koch MP5. Hur kallblodigt hon sköt ihjäl Ponto. Kommando Siegfried Hausner. Aktion Roter Morgen. Den benhårda lojaliteten. Krökningen på hennes överläpp.
Dom febrila samtalen överallt, hos mormor och morfar, bland lärarna i skolan, hemma. Pappa som står framför teven och stirrar på Schleyers sönderskjutna Mercedes och säjer:
-Han var en jävla nazist.
-Schh, säjer mamma. Svär inte. Hon stickar som vanligt varje höst, raggsockor, tumvantar, halsdukar.
-Han var i alla fall nazist, säjer pappa envist. Ponto med, du vet, nästan alla tyskar. Sen ser han på mamma och tystnar.
Vi syskon behöver inte fråga. Vi vet det mesta om nazister redan. Vi har läst i smyg, pappas stora böcker om andra världskriget, hans romaner av Remarque, av Levi. Jag leker inte med dockor längre, men har övertalat lillasyster att döpa sin snuttedocka, en katt med en lång randig kropp, till Brigitte. Vi har gemensamt målat katten med lite svart tusch runt dess utstående ögon.
Jag drömmer om henne på nätterna under den tyska hösten. Plattar till luggen som inte vill ligga snett över pannan. Jag har ingen kajal, inte ens en låtsaspistol, och vi är pacifister här hemma, pappa är vapenvägrare. Ändå. Brigitte M. Jag dyrkar henne, lite som dom andra gillar David Cassidy eller Agneta i Abba.

Jag har läst att hon är frigiven nu, Brigitte Mohnhaupt. Att hon lever ett stilla liv under ny identitet. Att hon är mormor. Jag undrar vad hon tänker när hon är ute och går med sina barnbarn. Om hon minns eller helst vill glömma, dom fem skotten mot Ponto, när hon satt med pistolen pressad mot Schleyers tinning. Stunderna av leda. Citaten av Rosa Luxemburg, det som också pappa brukade säja, nåt om revolutionen som har varit, är och kommer att bli.
Om hon längtar tillbaka dit.

torsdag 18 november 2010

Trettiåtta atomer

I natt fångade jag dom. Fångade dom och räknade dom noga. Trettiåtta. En atom för varje år jag levt. Alla nätter under marken. Alla ekvationer skrivna på tavlan av grafit, utsuddade och sen påbörjade igen, ekvationer som förvandlat mina fingertoppar til ren krita. Summan av alla tankar jag tänkt fångade i ett ordinärt, svagt glimmande rör.
Fyllt av trettiåtta atomer antiväte.
Nio kelvin kallt.
Och allt strålar samman i det allra första ögonblicket vi vet om. Det som också jag har svårt att tänka mej. Jag accepterar den stora smällen, men jag förstår den inte, inte alls. Jag vet inte om jag vill förstå. Jag vet bara att undantaget från Noethers symmetriteorem öppnar hela världen för mej. Spegelbilden med sin buktning, som vrider på verkligheten en avgörande miljondels grad. Slut dina ögon, öppna dom igen och inget är sej likt.
Jag drömmer om att fånga ljuset från tvåtusen atomer i vakuumet därinne. Om en tre, fyra år, kanske. Nån har gjort rent tavlan, jag börjar försiktigt i ena änden, skriver, räknar, suddar.

onsdag 17 november 2010

Gryningsräd

När du sover som tyngst är du som öppnast. Jag letar nya märken på din rygg, din hals. Dina läppar, svullna, liksom hemligt kyssta. Dina byxor halvvägs under sängen, fickorna alldeles tomma, plånboken med tvåhundraförti kronor, en bong på dagens dubbel, en tandpetare. Kavajen med samma tobakssmulor som förra veckan, inget rött på skjortans krage. Kalsongerna har bara din lukt, ingen annan kvinnas, bara dina fingeravtryck, inga långa välfilade naglar som töjt ut resåren i okontrollerad lust.
Din dator gick jag igenom redan igår kväll. Du har lagt patiens, du har surfat efter lördagsöppna gör-det-självhallar, du har mejlat två kollegor och lyssnat på reprisen av eftermiddans Studio ett.
Jag önskar att jag hade hittat ett par avvikelser. Det hade lugnat mej. Ett telefonnummer jag inte känt igen, ett rivsår i din nacke. En vindruta med ett litet stenskott i. En plötslig rodnad på dina kinder, ett nytt sätt att bära mej till sängs.
En kompensation för avdriften.
Den som måste finnas där. Jag vet det. Jag känner det. På hur min käke skakar, hur hjärtat går på, kränger och stampar i mitt bröst. Än är du för listig för mej, dina ögon så lugnt grå, så kärleksfullt vidgade pupiller, din röst så stadig, men jag ger mej inte, det ska du veta, jag kan hålla på hur länge som helst.
Hur länge som helst.

tisdag 16 november 2010

I hastigt mod

Mitt kurage är av det övergående slaget. Jag har stått här så många gånger, med en packad väska, med en tummad tidtabell i fickformat, med en apelsin som färdkost. Och här har jag stått kvar också sen sista bussen kommit och gått. Jag är en visa på byn. Inte bara för att jag har så svårt att våga språnget, utan för. Nä, det hör egentligen inte hit. Jag har fått vykort med texten Rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor fler gånger än jag kan räkna.
Jag är trött. Inte rädd. Trött.
Det kan göra detsamma.
Kontinentalplattorna under mina fötter, skaver som såret på min vänstra häl. Jag går hem, knäpper på teven. Packar upp. Äter apelsinen klyfta för klyfta medan jag ser ut genom fönstret för tietusende gången. Vad ska en sån som jag i stan att göra?
Ändå. Bilden av sej själv uppför Mariaberget, något rakare i ryggen. Kanske i sällskap. Frimodig.

En dag går jag ombord. Det kanske inte blir nästa vecka, eller ens nästa år, men det blir. Det vet jag säkert. En dag ska jag lösa biljetten nånstans. Bort. Härifrån.

måndag 15 november 2010

Mr Turner och jag

Låt vara att jag är kortare än dom flesta. Att min motorik är så dålig att jag bara kan drömma om att slå en perfekt backhand. Jag får se David Nalbandian göra det på teve istället, för min far har köpt ett dyrt kabelteveabonnemang åt mej. Och min hjärna drömmer backhanden åt mej nästan varje natt. Jag är nöjd så. Det finns platser, inte i sinnevärlden, men nära. Nästan inom räckhåll.
Jag ska aldrig bära ett barn. Det sörjer jag.
Jag träffar andra som är som jag. Korrigering: Dom är inte som jag. Vi har bara vår defekt gemensam. En defekt jag väljer att se som en sällsynt, bladlös orkidé, en Polyradicans lindenii, som hämtar sin näring ur min ofruktsamma kropp. Jag har aldrig brytt mej om att dela med mej av min bild till nån. Inte ens skriva ner den. Min far går regelbundet igenom mina dagböcker. Jag har mina verkliga skatter i huvet. Han tror att jag ska ta livet av mej.
Det ska jag inte.
Men om jag sa att jag såg mej som havande med en sällsynt blomma skulle jag hamna på kliniken. Där finns ingen Canal Sport, bara tecknad film och böcker skänkta av Maeve Binchy. Så jag ler mot far, öppnar munnen och tar mitt Levaxin, mitt östrogen och mitt insulin. Han har lagat frukost och vi pratar en stund om matchen vi såg igår. Jag refererar till vinnaren som "tjockisen från Tibro", vilket får honom att skratta. Jag tycker om när han skrattar. Han ser ung ut då. Som om han har glömt att han aldrig ska bli morfar, aldrig haft en dotter som bara är en meter och trettinie centimeter och som ingen pojke nånsin ringt till.
Jag brukar vila efter frukosten. Då tänker jag. På orkidéerna i min kropp, som slingrar sej runt njurarna, hjärtat, levern och blommar, blommar.

söndag 14 november 2010

Jag här nere på gatan

Vad det är som har hakat tag i mej, som drar mej runt i samma spår, som en gammal ridskolehäst, i skritt, i trav, galopp, slängtrav. Som bara hör kommandon från läraren och ignorerar nybörjarens hjälper.
Jag är hemma här, utanför dej, järnfilspånet i magnetens periferi. Vi har bara mötts en gång och jag lovar mej varje natt, imorron ska jag inte gå dit, imorron börjar jag om. Och jag tror på det varje gång. Och faller igen varje kväll.
Några av dina grannar har börjat hälsa på mej. Jag känner kvarterets hundar. Din skåpbils registreringsnummer kan jag utantill. Du gillar kexchoklad.
Du var hos mej i fjorton minuter, lyfte bort den gamla toastolen, satte dit en ny. Musklerna i dina underarmar spändes, vred sej om varann. Du svettades i nacken.
-Jag skruvar inte fast den, bara lägger lite flytsilikon runt, sa du. Och jag skämdes plötsligt. För oredan i badrummet, för min fnasiga näsa. För att vi möttes här. För att jag luktade svett.
Jag bjöd dej på kaffe, du sa att du inte hade tid, du skulle vidare.
-Kanske nästa gång, sa du.
Jag blev i farstun, kvar med min längtan, min hud. Och jag vet att det är snudd på vansinne det jag gör, att jag springer efter dej, hungrar. Vårdar varje skymt av dej, en ryggtavla, en kvällscigarett i fönstret, ett nytt kexchokladpapper på framsätets golv.
När jag kommer hem och märker toalettens svaga lutning blir jag lycklig.

lördag 13 november 2010

På linjen

På första samlingen provar vi ut kläder. Jag ska ha en lila blazer, en gräddvit kjol, en randig skjorta med button-downknäppning och första matchen är mellan Llodra och Golubev. Mamma säjer att jag inte ska ha nylonstrumpor som slutar vid knäet för då blir det en ful skarv där och den kommer att synas tydligt i teve. Barbent eller ett par tunna strumpor i kulören Nude beige, säjer hon.
Jag tränar på tecknen för boll in - sammanförda händer - och boll ut - armen rakt ut, framför den stora hallspegeln. Jag ska inte snörpa på munnen vid mina domslut. Jag ska klippa mej på torsdag. Igår gjorde jag en kemisk syrepeeling. Ansiktet blossar lite och känns tunnare än förut, som om det satt på nån annan, men om en vecka ska jag se fantastisk ut, säjer hudterapeuten. Mitt passerkort med titeln linesman kvitterade jag för igår.
Jag längtar.
Dom har valt ut mej bland flera tusen sökande. Min röst bär, det är en av anledningarna. Jag är en duktig linjedomare, jag vet det, jag har sällan fel. Det är som om jag söker mellanrummet mellan bollen och den kritade linjen, finns det inte där, så är bollen rätt. Skillnaden mellan fördel i den andres serve eller deuce.
Skillnaden mellan fiasko och framgång.
Röda naglar ser snyggt ut i teve, men skär sej mot den lila blazern. Det får bli en vanlig fransk manikyr. Med Llodra blir det snabbt spel, många volleys åt sidorna. Många inzoomningar på domsluten. Kanske ett lack i purpur?

fredag 12 november 2010

Negativa tal

Du är i fel berättelse och du kan inte skriva dej själv ut ur den. Du har fastnat på vänster sida av nollpunkten. Du står, stilla, ytterst på trottoarkanten och trafikljuset sköljer rött, sköljer gult, grönt över ditt trötta ansikte och du räknar intervallerna som ett litet barn. Över dej, en himmel du inte ser upp mot längre, för stjärnorna som faller oavbrutet bär aldrig dina önskningar. Du har fått så många frister, så många visningar till utgången, du kan inte hålla räkningen på dom. I ditt huvud en envis slinga musik, ett soundtrack till din belägenhet. En av dom välkända, som du inte kan hålla isär, Finlandia, kanske. Eller den andra. Du har frälsarkransen runt din högra handled, stenar som stora pottekulor, du fick det av din mor, du tror inte, men ibland rör du vid pärlorna, Gudspärlan, tystnadspärlorna, doppärlan och fingrarnas rörelser tvingar dej upp ur domningen, får dej att gå över gatan, till vad nytta.
Du är i fel berättelse. Du är i fel berättelse.

tisdag 9 november 2010

Tendens

Första gången hade varit en lyckträff. Det är sant att medelstora begåvningar har god hand med turen. Dom verkliga konstnärerna, Bach, Max Planck, Faulkner, seglar med andra vindar. Men dom andra, några skikt under, med ett starkare driv än mästarna och måhända ett större intresse för världen utanför geniets, har ofta flyt.
Han hade publicerat sin forskning i den tidskrift som rankats på fjärde plats i den senaste omröstningen och varit nöjd därmed, firat med coeur de filet provencale, en flaska hygglig Barolo från 2005 och lite Elton John på stereon framåt kvällen. Redan på morronen började telefonen ringa. Det var Financial Times, han svarade så redigt han kunde med Barolon kvar som ett ludd på tungan. Ett glas vatten. Sen ringde ordföranden för regeringens finansiella råd. Ville han? Kunde han?
Javisst.
På universitetet en hastigt hopkommen presskonferens, så konstigt att se sej själv i centrum, lät han verkligen så, såg han verkligen ut så, han borde inte ha druckit hela flaskan.
Som ett oraklet i Delfi, lite blank på ögonen, förutsäjelserna som liksom rann ur hans mun, som en lös spya. Han skämdes. Så lättköpt. Och ingen kritisk fråga. Ett väckelsemöte. Kan ni säja halleluja.
Ja. Det kunde dom.

Nya tider, nya kläder, en hårtransplantation, ett pris ur kungens hand. Och hela tiden prognoser, tendenser, strömningar. Visst, ibland hade han fel, inte ofta, men ibland. Då brukade han luta sej tillbaka i sin öronlappsfåtölj, klappa på sitt rockmärke, hedersdoktoratet från Harvard business school, och säja dröjande att jo, jovisst, även solen hade sina fläckar och visst var nationalekonomi mer en beteendevetenskap än nåt annat, kan ni säja halleluja.
Alltid.

Framgången var inte oförtjänt. Nä, det tyckte han inte. Han arbetade hårdare än dom flesta. Lika hårt, i alla fall. Han gav bort stora delar av sin förmögenhet, stipendier, välgörenhet. Han var ingen snåljåp, heller. Bara den egendomliga tomhet som kommer sej av att förtjäna sitt levebröd på förkunnelser och profetior. Inte stort bättre än en meteorolog, tänkte han ibland. Han kunde stryka över medaljen på sin bädd av blå sammet, fingra på sina diplom, metall, papper, kanske höll han bara på att bli gammal, sjuk. En prognos för mej själv, tänkte han och log, ska rita en kurva för mej själv efter maten, när börjar jag gå i barndom, när jag ska dö. Varför inte. Kan ni säja halleluja?

måndag 8 november 2010

Saker jag ärvt av dej

Den inrutade tiden. Vakna, äta frukost, bläddra i morrontidningarna utan att egentligen läsa vad där står, duscha. Stå i fönstret. Promenera. Äta lunch, bädda sängen, stå i fönstret. Notera i almanackan, väder, ankommande och avresande fåglar, temperatur. Tända lamporna (om det är höst). Se på teve. Aktuellt, tidiga och sena sändningen, Rapport, teve fyra. Text-tv:s rubriker. Somna ensam, ovaggad, med händerna knäppta över bröstet.
Ensamheten som Stålmannens mantel över axlarna. Det tillkämpade leendet, det som stöter bort andra mänskor. Svetten över pannan, på överläppen. Att ta tillvara smulorna, en stunds prat i kön på Ica, en trevlig expedit. En eld att värma sej vid i flera veckor.
Det pretentiösa i din anspråkslöshet.
Och du vet att det är sekundärt. Ifall du omfattas av nåden. Ifall du har gjort dej tillgänglig för nåt större. Om din långa väntan, ditt enkla liv, leder fram till det som betyder allt.
Timmarna som går. Som du har funnit dej i.
Som du inte vill nåt med.

söndag 7 november 2010

Att lära sej krypa

Han var en stillsam bebis. Sov på nätterna. Åt när han fick mat. Dom där stora ögonen, lätt bukiga ögonlock med ådrorna som tunn filigran. Från pappan. Mammorna i föräldragruppen, om sömnbrist, om diarréer, avundsjuka på henne och samtidigt i deras röster; nåt skadeglatt, som om hennes prins inte var riktigt som han skulle.
När deras barn började krypa satt han på filten, fortfarande tyst, betraktande. Hon slutade gå till öppna förskolan när jämförelserna blev för plågsamma. Tog man honom vid handen stod han, stadigt, la man honom på golvet förblev han liggande, nöjd med mönstret på mattan, nöjd med sin plats. Lite seckel från hakan. Ett stort tandlöst leende när hon tog upp honom.
Allra mest tyckte han om när hon spelade Christer Sjögrens cd med andliga sånger. Då satt han på hennes knä och vaggade lugnt med i Pärleporten och När du går över floden.
Såg hon på teve såg han också. Filmer, naturprogram. Sov hon, slöt han sina ögon. Hon brukade vakna efter mardrömmar där hon kört en trettiårig son i barnvagn. Då brukade hon sträcka sej efter honom, lägga honom intill sej och tänka att hon skulle göra vad han än krävde av henne.

lördag 6 november 2010

Koncept

Han har byggt ett fartyg av mina saker på verandan. Kartongerna med bokföringen som skrov, sen har han draperat noga utvalda kjolar och byxor från klyvare till mesan och balanserat med några paket tamponger som toppstag. Man noterar en konstnärs varsamma hand och säkra blick.
Jag är inte särskilt förvånad. Jag har varit borta några dagar och några nätter. Strumpbyxorna jag bär är inte dom jag gav mej av i.
Han sitter stel vid frukostbordet och lyssnar på Konflikt. Jag knackar på fönstret och provar att le, han rycker till men ser inte upp från morrontidningen. När jag knackar lite hårdare vrider han upp volymen på radion. Jag tänder en cigarrett, det är den sista, känner på handtaget, det är låst. Mina nycklar ligger på nån annans sovrumsgolv. Kanske i nån annans soffa. Jag vet faktiskt inte. Vad hjälper det mej nu?
Jag sätter mej i en av dom vita plaststolarna som står kvar. Hittar en halvrökt fimp som jag tänder. Han har huggit ved medan jag var borta och grävt upp den döda pionen, han har vänt komposten och igår kväll satt han här på verandan och rökte en av sina sällsynta cigarrer. Det ligger en blänkande maggördel på golvet från en Corona Gorda.
Jag funderar på vad jag ska säja den här gången. Om jag har nåt kvar som han inte har hört förut. Jag tror inte det. Kanske vill jag inte ens stanna. Men när jag ser på den prydligt staplade veden ser jag också hans drömmar om stilla kvällar framför brasan, hålet där vi skulle plantera en ny pion, eller kanske en krusbärsbuske. Ja. Då.
Dom första gångerna jag försvann ringde han polisen. Det har han slutat med. Följande gånger bäddade han ner mej, gav mej Treo och mjölk med konjak för att bota fylldillet. Senaste gången sa han att det var sista gången och lämnade mej att spy på gästtoaletten.
Jag har hållit mej på den smala vägen sen dess. Fast ibland, ibland kväver det mej, det som alltid pågår inom ramarna. Jag måste utanför. Jag måste ner på botten. Röra mej.
I onsdags valde jag att stanna kvar i stan.
Jag ser in genom fönstret igen, hans axlar skakar som om han skrattar. Om jag går nu hinner jag med bussen in till stan igen. Tar ett par byxor och en paket tamponger från högen, ska resa lätt.

onsdag 3 november 2010

Revisor

Mina händer har förändrat sej. Det går blå, pulserande ådror längs fingrarna, så smala nu, ringarna tynger ner, som äppelgrenar med för mycket frukt.
Rött ljus mellan ekarna därute på gården. Jag sitter här. Ibland går hela dan utan att jag reser mej. Jag blir inte hungrig längre. Det kan vara slutet, det kan vara nåt helt nytt. Mina tankar mycket kortare, skarpa som nittiwattslampor, kanske också mycket ärligare än vad dom nånsin varit. Jag tycker om det. Att det gör ont. Att jag minns. Mina största missgärningar, mina underlåtenhetssynder. Alla gånger jag tittat bort, allt skvaller jag fört vidare.
Jag har inte varit godare eller ondare än andra. Det är väl det största misslyckandet. Att mina avtryck redan är utsuddade. Att jag gjorde varken till eller från.
Det mörknar, jag ska dricka lite vatten, gå till sängs, ligga vaken till klockans tickande, nu en tröst, för tiden är inte längre. Jag är fortfarande. Ett tag till är jag. Så är det.

måndag 1 november 2010

Matchrace

Det har förföljt mej under alla år. Seglingsvärlden är en liten, elak värld. Att jag vann det tredje benet mellan Hobart och Melbourne för att jag tjuvstartade med Ella Girl III. Att jag inte tagit hänsyn till väjningsreglerna, ett slags gentlemens agreement och därmed förbrutit mej. Ja. Jag gjorde det. Jag är en vinnarskalle i klass med Andy Roddick, med Tiger Woods. Reglerna är för dom andra, fjollorna med kaptensmössor, inte mej. Jag går min egen väg, liksom förbi. Visslar avslutningen från Eldarevalsen, som jag kan på mina fem. Men medge ändå, att det samtidigt gav mej en chans.
Jag ger faderulingen i pratet bakom min rygg. Jag vill ge faderulingen i det i alla fall. Ändå. Dom sämsta borden. Ingen som tar tampen när man ska förtöja. En liten bubbla att rumla runt i. Jag bjuder laget runt, fjollorna lägger handen över sina glas och vänder sej bort. Inte låta sej bjudas av en fuskare. En som bröt mot väjningsreglerna.
Jag dricker, dricker och sjunger. Eldarevalsen om och om igen. Tills dom bär ut mej. Hårdhänt. You bloody cheater, brukar det heta.
Jag vann. Ändå. Jag vann faktiskt.

Limbus

Tamburen mitt hem. Förgården, där jag är för rädd för att gå ut, för rädd för att stanna hemma. En spegelbyrå, en matta som hade färg en gång innan jag trampade upp mina ensliga stigar på den. Ett glas vatten. En alltför svag glödlampa i lampetten. Och alla röster som viskar från medaljongtapeten. Alla ögon, djinnen under pallen. Trapphusets lutning. Ett gult mörker inifrån lägenheten. Titthålet i dörren som jag klistrat ett märke över, med Johannes 3:16 på flera olika språk, engelska, kanske polska. För säkerhets skull. Ändå slipper dom in den vägen. Genom brevinkastet, genom dörrkarmarna. Jag har läst om fromma män som sover med öppna ögon, jag har försökt, men lyckas inte.
Jag skyddar mej med vinruta och bär violer för ödmjukhet. En krans av rönnbär på ytterdörren. Jag sparar av pensionen till en äkta smaragd. Och jag har Jesus och profeterna med mej. Det finns värre ställen än en tambur för en helig krigare.

torsdag 28 oktober 2010

Kapellmästaren

Vad spelar det för roll att dom fått byta Sandgrund mot Malå hembygdsgård. Att kostymernas vinröda satinrevärer tvättats sönder och nu hänger i ledsna rynkor på byxorna. Att publiken kanske blivit något lite mer kräsen. Att det numera är A-laget som söker deras sällskap efter spelningarna, inte dom galanta damerna. Dom är precis lika tajta som förut. Det låter precis jäkla bra. Trots att Conny har kronisk irit och trummisen tinnitus.
Att somliga vill höra dom nya låtarna. Dom gör det dom är bäst på. Gamla låtar. En gång var han på cirkus med lilltösen. En upptrampad cirkusplats utanför Gislaved. Han hade sett hästkräken utanför och tänkt att man nog kunde koka lim direkt på dom. Men i manegen sen, kusarna, med smutsiga plymer, med seldon, med musiken, nåt vackert, värdigt. Han hade fått tårar i ögonen.
Så när dom gapar om låtar från Arvingarna eller Scotts, brukar han bara le och skaka på huvet och räkna in Gråt inga tårar. Eller Margareta. Och så spelar han på sin Hammondorgel, sjunger med i refrängen och inget annat är viktigt. Det lilla sticket sitter som en toppaluva.
Det låter för jäkla bra.

söndag 24 oktober 2010

Bära, bar, burit

En tyngd i luften jag andas. Molekyler tröga under löven, lite långsammare fotoner. Hösten som en förlåtelse, för en synd man glömt bort att man begått. Och kommer att begå igen frampå vårkanten. Men nu. Skuld, försoning. Vinterrocken tung på mina axlar, med smulor i fickorna från förra året, två biobiljetter, ett kontokortskvitto från Svarta oliver, vi drack då, alldeles för mycket, alldeles för snabbt. Våra drömmar som ovikta hundralappar i innerfickan.
Sötman i besvikelsen, i sorgen över det som inte blev.
Källardoften från kragen. Längre steg, vandrar gatorna i timmar, återerövrar det jag haft och förlorat och snart ska glömma bort. En del mänskor bastar, eller gör ytterligare en solhälsning. Jag går mej tillbaka in i mej själv. Rocken och träningsskorna som släpper in vatten i vänster tå. Jag går ut i vätan, i diset, jag går längs Oscarsleden, bilarna jag möter som dunkla farkoster, jag vill inte se nåt vackert, jag vill bara sätta den ena foten framför den andra tills jag nått dit där jag verkligen finns.

lördag 23 oktober 2010

Oktober, november

Din väst luktar. Ull från vikunjadjuren på sluttningarna av porfyrkoppargruvan i Chuquicamata. Jag har gråtit och samtidigt lutat mej mot din hjärttrakt, där jag hör efterklangen, god, stor, generös. Ett slag i taget, jag räknar åtta, nie, sen blir det tyst. Och börjar om igen, nervöst som en ekorre, dubbla slag som för att korrigera pausen.
Du har spillt currysås i höjd med magen. Regnet faller än, ingenting har hänt. Jag har börjat tro, sen slutat lika fort. Jag trodde att vi var på väg mot ett fritt land, att vi snart var framme. Att vi kommit till den avgörande, dallrande punkt, där man säljer allt och går sin väg.
Vi blir kvar.
Det är därför jag gråter. Och det är därför du röker fastän du inte borde.
Snart dags att stå upp, rädda det som räddas kan. Det är inte försent än, säjer vi till varann, två dårar som slutat ta tabletterna och nu har verkligheten slutat skeva på det där vackra sättet, nu är det som det är, som alla har sagt åt oss att det ser ut. Blad som blir mull. Fönsterrutor som borde tvättas. En bågnande korg med smutstvätt.
Mitt öra mot ditt bröst. Din hand i mitt hår.
Vi skulle kunna, börjar du.
Ja.
Det skulle vi absolut kunna.

måndag 18 oktober 2010

Palpera dej

Punkterna där det gör som mest ont. Dit vill jag. Jag har inte haft dej förrän jag gjort dej illa. Ställt den sista frågan, den otänkbara. Den du skyggar inför. Skyddar dej ifrån. Varit där och tryckt. Väntat. Tryckt lite hårdare. Nöjd när du brutit ihop.
Tröstat dej sen. Med kall glass och varm famn.

Jag vill ha alla dina hemligheter. Din skam, dina tillkortakommanden ska du lägga i mitt knä. Dina fula tankar. Jag behöver dom. I skuggorna efteråt ska jag kyssa dej hundra gånger, tusen gånger. När du är ren. Tömd.
Sen ska jag börja berätta om mej.

söndag 17 oktober 2010

och allt jag rymmer

Det är det här jag vet. Som jag med säkerhet kan uttala mej om. Att du går igenom, en tonart av det uppfordrande slaget. Möjligen d-moll. Ett arpeggio. När du tar ett steg tar jag tre. Jag har vant mej vid det. Det har inget med underordning att göra, det är symbiosen när den är som vackrast, dvärgstjärnan som följer en röd jätte, värmer sej på överskottet.
Du tar mej vid handen och visar mej det jag aldrig har sett förut. Hur orkar du, frågar mina vänner. Det händer att jag blir trött, att jag får stjäla minuter av slummer under din arm, men alternativet, att du skulle ta med nån annan, eller gå ensam. Nej. Du behöver mej, jag är ditt drivankare. Utan mej skulle du springa alldeles vilse.
Också du behöver vila och när du blir trött blir du det på samma sätt som du utforskar. Då serverar jag dej hemgjord champinjonsoppa på sängen, då lägger jag en fuktad handduk på din panna. Då visar jag dej vägen till toaletten och låter dej luta dej på mej.
Det är sant att dvärgar kan leda jättar om benen är tillräckligt kraftiga.

torsdag 14 oktober 2010

Om pendlar och deras rörelser

Alla runtomkring har rest sej och är på väg ut, men han sitter kvar. Blicken högt upp, en takkrona i gungning, han rör läpparna tyst, viker ner ett finger i taget. Han bär en dammig kort rock av brun sammet. När rörelserna i taket stillnat rycker han till, ser sej omkring. Ett rökelsekar lutat mot en bänk. Han lyfter det försiktigt i kedjan, vickar på handleden, karet i svängning. Han börjar ånyo räkna. Uno, due, tre, quattro.
Ett ljus över hans panna.
På vägen hem byter han till sej en snörstump och en kula av pojkarna utanför katedralen. Han minns inte vad han ger dom i gengäld, men att döma av deras belåtna miner förmodligen nåt värdefullt. Dom förstår inte att det är han som har vunnit. Han sätter sin rudimentära pendel i svängning, räknar för tredje gången idag, och det stämmer fortfarande. Det stämmer fortfarande. Det kommer att stämma om hundra år. Om tusen. Och det är han som formulerat lagen, just precis idag, när vinden bär med sej en aning om vintern, när kvinnorna aldrig varit vackrare. Han behöver en bit pergament, en ny penna, han behöver en kanna av det bästa vin som Pisa kan uppbringa, han behöver en eftermiddag.
Sen får han hela evigheten.

tisdag 12 oktober 2010

Letad last

Nu är hans stund. Radhuset på kanten av Slottsberget, familjen sover, men deras dofter, deras röster dallrar kvar. Telefonen har inte börjat ringa, han tittar på klockorna, tiden i Shanghai, i Busan, i Kaohsiungs ofattbara myller av containerlastare och tullklarerare. Igår var en bra natt på jobbet. Han spårade upp en halv last som försvunnit från Emma Maersk. På trappen i morse en bonus från Maersk lines, en korg med lagrad ost från Ortmanns, en back pilsner. Några tusen extra i slutet av månaden.
Men han har slutat att bry sej om pengar och ost. Han är kapten över dom som vakar. Från sköterskan på Östras akut till alkisen med fylldille vid foten av Älvsborgsbron. Stans ljus som en tvilling med Vintergatan. Han på bryggan, högt, högt, svävar fram. Öppnar eposten, en månatlig uppdatering av Lloydregistret, en fråga från hamnfogden i Otterbäcken, kan han? Ja. Han kan. I skydd av grönt mörker kan han. Är han. Pusslar trasiga laster hela. Ringer, mejlar. Tänker. Styr med bägge händerna, slår strumplästtakt. Misslyckas sällan. Han har en kasperteater över halva världen, med tullare, sjömän, kallskänkor på hamnkrogarna. Mänskor vid kajer som ser allt. Om dom inte fått betalt för att titta åt ett annat håll. Men då brukar han höra det i deras röster. Och sen bara ett litet ryck i snöret.
Ibland, mot slutet av natten, känns det som om nån har kapat trossen, som om hela Lindholmen drivit ut till havs. Han brukar stänga av datorn då och gå och lägga sej, sova oroligt, drömma om containrar som halkar på fördäck.

torsdag 7 oktober 2010

Wapiti

Jag är ingen bra fotograf. Jag saknar den distans som är nödvändig. Att inte vända bort blicken, att inte låta den tåras av det alltför storslagna eller alltför smärtsamma. Kameran på bröstet är ett slags alibi. En förevändning för att åka hit vart tredje år, till järn, obsidian och basalt. Första gången följde jag nervöst dom asfalterade vägarna, nu väljer jag wapitihjortarnas urgamla leder. Deras stråk mellan det varma vattnet, källorna jag känner igen, Bikupan, Slottet, Solfjädern. Honorna som ärrade generaler, leder flocken, anar coyoterna innan vargarna själva vet att dom är på väg. Hanarna i ensamma räder. Kalvningar.
Jag är inte rädd här.
Överallt annars. Ja. Inte här. Jag hör trumpetsvanarna högt över Lower Yellowstone Falls, jag hör wapitibocken med sina kliande horn svara i samma tonart. Parkvakternas Ford Bronco nere på vägen. Mato Topas bortglömda steg i gräset.
Jag ska gå till flodkröken imorron bitti och dricka tillsammans med gaffelantiloperna. Sen ska jag fortsätta gå.

onsdag 6 oktober 2010

Singularitet

Jag återkommer till absolute space varje höst. I början av oktober går jag ut under bokarna, går ut på gränsen, nåt vidgas inuti mej, du skulle kalla det kärlek, jag ger det inte nåt namn. Jag lämnar Einstein bakom mej och tar Newton i handen, vandrar långt bort. En rörelse kan inte existera om den inte har nåt att röra sej i förhållande till. Jag söker rummet som är absolut stilla. Söker det och finner det varje höst, förlorar det igen efter jul, i det rationella gråljuset, oxveckornas plöjningar. Men nu, i det äppelklara, i nytvättade raggsockor i ingådda gummistövlar, förkunnelser från en läpplös forntida predikant.

Efteråt går jag tillbaka, följer mina fotspår. Tillbaka till mina beräkningar av Schwarzschildradier och händelsehorisonter. Bryter upp ekvationer. Hatar den liggande åttan och allt vad den innebär för mej, för oss. Jag kan göra det, stå ut med det, göra det bra därför att när jag lutar mej en aning bakåt tar alltid absolute space emot mej.

torsdag 30 september 2010

Evakuerad

Hon sa Ta med dej det viktigaste. Jag tog foton på dej. Hon sa Barnens pass, inloggningsdosan till banken, dina smycken. Jag valde mellan semesterkorten från Skagen och charterresan till Korfu. Hon sa Om du inte hinner, ta bara med dej själv och barnen. Jag tog bilderna från Korfu. Där slog du mej som mest. Det kändes logiskt. Jag ville inte glömma.

Sängarna har omaka påslakan. Barnen sover som valpar sover hos tiken. I begagnade pyjamasar. Mamma har varit här med blöjor och en matkasse. Vi sa inte så mycket till varann.
Jag saknar dej.

måndag 27 september 2010

Kapillärskiljande dräneringssingel

Vad vet du om gruset, du som aldrig legat där. Att det är vackert. Inte bara grått. Strimmor av hud, mjölk, hästtagel i det gråa. Att det leker med dina ögon. Sträcker ut sej, drar sej samman. Pyramider, trapetsoider. Sammanbrott.
Jag kan en del om grus. Jag skulle kunna berätta. Former. Innebörd. Allt du letar, det finns under dina fötter.
Glasverkligheten.
Dina steg. Myndigt knaster. Jag krattar dina grusgångar. Du kallar mej naiv, på gränsen till efterbliven. Du ser allt. Nästan allt. Du ser inte gruset. Du hör inte hur det talar till dej. Jag förstår inget av dina planer eller dina papper. Men jag förstår mej på gruset. Hur det ska vara betingat för att inte skära upp däcken på din Jaguar, XJ6:an i racing green. Hur det ska låta lagom solvent. Hur solen ska lägga ner sina tunga strålar i gruset i en tjugutvågradig vinkel och upplösa gårdsplanen vid halvåtta när du går ut genom dörren, helg som socken.
I allt detta en värdighet, en styrka du inte kommer åt. Nåt du anar i min blick, nåt som får dej att trampa upp kopplingen lite för snabbt. Ett hugg i gruset, som jag snart ska utplåna.

lördag 28 augusti 2010

Idag, en sån dag

Jag vaknar på botten, håret som blåstång över ansiktet. Den högra handen går inte att räta ut, höftlederna hamrar kopparplåt. Jag är kissnödig. Nånstans finns en larmknapp, nånstans finns mitt oxycontin, nånstans finns en lättnad, en nödutgång, om jag bara kunde komma på var, hur.
Att börja dan med ett krig. Att inte ge upp, att andas genom smärtan som sjukgymnasten säjer, som om det vore ett barn jag födde varje morron, låt oss färdas genom bittra vatten innan vi kan dricka ur källan. Se där, huvet fyra centimeter ovanför kudden redan. Och så ner igen.
Ett steg framåt, ett tillbaka. Universums vackra, eviga strävan efter balans. På radion Lars Ohly, jag tycker om hans röst, han rör mej i mellangärdet med sitt svaga läspande.
En fot över kanten. En fisk på land. Min vänstra hand bär hela mej. Jag vinner idag, det har jag på känn.

fredag 27 augusti 2010

Städa inte huset när du ska gå

Å.
Vad jag har önskat mej. Du, alltid dej. När jag fick dej ville jag inte längre. När jag drivit bort dej önskade jag dej tillbaka. Du såg vad jag inte ville se. Att det var dags att ge sej av. Dina ögon ändrade färg, från det akvarellblå, som havet utanför Gullholmens norra spets, över nygrönt som i hagen, under björkarna, ditt huvud mellan mina lår, till svartareänsvart, som nåt jag är rädd för att kalla vid dess rätta namn.
En öl. En cigarett mellan fnaskyssta läppar, radion på fönsterkarmen, med tankar för dagen. Besvärjelser.
En amulett mellan mina bröst.
Nu vill jag bara förlora. Det är det enda jag önskar mej. Att få gå som en som inte hör till, mitt bland andra enstöringar. Mina önskningar är slut. Anden tillbaka i flaskan med skeppet, Plymouths gin, korken på.
Nåt jag har slösat bort.
Mitt huvud på en solkig kudde innan mörkret faller. En redan läst bok i mina söndervärkta händer. En bön till Jesus, till Muhammed, till det stora Intet. Ta mej med. Blöta porrtidningssidor vänder blad för sej själva i gulnat fjolårsgräs, gå nånstans och gör det fort.
Lämna mej i fred.

onsdag 25 augusti 2010

Fyra distansminuter sydväst Kråksundsgap

Jag tänker att det mycket väl kan vara lyckan som rullar in med dyningen, det gamla, smutsiga nordsjösvallet som träffar oss snett akterut. Jag får panik. Mitt pekfinger på sjökortet. Jag tänker för mycket. Du gör smörgåsar med Läckökorv och gurka. Vi delar på en Hof. Med dej är det enkelt. Inga undertexter. Jag har i alla fall inte upptäckt några. Vi samsas på tjugufyra fot, vi samsas väl, nästan för väl, ja, jag vet. Jag tänker alldeles för mycket.
Jag tänker på hur det kommer att bli, i november, i motlutet vid Stigbergsliden, när. När du ledsnat på mina frågor, när du säjer att för helvete, sluta noja. När du undrar var hon tog vägen, den där tjejen på segelbåten utanför Mollön, hon som. Liksom levde. Och du tycker att det blir allt svårare att cykla uppför, hemåt, lite trångt över bröstkorgen, rentav.
Efter nyår hänger jag runt dina fötter och ber dej att inte gå, att vara min, som du lovade. Och du går. Jag blir kvar. Som det alltid blir.
Jag tänker för mycket.
Jag rör fingret över prickarna på sjökortet, du pratar om gapet, det vi ska igenom, lite trixigt, lite farligt, men det fixar vi, du och jag, och jag ser vad du önskar dej.
Vad du längtar efter.
Vad du tror ligger inom räckhåll.
Jag tänker för mycket.

måndag 23 augusti 2010

Frukost under Perseiderna

Du har förberett. Du säjer att du inte brukar. Kokat ägg från frigående höns, en liten påse salt, den minsta tuben kaviar jag har sett och du ler, nöjd, den är stulen från ett hotell och du har sparat den för ett tillfälle som det här. Kusmité, Anastasiablandning, i en bucklig termos och jag har inte hjärta att.
Mina frukostar är fil och flingor, starkt kaffe, len apelsinmarmelad på sprödvitt bröd. Jag tar emot ett ägg, en mugg, det är som att ta emot hela dej, téet ska jag hälla ut sen, när du inte märker, sen när det börjar. Det har inte börjat. Vi är i ögonblicket innan, innan allt, vi har inte ens kysst varann. Jag önskar ögonblick som det här, vid foten av observatoriet i Slottsskogen, en stund, som en tuggummibubbla, sekunden innan den smäller. Här är vi, rena, klarögda, ännu förlorade i varann och du närmar dej, dina läppar, torra, i din pupill det första stjärnfallet.
Och du berättar om Lewis Swift, en av dom få som sett Halleys komet två gånger under sin livstid, och som gett sitt eget namn åt den komet vars ström orsakar stjärnfallen ovanför våra huvuden.
-Det är förstås inget stjärnfall, säjer du. Inget egentligt stjärnfall.
-Utan?
-Mer som en meteorsvärm, eller ett moln, svarar du.
Lewis Swift, med sin första kikare, i snön i gränden vid Ambrose Street eller på taket till Duffys ciderhus. Rochesters mörkblå himmel en filt över honom. Så mycket oupptäckt fortfarande.
Vi har ljusen från stan i ryggen och du är en annan härute. Du har inget lokalsinne bland hus och spårvagnslinjer, men du hittar överallt i universum. Jag vill veta mer om Lewis Swift. Du vill kyssas nu.
Det känns som om vi slösar med ögonblick.
Du smakar kaviar, du har lite ägg på tungan och jag ger mej, låter dej komma innanför och över oss brinner hela himlen som den en gång gjorde över Lewis Swift, och nu är vi ihop och härifrån kan det bara bli sämre.

tisdag 17 augusti 2010

Psycho

Och jag undrar varför jag aldrig lät bli. Vad det var med dej som. Eller hur du fick mej att känna mej smutsig från insidan hela vägen ut. Och hur jag alltid återkom till det. Ett färggrant flexikoppel mellan oss, du släppte ut, slackade linan, lät mej löpa en stund, spärrade. Halade in.
Jag ska inte ömka mej. Jag är inte dum. Jag vet precis värdet på det vi hade. Avsaknaden av värde. Det du sysslade med, låt mej vara uppriktig. Onani i mitt sköte.
Och hur jag väntade på att du skulle ändras.
Och hur jag drömmer om dej fortfarande.

Hur du som ingen annan. Lusten, tyngden mellan mina ben. Efter alla dessa år. En infektion jag vill ska gå över, och ändå inte, för det loja, det solkiga, det stillastående vattnet på nattduksbordet och klockan som kan vara vad som helst och din smala rygg under mina händer och dina lögner mot min hals. Som att äta mej mätt på geléhallon och Fazer blå.

Jag letar dej med jämna mellanrum. Ditt namn, så ohyggligt vanligt, du kan ha tagit vägen vart som helst. Mina ögon i en ny stad, söker nåt jag skulle känna igen, hur du går, ben som lindar sej om varann, din doft, hyenans, ditt tecken, det alldeles självklara.

torsdag 12 augusti 2010

Saker jag förvarar för din räkning

Det går femton minuter. Ibland tjugu. Jag ser att tiden går, jag känner det inte, men jag ser det. Att se är att tro, säjer du, fast på ett annat språk. Jag har lagt ner allt i min rödaste väska och täckt det med silkespapper från affären nere vid det torg som kallas norra Europas största. Du vill inte att jag ska fingra på det som är ditt. Jag fingrar därför inte, jag viker upp papperet och det bara på särskilda minnesdagar. Tittar. Vädrar en smula i dom stråk som fortfarande är dina men som snart är borta.
Det är inte bara tingen i sej. Det är hur du höll i boken, den limmade, sönderlästa förstaupplagan av Buddenbrooks. Hur du läste samma mening om och om igen. Och näsduken i stramalj, den som doftar kanel, sandelträ, som en gammal köpmansdisk. Ditt cigarrettetui av silver, med en annans monogram, du röker efter middagen, till Rapport, innan vi går till vesper.
Jussi Björlings namnteckning på en förpackning bröstsocker, sent i karriären, när han fått starr och knappt såg att läsa ens helnoterna. Eller så är det en klumpig förfalskning. Det är historierna också, som svävar som röken från dina knastriga filterlösa Pall Mall. Det är saknaden, hopplösheten, som jag söker metaforer för när jag ska skriva mina torra rader sist på kvällarna, och hur jag aldrig finner rätt ord.

tisdag 10 augusti 2010

Pedagoggränd 1D 19:47

Jag borde stå utanför din dörr och darra i hela kroppen. Att träda in där är ingen enkel sak. Inget för dom klentrogna. Jag tänker på bröllopsparet i botaniska trädgården, fotograferade under körsbärsträden, blommorna samlade på deras hjässor, på brudens underläpp, som i en snöstorm. Brudgummen som beställt gravyren Jag älskar dej mer än livet självt. Som om det skulle kunna gå.

Jag borde inte trycka ner handtaget så lättvindigt. Inte lämna fingeravtryck, saliv på din kropp. Inte lämna. Kondens på dina fönster, konserverad andedräkt från tusentals älskande par före oss. Och efter oss.

Öppna dörren, bli aldrig mer densamma.

måndag 9 augusti 2010

Hi-mannens badbyxor

Sjuttitalssomrarna. I ett soldis, dallrande som en hägring, smultron och tandkrämsfläckarna i gräset bakom torpet, innan vi fick rinnande vatten. Svartenbrandt och Clark på rymmen i närheten, pappa som läser högt på kvällarna, Nils Holgersson, Kulla-Gulla. Och sjön, den övergödda pyttepölen, med rutschkana och sandloppor i strandkanten.
Och Hi-mannen, som pappa kallar honom, med läderhud och ett par mycket små svarta badbyxor, som döljer en del, men framhäver desto mer. Muskler insmorda i olja. Hans röst så pipig, där han står framför mamma, söt i egenvirkad bikini. Han vill bjuda med henne till Torggrillen i Töreboda, jag sitter bakom henne, håller i hennes bikinitampar, rädd att hon ska överge oss. Hon bara skrattar och tar upp sin Hemmets veckotidning, viftar den mot Hi-mannen, som vore han en blinning. Han går en runda på bryggan. Men han badar aldrig, kanske kan han inte simma.

Pappa måste ha menat He-man. Vi var för små för att fatta. Han låg på långvården sen, sjutton, arton år efteråt, med en stroke, men jag kände igen honom, hans röst, den solbrända huden, Hi-mannen.

söndag 8 augusti 2010

Urkund

Hon sprider rykten med lätt hand, samma hand som slätar ut överkastet, det virkade, vita, på kvällen. Som en såningsman, några frön här, några frön där. Lite vatten. En pust av andedräkten, en gammal ordlös sång. Hur det sprider sej. Gror. Sträcker sej mot det stora blå. Tjänligt och giftigt. Scillaskvaller, hörsägen av hasselört.
En konst. Ja.
Hennes verk.

Hon kan rubba det orubbliga. Och låta bli. Det är hur det lyster henne. Ett ansikte, som det sista vinteräpplet, innan det faller, faller. Händer, breda, starka, alltid i rörelse.

Hon håller sej för god för det vardagliga, springa-i stugorna-pratet. Det kan dom andra göra, charlatanerna, amatörerna. Hon lever på djupare vatten, där varje armtag ut från kroppen kan vara ödesdigert, där botten inte får nuddas, där man måste röra sej med ett oändligt tålamod.
Men att dricka det vattnet.

torsdag 5 augusti 2010

Sine

Ja. Nu gör jag det. Nu skriver jag om dej, fast jag har lovat att låta bli. Du liknar det vid yupnofolkets rädsla för att bli av med själen om nån fotograferade dom. Din historia tappar sin vita magi om jag skriver den. Jag tror att den blir starkare. Du säjer att du har rätten till det som är ditt. Jag säjer att det är en del av det stora, som är vi, alla oss, alla fragment, allt avslutat och allt påbörjat och allt som lämnades därhän halvgjort.

För säkerhets skull skriver jag i hemlighet. Jag skulle aldrig erkänna det, men jag har ett uns av respekt för dina gudar. Dokumentet är gömt i en mapp som jag har döpt till Recept. Du skulle aldrig leta där. Inte i filen Surdegsbröd - en fullständig manual. Din berättelse är bättre skriven än talad. Orden mycket starkare. Du skulle också se det. Vissa kvällar, när du böjer dej över ett femtusenbitarspussel med motiv från Angkor Vat eller tulpaner i Keukenhof-Lisse och jag sitter framför teven och väntar på att du ska gå till sängs så att jag kan stjäla ytterligare en timmas skrivande, tror jag att du är mej på spåren. Det är nåt med din blick, munnen som öppnas i en fråga, som sväljs i sista sekunden. En liten distans mellan oss, knappt märkbar.

Jag kommer att såra dej, älskling. Men det jag skriver är det bästa jag gjort. Det går inte att komma undan. Och det är för sent att ändra sej. Det är inte jag som trycker ner tangenterna längre.
Det är nåt helt annat.
Nån helt annan.

onsdag 4 augusti 2010

Var inte rädd

Mina svarta nylonstrumpor skaver mot varann, det är för varmt, för svart, för varmt, för fel. Jag vill vara var som helst, inte här. Jag vill inte tåga in som om det vore Oscarsutdelning. Jag vill ligga ner i bänken. Att du är borta vill jag inte heller. Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken.
Jag är i trotsåldern. Vill inte, nej, nej. Jag har svalt ett piller, kanske två, men det räcker inte. Jag vill ha mer. Ta mej härifrån. Här finns ingen tröst. Inget av det jag behöver. Organisten har stämt sitt instrument fel. Det skär i mina öron.
Han älskar dej, han väntar dej i kväll, en kväll när du förstår hans hemlöshet.
Det finns en kista vid altaret, muntert vit, dallrar som en hägring i öknen. Mysteriet döden, som vi ska omfamna. Jag vill kräkas, ge mej en rondskål, Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn, du ser den inte nu, men färdas dit.

Allt är bara tomt nu. Ingen återfödelse. Jag vet det nu, jag förstår hur det ska bli. Ett hus av sand, av dimma. Jag är på väg, jag med, dit där klockan är ingenting.

Not: Det kursiva hämtat från Psalm 256.

måndag 2 augusti 2010

Brev

Du får mej att vilja skriva. När du har åkt, när jag har gått från bryggan tillbaka i dina steg, när din mugg är diskad, då. Som en långsam psalm av mörker. Pennspetsen i vinkel mot fibrerna i papperet. Vad ska jag säja dej som jag inte redan viskat in i dej när du somnat i gästsängen. Vad kan du mer vilja veta än hur jag sätter ner ditt kaffe på nattduksbordet så att du ska vakna till doften av färskmalet Yirgacheffe. Eller att jag kommer ihåg alla gånger du lagt min handflata mot din kind.
Du kommer aldrig att få veta. Det blir bara en fläck på arket, först liten, sen större där bläcket flyter ut. Jag sitter vid det fönster som vetter mot norr, inte för att det är den vackraste utsikten, inte alls, utan för att det är ditt väderstreck. Och därmed den ömtåligaste punkten hos mej. Jag sitter där länge, lutar pennan än hit, än dit, som om rätt rörelse skulle få orden att lägga sej ner på rad. Du får mej att vilja skriva.

fredag 30 juli 2010

På Roland Garros

Jag delar rad med tre unga flickor, som alla målat sej på kinderna, i rött, i gult, och med namnet Rafa som ett kastmärke mellan ögonen. Den vackraste kastar med håret, ler medlidsamt åt min nätkasse från Bonprix och mina grå ankelsockar. Eller; dom är vackra alla tre, så hjärtskärande vacker man bara kan vara vid nitton års ålder. Men den här dagen gör det inget. En annan dag hade jag gått min väg, skämts. Men. Det är min dag idag, en dag jag delar med Rafael Nadal och en gänglig svensk med ett långt efternamn. Jag har sparat, som jag har sparat, franc för franc, sen euro för euro. Inga fler Gitanes i fönstret, billigaste biten på köttet. Ingen mer söndagspastis hos madame Anette. Men igår köpte jag en ny blus och jag har tonat håret för också jag inser vikten av att gå till vallfartsorten som det allra bästa jag förmår.

Ingen av mina närmaste vet att jag är här. Och jag räknar med att tevekamerorna bara fångar mina vackra medpassagerare. Juliette skulle aldrig förlåta att jag har slösat så mycket på mej själv, när hennes barn behöver skor. Fyratusen euro för en biljett till en tennismatch man kan se lika bra, bättre, på teve, maman, t'es folle.
Jag har gett dej mer, så mycket mer. Livet, en hyfsad skolgång, ett tryggt hem, mat på bordet. Det här är lyx, jag vet, men det är det första jag unnat mej sen kanalturen för tjugu år sen mellan Brest och Nantes.

Matchen, ja. Jo. Han vann, mallorquinen. Som en liten ilsken tjur sprang han av och an. Det var inte huvudsaken. Huvudsaken var att jag var där, att en av matchvärdarna följde mej till min plats, en respektfull hand i min korsrygg, på mej, en gammal tant från Clichy-sous-Bois, trevlig match, madame. Det lilla glaset utmärkt champagne som ingick i biljettpriset. En smula rakare i ryggen på väg till RER-tåget, ett sparat program i nätkassen. Nåt som inte går att förklara, en hittad slant, en hemlighet av honung.

torsdag 29 juli 2010

I min kryddträdgård

Bland malört och rölleka. Där kan inte myggen komma åt dej. Gråskymning och du sysslar med förevändningar. Jag skulle ändå hit, jag var i närheten.
Som om det aldrig kan vara helt och hållet jag som är anledningen. Som om du bara kan och vill älska mej sidledes.
Jag fick en lucka i kalendern, ett återbud i sista minuten.
Jag skriver upp det i en bok med gallfärgade blad, allt det som skymmer sikten, som gör det oerhörda mellan oss något mindre oerhört. Du drar med din hand genom citronbasilikan, som jag drivit upp enkom för dej. Ett stråk i luften av den vilda havslavendeln jag tog hem från Saint-Laurent d'Aigouze, och som jag ska torka till hösten och lägga i mina stenmanglade lakan.
Jag undrar om du också kommer att ligga där med mej. Det är vad jag önskar mej mest av allt, mer än att eldkrassen ska blomma. Och jag övar mej i saktmodighet. Jag rensar min trädgård, jag vattnar sparsamt och när jag rätar på ryggen ser jag bort emot grinden och jag glädjer mej åt varje besök du gör. För dej låter jag alltid en flaska vitt vin stå i kylen, fast jag själv helst dricker mjölk.
Jag låter det som är bittert rinna ner i min skrivbok.
Du säjer kanske och jag får se och det låter trevligt, men.

Jag ger dej tid. Lite mera tid och lite till. Och när den tiden är slut ska du få ytterligare några veckor. År. Fler kryddor; guldtimjan, chokladmynta. Till dej och bara bara dej.

onsdag 21 juli 2010

Personal Jesus

Reach out and touch faith. Jag plockar bland dagens erbjudanden, linnen, toppar, små, små trosor. Gnider mej på en sidan av skinkan, myggbett, fästingbett, jag vet inte, jag bryr mej inte. Käre Jesus, käre personlige Jesus, finns du där? Är du här?
Lift up the reciever, I'll make you a believer. Det kan inte vara så enkelt och ändå, rösten som glider igenom högtalarna, där är den, det är så enkelt, bara ta emot. Kan du ta emot? Är du redo?
Nä. Jag är väl inte det.
Inte om du först gör det här för mej. Och det här. Och kanske det här.
Kanske då.
Men jag är inte säker ändå. Jag litar inte på dej. Det är väl det du allra helst vill. Nån som litar villkorslöst. Själva adelsmärket. Abraham och Isak. Men det är ju sinnessjukt.
I will deliver, you know I'm a forgiver. Ja, tjena.
Gör det här för mej och det här. Sen kan vi snacka.
OK?

fredag 9 juli 2010

Grandios

Det begåvade i mej ser bara du. Jag skulle önska att min stomme var av starkare material. Att jag inte behövde luta mej. Mina papper med mina ord, meningar, som damm, sjunker aldrig till golvet, håller sej uppe på draget från fönstren. Mina papper som bara du fångar. Läser. Och kallar storslaget. Det bästa du läst. Sluta aldrig skriva, älskling, för då dödar jag dej.
Du och jag i en pyramid, panna mot panna, vi sitter på trasmattan. Min mamma har vävt in mina gamla jeans i den, och en flik av sin gröna förlovningsklänning. Här, mellan oss, går det en smaragdfärgad strimma, som jag följer med pekfingret. Du berättar min historia, som du så ofta gjort förr. Det är du som är den verkliga författaren av oss. Du säjer att du ska låta Damien Hirst måla omslaget till min debutroman, och be Annie Leibowitz ta fotot som ska vara på fliken. Jag gråter mot din panna. Gråter för det hoppfulla och det hopplösa. För det grandiosa i dina lögner om mej. För att jag tillåter mej att tro på dom. Du sätter pennan i min hand, skjuter papperet mot mej, säjer Älskling, skriv nu, så ska jag göra kaffe.

torsdag 1 juli 2010

Bära gåvor

Han står utanför min dörr. Med en röd sjal som kallas pashmina, med färskt bröd från franskan, med en blombukett, iris och vita liljor, omsorgsfullt bunden hos Fiori på hörnet. Med flera böcker, Brott och straff, Buddenbrooks, Rött och svart. Som entrébiljetter lösta i sista minuten. Och sej själv med lite aftershave inklappad i kinderna, Aramis, Polo black. En ungkarl på äventyr. På friarstråt. Stackars Finn Konfusenfej.
Hans händer famlar mot min midja, river, drar. Blus ur linning, bröst ur behå. Han är som en liten pojke i karusellen, håller hårt, blundar, yr, vimmelkantig, på gränsen att kräkas. Han gnider sej, gnyr, jag väntar in honom, försöker följa eller leda. Båda saker omöjliga. Hans rygg i en båge över mej, vid det minst förutsedda tillfället, min hand över hans nacke, som för att säja: Du, det gör inget. Vi försöker igen.
Jag är inte ärlig. Jag vill ha nån som sveper in i tamburen, utan att ta av sej skorna, nån som. Nån som inte bär gåvor. Nån som luktar svett och trycker mej mot hallväggen, som inte väntar in mej.
Jag lägger pashminan över axlarna och öppnar balkongdörren. Allsången från Skansen hörs ända hit. Han vill aldrig stanna efteråt. Han går sin väg i ett baksug av hushållspapper och för tidig utlösning. Det gör egentligen inget. Det är åter jag och teven och mitt lilla glas madeira och om ett par dar, som om inget hänt, han utanför dörren igen, trosviss, med cellofan och krusade snören.

fredag 25 juni 2010

Gå dit, gå dit nu

Det kunde vara Laxå, det kunde vara Flen, Töreboda, det kunde vara Bleekers Canyon. Sömnigt på vintern, sömnigt på sommaren, du är en av byns skönheter som åkte långt bort med ditt blåa hjärta och du återvände för det gör ni alltid, alltid, liksom skavda i kanterna, med ett annat slags skönhet. En som alla har råd med.

Järnvägsbommar som inte ringer särskilt ofta. Det är det ingen annan som gör heller.

Du hyr övervåningen i ett hus av eternit, du har en balkong där din mamma ställt en kruka med mårbackapelargoner, hänglobelia och murgröna från trädgården hemma. Där dricker du, minns, glömmer och dricker. Finner och uppfinner nya minnen. En och annan gör sej ärende uppför trapporna, det kan vara en spik som ska slås i, dom slår spikar i dej liksom på köpet. Du är tacksam för den smärta du blir tillfogad, för utan den skulle du inte känna nåt alls. Du är tacksam för uppmärksamheten. Du har lärt dej. Och du säjer till dej själv att det kunde vara mycket värre. Det säjer din mamma med.

Du sitter på balkongen ända in i oktober. Du ser grannens barn växa upp, ena dan på cykel med stödhjul, den andra dan hemsmygande på natten med lusten kvar i kläderna. Ibland är du med i lokaltidningen, i tillbakablickar, stans Lucia för tjugu år sen, miss Jordgubbe 1987. Runda kinder, tom blick, du stoppar dej själv i papperskorgen. Det kunde vara värre, säjer du en gång till, det kunde vara mycket värre.

tisdag 1 juni 2010

Di-da-ditt-di-da-ditt

Jag är inte riktigt säker på var du är just nu. Korrigering: Jag har inte en aning. Jag ligger i sängen vi en gång delade, på golvet vi en gång delade, i soffan. Med benen uppåt som vi brukade. Dina svaga signaler. Du kunde morsealfabetet, du hade lärt dej av min far. Di-da-ditt. Dina ögon, dina knogar i mörkret, som sprit, på morronen regn.
Du i en trashanksarmé av maoister vid Koromandelkusten, enkla bensinbomber i tobaksfälten, du som pratar med högkvarteret, di-datt, di-datt, datt-datt-di-da-datt, på en gammal Creed. Och ibland, ut i tomma luften, sänder du våra namn, du hoppas att jag ligger där på sängen med alla sinnen öppna, och du lägger till att du vill kyssa mej.
Du har rätt. Jag är här. Som du vet. Som du alltid vetat.

Du längtade bort. Jag delade inte den längtan. Vi delade allt utom det. Jag kunde inte lämna mina böcker, mina hundar, mina vänner. Vi bråkade aldrig om det, du förstod och jag förstod. Du skulle gå och jag skulle stanna här.

Du klipper gräset på Pepperdines campus, hela dagarna i solen, studentskorna blir yngre för vart år, yngre och mer oåtkomliga, du sitter i hörnet på en diner och knackar långsamt mot bordet medan du väntar på din tredje öl. Ditt-di-ditt, da-da. Ditt.

Jag har slutat se ner mot vägen på kvällarna. Pappa är på andra sidan järnvägsbron, i en grav på kyrkogården, hans namn med bokstäver. Jag fick inte skriva i morsekod för kyrkorådet. Du kommer inte tillbaka. Men nätter som den här, när det inte blir riktigt mörkt, när luften är hög, stjärnklar, ett nästan ohörbart di-da-ditt.

måndag 31 maj 2010

Kung av regn

Jag har varit här förr, jag känner igen mej. Jag passar in överallt, i drottningens livvakt, ytterst på klippan eller som maskinist på ett hondurasflaggat fartyg. Det är min förbannelse, min lycka. Ingenstans känner jag mej utanför, men aldrig riktigt hemma heller. Jo. Kanske i regnet, i mellanrummet mellan dropparna, tunga eller som ett fint dis. En gata som alla andra. Vi är lika i regn. Långt från havet med sin färg av gröna äpplen, vi är i det gråa, välkomnande. Barmhärtigt avsköljda. En mor som badar sin son i vasken i köket, torkar honom med sitt hår. Ett av mina minnen. Eller nåt jag sett på teve.
I natt dricker jag. Dricker och väntar. En tunnhårig man speglas i hotellets fönster. Han är jag. Nånstans på vägen blev jag gammal. Nånstans under försöken att hålla mej själv borta från mej.
I natt väntar jag på regn.

söndag 30 maj 2010

Skördemåne

Du och jag på fälten under kopparmånen. Inte hand i hand, men så nära det man kan komma. En natt där gråten vilar bakom ögonlocken, den finns där, som början till en nysning, den kommer sen, inte nu, inte än. En natt som ett par ingångna skor. Vi rör oss mot skogsbrynet, du nynnar på gamla sånger, jag faller in där jag känner igen mej, i ryggsäcken kaffe och ostsmörgåsar bredda vid köksbänken. Vi skulle kunna gå tills världen upphörde, passera alla gränser. Inga pass behövs under skördemånen. Inga namn, bara ditt nynnande, våra steg mot marken, havren sjunger med dej. Att fortsätta gå. Med dej, du med ditt hjärta av kråkguld, jag med mitt tomrum. En natt som den här för hundra år sen skördade man i månljuset, nu går vi bara, fångar skenet med våra tåspetsar. Vi har redan bärgat höet. Vi har gjort vårt. Om det fanns tid. Men det gör det inte. Nu börjar du springa, jag följer dej i dina spår, lämnar ryggsäcken vid fältets kant, vi ska sova under bar himmel sen, jag ska krypa ihop i din famn, du ska sjunga mej till sömns.

tisdag 25 maj 2010

Tjejmiddag

AnnBritt skickar inbjudan med posten, hon har gjort korten själv, rosa, glittriga, giftiga. En gång hängde vi ihop, det är hundra år sen, vi var fyra som drevs ihop mest för att inga andra ville vara våra vänner. Hon har glömt. Inte jag. Hon låtsas att vi var stans Sex&theCitygäng. AnnBritt själv är Carrie, jag med mitt hennafärgade hår är advokaten, Vera får bli nymfomanen för hon har också genomgått en cellgiftsbehandling. Vi har en fjärde, men jag minns inte hennes namn.

Hon bor kvar, vi andra har flyttat. Jag vill inte åka dit. Ändå knackar jag på hennes dörr. Hon bor vid torget. Hennes mamma är död. Hon har gjort Cosmopolitans på hembränt, lingonjuice och pressad apelsin. Hennes hår är lockat i stela passager som bara rör sej motvilligt. Jag har gått upp tretti kilo sen vi sist sågs, men jag har ändå pressat mej ner i en dräkt. Vi väntar.
-Dom sa dom skulle komma, säjer hon för åttonde gången.
På torget fyra vilsna pojkar från landet mellan Eufrat och Tigris, dom sparkar en boll mellan sej och drömmer sej tillbaka. Tillbaka till Basra. Jag vill också härifrån.
Hon serverar mej en drink till. Glaset går i grönt. Jag har likadana hemma, för fyra år sen kunde man köpa ett dussin med Ikea family-rabatt. Då hade jag fortfarande en familj. Vi delade på glasen när vi flyttade isär.
-Dom sa dom skulle komma.

Vi äter Caesarsallad under tystnad, sen, när det står klart att det bara blir vi två, väggarna är målade i lime och ockra, i ena hörnet har hon ställt en samling hårt ihopflätade grenar. Vi pratade inte mycket då heller. Vi satt mest uppradade på bänkar, på lekplatser, vända utåt, betraktande världen, vi väntade på nån som skulle komma, sopa med oss. Nån av oss. Hon rullar ut en bäddsoffa åt mej, bäddar med omaka lakan, jag ligger vaken tills jag inte känner mej full längre. Jag skymtar henne när jag svänger ut från parkeringen, hon stiger hastigt tillbaka från vädringsfönstret när hon ser att jag ser på henne, pojkarna från Basra tillbaka på torget.

måndag 24 maj 2010

Bitterhjärtan

Det är våra hjärtan som slår omkull oss. Hjärtan fulla av förträngningar, ärr och kalk. Vi tänker nästan aldrig, vi reagerar. Ojämna pulsslag. Förmaksflimmer. Spontanitetens missbildade tvilling. Ingen vila. Ingen eftertanke före. Vi ältar sen, över kvällsgröten i månader framöver, i den dystraste av skymningar. Konsekvenserna som skinnet på den avsvalnande mjölken.
Kärlkramp under natten. Blåsljud och vi stiger upp till ännu en dag av oöverlagda handlingar.

Det kommer snabbt. Det är det bästa. Som att väta fingrarna och släcka lågan.

onsdag 19 maj 2010

Att mäta

Månaderna vi levt ihop ligger i påsar på bordet. Åren. Vissa lättare än andra, vissa kan vi inte rubba, ens med gemensam ansträngning. Vi är lika långa. Jag tycker om det, att ditt ansikte är i höjd med mitt, dina ögon, näsa, mun. Att vi speglar oss i det. Du tycker att du är för kort.
Jag tror att vi är varandras hittebarn.

Jag har inget ögonmått, jag köper möbler på impuls som sticker ut i rummen, som vi snubblar på, för höga, för breda, gör det omöjligt att stänga dörrar. Du retar dej på det, du har en linjal i huvet, en skalstock, en gradskiva, ett vattenpass. En sentida ättling till Heron, går som en ingenjör, alltid rak i ryggen. Ditt skrivbord med papperen i vinkel mot varann. Och släckt kalk som brinner väldigt och länge innanför den dubbelknäppta västen. Du slätar ut lakanen på kvällen, sträcker och stoppar in. Och vaknar på morronen i en härva. Du skriker i sömnen. Skriker och slåss. Vissa dagar sitter du bara vid ditt bord utan att röra dej, utan att mäta eller räkna.
I en stilla orkan.

Då sitter jag där bredvid, i mina omaka strumpor med hål på tårna. Jag håller dej tills du rätat upp dej.
Ända till cirkelns summa återigen blir trehundrasexti grader.

tisdag 18 maj 2010

Frukost

Pappa säjer:
-Helvetes jävla kungafjäsk. Det är snuskigt, är vad det är.
Mamma fyller på:
-Nazister. Hela bunten. Eins, zwei, drei.
Barnet sitter på yttersta kanten av stolen och läser långsamt, varligt i den bilaga hon fått fatt på. Hon har kunnat läsa sen hon var fem, en förutsättning i den här familjen där mamma läser böcker medan hon glömmer att vända pannkakorna och pappa emellanåt skriker från sin läsfåtölj:
-Han är ett geni! Ett jävla geni är vad han är.

Barnet läser om Daniel Westling och hans njure. Hon vet vad en njure är, i England förra sommaren åt dom njurpaj, morfar har haft stenar i sina. Daniel ser ganska rädd ut bakom sina stora glasögon, tycker hon. Kanske har han ont, fast han säjer att han mår toppen och aldrig är förkyld längre. Kanske ljuger han om det, det gör alla, emellanåt, fast man borde låta bli.

-Jag ska tammefan inte vara i stan den dan, säjer pappa nu.
-Det rimmar, säjer barnet automatiskt och då skrattar dom alla tre.
-Nä, jag ska vara här, och springa naken på Västerlånggatan med Republik nu målat på snallen, säjer han sen och då tittar mamma på honom och mumlar nåt om att i bästa fall får nu plats och sen brottar dom ner varann och Daniel Westling faller till golvet med sina ledsna rädda ögon och barnet kastar sej upp på pappas rygg och sen får alla bråttom och kvar ligger tidningen, lite utspilld yoghurt droppar ner på den.

måndag 17 maj 2010

Geniets hjärna

Sekunderna innan dom ropar hans namn ritar han med fötterna i marken. En halvcirkel, ett par streck, tårna spända mot marken. Sekunderna innan, när dom rabblar alla hans framgångar, alla hans rekord, suset från åttatusenfemhundra mänskor, allt dom vill ta ifrån honom, i ett väldigt sug utåt, är han skräckslagen.

Han skulle hellre stå på Kvatningfjell och se ut över Namsen, kruset av laxar, än att stå här på det röda gruset i Madrid. Vara en bland många. Där inget räknas mer än kastspöets lätta dunsar på ytan. En tillvaro utan linjer. Han lever sitt liv i en rektangel. Det kan inte vara meningen. Hur bollen studsar, en centimeter fel, en centimeter rätt. Och bakom honom, pojken från Manacor, i dom rutiga shortsen. Inkaprinsen.
Han hatar honom.
Ber en bön att hans knän ska gå sönder än en gång.
Han är ingen god mänska. Han är ett geni. Genier är inte goda. Det behöver dom inte. En gång i en intervju sa han att han var rädd för sin egen talang. Det kom ut fel. Och han har fått äta upp det många gånger. Inte minst mot Inkaprinsen.

Han är inte rädd för sin talang. Han är rädd. Utom i Mirkas famn, eller ute i Årgårdselva i sin pappas gamla fleecetröja, där han använder sin fenomenala högerarm till kast efter kast, hit och dit. Slarvigt, oöverlagt. Inga raka streck i floden. Ett napp, kanske två, tankarna faller till botten som förlorade drag. Inkaprinsen flyter bort i en strömvirvel, hans ansikte på laxen som han slår ihjäl. Han vill inte gå upp ur vattnet. Han vill inte gå upp på gruset. Aldrig. Han vill aldrig mer se ett par rutiga shorts.

Nu ler han, nu fångar strålkastaren honom, nu går han in och lägger ifrån sej väskan. I ena sidofickan, en omsorgsfullt knuten fluga, ett svepande färggrant hackel på en enkelkrok. Han tog sin senaste lax med den, han har aldrig varit skrockfull, men idag behöver han den. Det var en kamp, över en och en halv timma, som idag. Som det blir idag. Han höjer ena näven upp i luften. Dom älskar honom och hatar honom. Dom vill se honom förlora, men inte utan strid. Det ska spillas några droppar blod på den redan röda marken. Han ska ge dom det. Det är det han gör.

onsdag 28 april 2010

En vanlig flicka, en helt vanlig flicka

Dessa särskilda söndagar i november, när vädret gör mej nervös, när jag tömmer lådor från andra somrar, då, när min skugga fortfarande fanns. Hon står vid vattnet, hennes leende krullar sej i mungipan, en helt vanlig flicka, aldrig en helt vanlig flicka. Hon får tiden att utvidga sej, att dra sej samman igen. Kvällarna på Long Island, med färger som redan har bleknat, hon har på sej en idiotisk gammal gul hatt som nån gav henne för att hon inte skulle ge sej av, hon gav sej av i alla fall, hon gav den aldrig tillbaka, vi har lämnat New York och det gick fort.

Jag är en bluff, jag syns inte på foton, inte i speglar. Jag är genomskinlig, utan massa, utan densitet. Jag är Intet. Jag letar efter mamma, efter sötman i att drömma, allt just utom räckhåll, jag skickar iväg den jag älskar till Kina och väntar på ett telefonsamtal, jag sätter den jag älskar på en piedestal och väntar på fallet, jag ångrar allt och sätter det inom glas och ram.

En vanlig flicka och därför aldrig vanlig. Så många ostron. Så få pärlor. Jag ska snart bli förlåten, en dag till i bergen, en natt till på gatorna, som sjukhus luktar på vintern, snön som får mej att skratta lite lägre, nästa år blir bättre, jag vet, åh, älskling, jag vet, håll om mej.

måndag 26 april 2010

Vind, vatten

Sängen vid fönstret i ett blått rum med svarta gardiner. Norrut för karriärens skull. Hon tänker på det när hon går till brevlådan med ännu ett kysst och vadderat kuvert, med förlagets namn i bönfallande grönt.

Hon vistas inte under takbjälkarna längre för det ger huvudvärk. Det fungerar. Hon borde sitta oftare vänd mot öster, men hon glömmer så lätt, har svårt för väderstreck, snurrar under stjärnhimlen för att hitta Polstjärnan, Mars. När hon ringer honom säjer hon sitt namn som om han glömt bort henne. Han går på tvärs med currylinjerna, han flyttar saker in och ut ur energifälten. Därför föredrar hon att dom träffas hemma hos honom, där hon flyttar hans säng centimeter för centimeter mot fönstret. Hans sovrum är kraftfullt, det visar hennes i hemlighet ritade baguakarta. Om hon bara fick byta ut datorn mot en skål med vatten, en bild av en lotusblomma. En matta av bambu.

Hon använder sej av en anteckningsbok av återvunnet papper. Hon vet att det kommer snart, att pennan ska röra sej över sidor som varit nåt annat, chi från decennier tidigare, att det ska hjälpa henne. Hon har det inom sej, men det har stannat under bröstbenet, det är därför hennes kyssta kuvert kommer i retur utan att nån annan tryckt läpparna mot dom. Men ännu är pennspetsen stilla, så stilla, hon sitter vänd mot öster och väntar.

onsdag 21 april 2010

Utan papper

Han kallar mej för Adei. Jag tror att det betyder älskling på hans eget språk. Vi träffas på baksidan av stationen, en liten plätt med fjolårsgräs och hundskit och jag lämnar över påsen med kanylerna och flaskorna.
-Adei, tack, och tacka mannen, säjer han.

För en timma sen var jag i ett annat liv, en funkisvilla i Skår, en polerad byrå med grön kolmårdsmarmor, i en av lådorna hundralappar, tusenlappar, ovikta och tummade, huller om buller. Jag vet det därför att jag en gång varit med och lagat maten till hans dotters förlovningsfest och då stod han där på samma plats och bad att jag skulle åka till Systemet för vinet skulle kanske inte räcka och ner med handen i lådan och upp med en näve sedlar.
-Ta det här, sa han, det borde räcka och lägg tillbaka det som blir över.

Han litar på mej. Jag tror att det beror på att han såg mej lägga tillbaka pengar i lådan sen, mest av en slump, jag tror inte att han hade räknat med det. Kanske såg han att jag var frestad. Såna som han gör det. Och att jag trots det la tillbaka pengar, det väckte hans respekt.
Därför ringer han mej emellanåt, samma procedur varje gång, ett paket som ska till Issa på stationen, ena dan penicillin, andra dan insulin. Jag har fraktat en benprotes en gång, men då la jag det i en förvaringsbox. Det är som att vara James Bond, fast jag kallas Adei, och han som sitter och röker bredvid mej inte är i närheten av att vara Goldfinger.
Issa har fyra jobb. Han delar ut tidningar åt ett annat tidningsbud och får tie procent av lönen. Han diskar på kvarterets indiska restaurang mot att han får sova på deras kontor. Han städar här, dold i företagets papper eftersom han inte har några själv och han gör nåt fjärde, men det vill han inte prata om.

Han är tacksam. Jag känner mej som en skit. Jag är inte värdig att kallas Adei, jag är bara en mula som går fram och tillbaka, utan att tänka, utan att göra. Jag har slutat gå till den indiska restaurangen, men jag går till andra krogar, där det bor Issor överallt. Bara jag inte vet. På med skygglapparna, hämta in tidningen, släng godispapper på stationsgolvet, se bara det du vill se. Och jag tänker på den där jävla lådan med pengar och jag tänker.
Och sen slutar jag med det.

tisdag 20 april 2010

Hiss

Hissen i vårt hus lever sitt eget liv. Den reser dit den själv har lust. Vissa dagar står den surstill i källaren, andra dagar, för mycket energi, elastiskt fläng mellan fyran och entrén och aldrig riktigt dit man vill. Kone skickar en särskild reparatör, en överviktig Henrik Schyffert, som pratar ömsom för sej själv, ömsom med hissen, vackra, smala händer, som på en pianist, inga hisshänder.

Vi möts på tvåans plan, jag säjer nåt om hissen, nåt kärleksfullt, han rätar på sej, pustar, magen lös och levande under t-shirten, som en halvjäst deg, jag vill ta på, men hejdar mej.
-Precis så är det, säjer han.
Jag har redan glömt bort vad jag sagt.
-Den här hissen är, ja, den är. Nåt alldeles extra.
-Ja. Det är den verkligen.
Det är jag som har ristat in ordet KUKHISS med min nyckelknippa, när jag fastnade i den på väg hem på jullov och blev sittande tills tidningsbudet hörde mej nästa morron. Men jag säjer inget om det.
-Den har aldrig samma fel, fortsätter han. Det är alltid nåt nytt, nåt som egentligen inte skulle kunna hända. Som idag. Idag har den glömt bort att den ska släppa dörrspärren vid våningsplan ett. Det borde ju inte kunna hända.
Hans röst. Som en förälder som pratar om dom första stegen, första orden, första trevande klinken på ett ostämt piano, en Argerich, en Jarrett.

Han räcker mej en insexnyckel.
-Du vet, när den fastnar i källaren, säjer han. Då skruvar man ur skruven här, vrider med nyckeln, han pekar, och sen öppnar man hissdörren manuellt, men akta dej lite. Och sen väntar man tills man hör ett ljud. Det låter som en suck.
Han skrattar.
-Ja, faktiskt, precis som en suck.
Han älskar verkligen den här hissen.
-Och då ska den gå igång. Men man vet ju aldrig. Du kan behålla nyckeln.
Som om jag blivit hedersmedborgare. Och det har jag också. Vi ses emellanåt, vid hissen, säjer inte mycket, ler, förbundna. Jag har satt ett märke över min inristning, reklam för Världsbokdagen. Det kändes mycket bättre efter det. Och jag bär insexnyckeln i min väska, alltid.

söndag 18 april 2010

Löfte

Han biter om sina ord som en rottweiler. Jag ser hans ögonvitor och hans plåga, men jag måste dit, måste riva av hans sårskorpor. Måste driva in honom i ett hörn, måste få honom att bitas om så i självförsvar.
-Det är min ende bror, säjer han, med huvet sänkt och jag skriker, din bror han är en idiot, en mes, en pretentiös flintis.
Detta enda försvar. Denna enda mänska som han gör allt för. Denna enda mänska som river upp hål i vår nervösa budget, som får honom att gå på lina utan skyddsnät. Jag förstår det inte. För min syskonlojalitet har flugit sin kos med nordanvindarna. Jag har slagits med mina systrar och jag har gått min egen väg, gått förbi, som nån som vill vara ifred. Jag förstår inte hans kärlek och jag tror att jag hatar den. För om jag skulle pröva hans styrka kanske den inte skulle räcka till för mej. Den kanske bara skulle räcka till för hans bror. Han skulle ta vara på sin broder, men skulle han ta vara på sin fru. Inte nödvändigtvis.

-Jag har lovat, säjer han. Jag har lovat att vi ska vara där.
-Jag har inte lovat nåt, svarar jag. Du kan inte prata för mej.
-Du lovade mej att dela, säjer du och det är då jag slår honom, med handflatan, rakt i ansiktet.

Det finns ett fängelse nånstans, med celldörrarna vidöppna, ett obarmhärtigt solsken, damm, en enstaka loj skallerorm som söker byte, men ger upp. Här kan inget växa, inget leva. Är du fri ännu, inte jag, aldrig. Jag betalar fortfarande och jag äger inget, bara det jag lånar, stjäl, hittar.
Han sitter i soffan, med sin broderliga min, han dricker en NilsOscar i försiktiga klunkar och ser på en Bondfilm. Vi har sett den förut, han har ett rött märke på kinden. Jag är trött. Jag har inget att säja. Inget kvar nu. Inte mycket. Bara ångor. Jag lägger mej på högra kanten av sängen, låtsassover, gråter tyst, mest av ilska, mest för förhoppningarna som inte gick min väg. För resterna, dammråttorna som blev kvar i hörnen.
Löftena vi gav varann, som vi tog tillbaka i nästa andetag.

fredag 16 april 2010

Återstod

Portkoden till hans hus ändras ofta. Men hans hyresvärd är återfödd karolin och därför varierar bara siffrorna från 1682 (födelsen) till 1718 (stupad i fält), över slagen vid Duna till Gemauerthof och Fraustadt.
Jag har inte stämt möte, inte ringt i förväg. Jag gör det här på ren ingivelse. Och på minnet av en svart skjorta med vita prickar på, på vin på balkongen tills avgaserna gjorde det omöjligt att sitta kvar.

Jag provar med Narva och kommer in på första försöket. Om jag tvekat, så är ögonblicket förbi. Ortoceratiter i sandstenen, trapporna nedslitna i mitten. Jag går på autopilot, jag minns hur jag brukade ringa på. Om han har besök kan jag gå igen. Han har några av mina böcker, jag kan be att få tillbaka åtminstone Getingfabriken och det signerade exemplaret av Dvärgen. Jag kan låtsas att jag bara haft vägarna förbi. Han öppnar, med en trådsliten diskhandduk över ena axeln och med Neil Youngs röst i tröskelhöjd.
-Du.
-Yes. Stör jag?
-Va? Nä, nä, för fan, kom in, kom in.
Jag vet inte vad jag hade väntat mej. Inte kärlek, vi gjorde slut på dom sista resterna och inga hard feelings, väl? Det är sej likt, han har köpt en ny mikrovågsugn och en plattare teve, men tavlorna är domsamma, Lindquist, Nilsson, jag har alltid tyckt om hans väggar. Sladdarna vid balkongdörren i samma trassel. Han har bytt morrontidning. Han ser på mej, jag slår ut med ena armen, löjligt storslaget, ångrar mej med en gång, drar in den till hälften.
-Fortfarande Kalle Dussin?
Han ler äntligen.
-Mm, men nu har han tacklat av, det har varit Narva i fyra månader.

Ett ansikte jag älskat och kysst varje millimeter av.

-Nä, jag ville bara se hur det var, säjer jag när vi blir tysta igen.
-Allt är bara bra, säjer han.
-Jobbet?
-Bra. Du?
-Bytt, men det är okej.
Det här är vi. Två främlingar med ett ljummet avstånd emellan. Som det blir. Som det ska vara. Som jag borde fattat.

-Vill du ha nåt? Kaffe, vin?
Nä. Absolut inget vin, om vi inte dricker det på balkongen, insvepta i din dunsovsäck, den som klarade livhanken på dej när snöstormen ramlade över dej i Abisko. Jag vill inte ha dej tillbaka, jag ville bara se dej, ville att du skulle ha på dej skjortan med prickar på, ville att du skulle tänka på mej ibland. Det kanske du gör, men det är inget du skulle säja högt.
Inte jag heller.
Men du är den jag levat längst med. Du är den som känner mej bäst. Fortfarande. Du fick alla mina bästa tankar. Alla mina hemligheter. Och ibland, ibland vill jag att det ska betyda att det vi hade också är nåt som vi fortfarande har. Nåt som inte gör oss så obekanta för varann.

Jag säjer att jag ska gå, jag frågar om böckerna, han gör en gest mot bokhyllorna och säjer att han ska leta, en avskedskyss som hamnar snett, jag minns dina läppar mot halsen, jag går och jag ska glömma. För det är det man ska göra. Inte kratta i askan för att se om det finns nån glöd kvar, bara låta det vara, låta det slockna, dö av sej självt.

tisdag 13 april 2010

Liftaren

Jag har bara tagit upp en liftare en enda gång i mitt liv. Vänner pratar om inspirerande samtal på vägen, främlingar som blir goda kamrater, om ett par romanser. Men jag hör mammas röst högst, dom våldtar dej, tar livet av dej, rånar dej på allt, säljer dej till vit slavhandel.
Jag hade inte stannat om inte han burit en t-shirt med Ulf Lundells glosögon och ett gitarrfodral. Så jag bromsade och slängde upp dörren. En mild rockpoet. Ett äventyr. En bra historia. Och jag hade fälgkorset strax bakom sätet, jag skulle inte ge mej utan strid.
-Vart ska du?
-Vet inte. Jag följer med en bit.
Han var yngre än han verkade. Några halvt utläkta finnar, en läderrem om halsen, ett adamsäpple som såg ut att vara på väg ut genom halsen. Blicken ut genom sidorutan. I sin egen värld.
-Du får gärna sätta på radion.
-Nä. Behövs inte.
-Eller musik om du vill.
-Mm.
-Spelar du själv?
-Nä.
-Men jag trodde.
-Vadå. Jaha. Nä.
En tystnad av det slaget som ger klåda. Inga diskussioner om Joni Mitchell, om nyöversättningen av Dharmagänget. Inga klumpigt tagna ackord, medan skymningen föll. Han suckade med tre minuters mellanrum. En vanlig tråkig tonåring, med en vanlig tråkig tant i en vanlig tråkig Ford Escort. Vid avtagsvägen till Sjuntorp satte han sej hastigt upp.
-Här.
Han flöt ur bilen, inte ett tack, inte ett hejdå. Ingen doft kvar i bilen ens. Jag satt där och kände mej bestulen på nåt. På ett samtalsämne. Du vet, den där gången som jag. På ett minne, på en god gärning. Men jag hade i allafall livet i behåll, alltid nåt, alltid nåt.

måndag 12 april 2010

Slagg

Rökelse och pianospel i ett öppet fönster. Gammal fäbodpsalm. Samma fel efter åtta takter, efter tjugutvå takter. Hon tar ett ciss istället för c. Byter till Visa från Utanmyra. Tänder en sticka ylang ylang till. Jag korsar fötterna. Teven är på utan ljud, det är inledningsmatcherna i Masterstennisen i Monte Carlo, grussäsongen är äntligen här, Benneteau mot Gulbis, jag vill ha det tyst, vill bara se, inte höra. Se hur fötterna gräver sej allt längre ner i det röda gruset, det är inget spel för snabba, det är som schack, hur dom bygger poängerna i femton, sexton slag.

Jag minns att du var här i oktober. Då hoppades du fortfarande, längtade fortfarande. Då var dina armar runt min hals, då dansade vi efter middagen, då hade du nytonat hår som luktade svagt av ammoniak och peroxid. Du skulle gå till honom sen, han hade äntligen svarat i telefon. Jag var glad för din skull, lite svartsjuk, men till större delen glad. Och jag tyckte om mej själv för det.
Jag har inte brytt mej om att skjuta tillbaka bordet efteråt, en öppen yta i vardagsrummet, även om jag inte har dansat sen du var här.

Aprilsöndagar som den här händer det att jag ligger i soffan hela dan. Jag tycker om kylan på våren, den man nästan inte står ut med. Men som är en förutsättning för att kunna njuta av värmen sen. Jag röker inomhus, fast jag inte borde, jag har fjärrkontrollerna uppradade som torpeder på bordet. Jag lyssnar på pianot, önskar att hon spelat cello istället. Eller trumpet. Man kan inte alltid få som man vill.

Han tänkte aldrig ta dej tillbaka. Han satte dej i en stol och hade rättegång. När han var klar var du inget värd. Dina saker var packade i en ICA-kasse och du tog just det hårt, att han bara kostat på dej en plastpåse. Som om jag vore skit, sa du, värre än skit. Jag sa, var är du, jag kommer och hämtar dej, men du ville inte det. Till den tomma luren sa jag, kom hit, jag vill ha dej.
Fast det visste du redan. Och det var aldrig ett alternativ för dej. Jag vet. Men jag hoppades väl också.

Jag ska resa mej upp från soffan i maj. Be några rosenkransar för din hälsa och för din lycka. Jag ska akta mej för att be dej tilbaka hit. Bara låta bordet stå där det står i hörnet.

lördag 10 april 2010

Bästa

Det bästa ur det som inte varit bra. Hundra halvhjärtade dagar. Mänskor jag har jagat och mänskor jag har gått förbi. Misstag, förlupna meningar. Inget av det har gått att ställa tillrätta, ta tillbaka. Jag kunde ångra mej vackert förut, jag kunde falla ner, göra om. Nu har styvnacken brett ut sej över hela mej. Jag har blivit ett mycket litet barn. Eller en mycket gammal kvinna. Skillnaden är, föreställer jag mej, inte så alldeles stor. Nåt med att ens egna behov skymmer sikten helt och hållet.

Jag köpte dagboken på årets första dag. Och började omedelbart ljuga för mej själv. Den har ett lås på sidan och en liten nyckel, ingen annan kommer hit, men jag reglar ändå. Om den vore mer sann skulle jag nog inte bry mej om det. Kanske skäms jag. Kanske är det i just det ögonblicket, när det futtiga i mitt liv blir så tydligt, när jag bara är det jag är, som jag inte står ut.

Det finns fortfarande ett kryss på min karta. Ett enkelt tecken, inget märkvärdigt. En talisman, en besvärjelse. Hoppet om en återfödelse på andra villkor. När jag går ut genom dörren med kartan i ena handen och en flaska vatten i den andra. När jag går iväg för att omförhandla kontraktet.
Om hundra dagar kommer jag tillbaka.

fredag 9 april 2010

Hand

Länge har hon lidit av sin fumlighet. Alla skapande mänskor i hennes närhet. Surdegsbröd, akvareller, amigurumi. Aeoliasjalar, som läggs runt hennes tunga, stumma axlar. Hennes händer, ett nummer för stora, fingrar som inte förmår besegra sytråd eller lera. Hennes keramiklärare, en vacker, lugn, nästan seren kvinna kastar en krumpassare efter henne och ger tillbaka hälften av kursavgiften.

Hennes händer, alltid i rörelse, plockar på en fåll, en mattfrans. Diskar middagsdisken, slår sönder glas, skär sej. Suger blodet från fingertoppen, smak av het koppar. Tappar kastrullen med potatis på golvet.
Hundar som ryggar vid hennes beröring.
Män hon aldrig lyckats smeka kvar.

Ändå bär hon förvissningen att det finns en syssla som förmår hennes händer att bli vad dom är ämnade för. Det kan vara luftpistolskytte. Det kan vara ikebana. Det kan vara att spela ukulele. Hon är inte avskräckt där hon går med slagfält och bränder i släptåg. Siktande på nåt i fjärran, händerna som rör sej, prövande.

torsdag 8 april 2010

Längtar

En liten stelhet runt mitt struphuvud. Nåt jag försöker svälja ner, en flisa, ett korn, en vass knäckebrödssmula. Ett tryck över näsroten. Jag står så nära fönstret att min andedräkt avsätter vita, flyktiga ytor. Du bär min blick som du brukar; med en bergfast saktmodighet. Skört påskljus över innergården. Dina sulor mot vattnet i pölarna, du går nästan på vatten och du släpper mej inte med blicken. Slagen på dina byxor, våta, smutsiga. Du följer liturgin, vit skjorta innanför rocken, vita tulpaner.
Jag vet. Jag har redan hämtat en vas, en korkskruv.
Vägen över lekplatsen, så lång, så kort. Nyponbuskar. Överallt nyponbuskar.

Du vet att dörren är öppen, ändå ringer du på. Tre korta, en lång.

Jag står i hallen, väntar ut impulsen att inte öppna. Den vilar alltid där, under lusten, under längtan. Att låtsas inte vara hemma. Att aldrig träffa dej mer. Mer lockande än jag vill erkänna. Tre korta, en lång. Ett v. En fråga, ett svar. Jag ropar, du trycker ner handtaget.

onsdag 24 mars 2010

Humoralpatologi

Vi fann varann där under seminarierna i den inledande kursen i idéhistoria. Det som var tänkt som en skojig inledning, nåt som kunde få oss upp ur den ständiga dvalan, bakfyllan, röksuget eller vad det nu var som hindrade oss från att ägna oss åt det vi egentligen var där för, blev vi besatta av. Humoralpatologi. Gul galla, svart galla, slem och blod. Sökandet efter jämvikt.
Normaltillståndet.

Våra axlar skakade i takt. Dina piercingar klickade. Jag hade aldrig sett nån så perforerad som du. Du hade svårt att uttala vissa ord, jag trodde att det berodde på staven mitt i din tunga, men förstod sen att det hade mer att göra med den kluvna gom du föddes med. Den du såg, inte vi, om du inte förde det på tal. Vilket du gjorde.
Den du stack igenom med jämna mellanrum. Ett slags hämnd.

Vi satt på GK på kvällen, du hade rökt på och pratade ännu otydligare, du hade satt in en självlysande Spiky Sphere i tungan. Jag höll mej till öl, men du ville inte späda ut ditt tillstånd.
-Vad säjer du, sa du och nickade mot kursens nymfoman, sangviniker, eller. Borde botas med kalla bad.
-Vad är vi, sa jag, så nöjd med din värme, ett lår mot mitt, en armbåge i mitt mjuka, mellan revben och midja.
Dina ögon var röda.
-Flegma för mej, melankoli för dej.
Och sen skrattade vi. Och blev ombedda att gå. Dej fick dom bära ut, du var vacker där du låg i deras svällande armar och höll ett inspirerande föredrag om Galenos teorier.
Vi fick gå till Lottas krog sen, för på GK kom vi aldrig in igen.

Jag har lämnat så många. Och blivit lämnad av fler. Du slutade gå på föreläsningarna mot slutet, jag tror att du blev uttråkad av dom stålhårda logikerna. Du tog ett jobb på Vasaskolan, men jag tror inte att du skötte det. Vi sågs nångång, men jag tappade intresset för humoralpatologin. Och kände mej därmed som en svikare. Du drev det för långt. Massage, urindrivande medel, åderlåtning. Cannabis och stansad hud.
Jag såg dej i Köpenhamn sen, flera år efteråt, på Det Ukendtes, du jobbade där och jag blev glad, men jag gav mej aldrig tillkänna.
Jag tror att du botade din flegmatism till sist.

tisdag 23 mars 2010

Bröd

Hon är som bäst när hon gör nåt. I vila känner hon sej som en klump modellera, så använd och utsmetad att den inte kommer upp ur lådan mer. Det är annorlunda när hon knyter förklädet bakom ryggen, när hon ställer ner mjölpåsen på diskbänken. Puff, puff. Hon använder inga mått. Och armarna, som två bokstammar, blanka, med hårt skinn. Hon ser nästan inget längre, men känner sej fram. Vädrar, snusar.
Formar brödkakor på plåten, hon får plats med åtta avlånga, maximalt använt utrymme. På spisvredet har hon fäst en liten pärla vid tvåhundrafemti grader, för att hon ska kunna veta vad den rätta temperaturen är. Och hon har ett annat vred som stänger av ugnen efter tre timmar om hon skulle glömma det. Plattorna på spisen far hon över med sina händer, breda, platta smednävar.

Hon får tidningen på kassett. En notis handlade om att det som får män att tända som mest är doften av nybakt bröd. Hon spolade tillbaka flera gånger. Hon har sex barn, så det stämmer kanske. Bröd som afrodisiakum. För henne är det nåt annat. Från djupet av det som är hon, från magen, från det grovt malda mjölet som vägrade jäsa under kriget, till sextitalets lättsinniga vetemjöl special. Brödet som nödvändighet. Från mänskorna som gick ut på sädesfälten i Mesopotamien till dom unga pojkarna som berättar så kärleksfullt om surdegar. Bröd, en akt av kärlek för den som inte slösar med ord.
En nybakt tekaka med ost och smör, ett glas kall kärnmjölk.

måndag 22 mars 2010

Stari Most

Hennes ena vägg är kal sånär som på ett foto. Gulnat, som bilderna jag tog med min första kamera, en Kodak Instamatic med vändbara lösa blixtkuber.
-Det är det enda jag fick med mej, säjer Aida och nickar mot kortet. När vi sprang över bron tappade jag allt, utom det.
En mamma, en pappa, tre pottklippta barn, ett med en glugg ifram. Kunde ha hetat Svensson, kunde ha hetat Dupont, kanske Braun. Råkar heta Bilajbegovic. Hon är den enda kvar. Knappt fyra timmar efter att hon halkat över den vita marmorn, fötterna som glömt stödstenarna, sprängde dom bron.

Pojkarna i Mostar hoppade från det högsta brospannet rakt ner i Neretva, återvände till ytan med stenar från botten. Ett mandomsprov. Aida hoppade också, tjugu meter rakt ner, men i skydd av mörkret. Hon ville bara se om hon kunde. Sån är hon.

Bron är uppbyggd igen. Hon vill aldrig åka tillbaka. Inte åka nånstans. När vi var tvungna att ta hennes katt till Blå Stjärnan slöt hon sina ögon när femmans spårvagn tog oss över Göta älv. Och på vägen tillbaka. Men hon har valt en lägenhet från vilken hon kan se stans bägge stora broar. Och när hon väljer filmer handlar dom om Madison county eller Kwai. Hon verkar inte tänka på det själv. Jag kanske lägger för stor vikt vid det. Men jag har varit i Mostar. Kulhålen i väggarna på katedralen är kvar och stan är delad nu, i små enklaver. På var sin sida av bron. Jag sprang den, fram och tillbaka tills jag blev trött, för Aidas skull, för min, för allas skull. För oss som blundade.
För oss som glömt.

torsdag 18 mars 2010

Passion

Den är sinnebilden för den anspända västerländska civilisationen. Från sockerkaksbottnen som är smaksatt med Grand Marnier, till en curd gjord på banan och sen höljd i, varsamt som man lägger täcket över en ung brud; passionsfruktsmousse.
Hon biter sej i läppen.
En solgul spegel. Kiwi, passionsfrukt, physalis, och jordgubbar med chokladspiraler. Ett bakverkens förenta nationer.

Hon biter sej i läppen igen. Den här gången följer en stor skinnflik med. Den sortens bakverk man kan äta, utan att märka att man är mätt. Förrän alldeles för sent. Helmut Lotti på radion. Här inne varmt, smeksamt. Utanför. Nä. Dit vill hon inte se. Dom har målat om Scandinavium. Silvergrått. Helt tappat sin stil. Och nu pratar man om att riva delar av den. Tårtan. Trehundratrettifem kronor. Det är frågan om det inte är värt det.

Hon försöker se ut som en anhörig till en jubilar, inte alltför anspråksfullt, inte sjuttifem eller så, men kanske förtifem. Min man, tänker hon, min man fyller år på fredag, han är en riktig gottegris. Hon vill inte att expediten ska tro att hon ska äta allting själv. Hon är smal och vacker, expediten, hur kan man vara det om man jobbar här. Jag litar bara på tjocka män. Vem sa det? Var det Göring? Eller sa han det där med den osäkrade pistolen, kanske. När jag hör ordet. Ja. Vad var det för ord? Inte tårta. Han var rätt satt. Och i dom där operettuniformerna han lät sy upp. Han gillade nog tårta. Och opium.

Sen ser hon sej själv i spegeln bakom disken, så hängig, så lysten, så olik huldran som packar ner smörgåsar och bakelser och tar betalt. Mun som rosen på en prinsesstårta. Hon själv så, så ovärdig. Hon ger nummerlappen till den som står bakom henne i kön och snubblar ut på Södra vägen, det följer henne hela vägen hem till Getebergsäng. I takt med hennes klackar, det är nåt, hon vet inte, skam blandad med stolthet.
Hon kom undan.
Men det var nära, mycket nära.

onsdag 17 mars 2010

Lá Fhéile Pádraig

Allt är grönt. Som att leva under vatten. Ölen grön, kläderna gröna, små leprechauns som ingen ser, alla ser, under borden. Dricker ur dom sista slattarna.
Nyps.
En fiol, ett dragspel, smaragdfärgad zydecopunk.
Din ärgiga tunga, du trycker in den i min mun, du smakar mentolcigarretter och bittra limekarameller. Bartendern har olivgröna naglar och skor med stora spännen. Vi snurrar till tonerna, runt, runt, ramlar. Jag ger efter. Idag är jag en murgröneranka kring din hals, imorron bitti vaknar vi i en eftergrön ånger, men det hör till, dan efter St Patricks är den stora ruelsens dag, man kryper hem, ber om ursäkt, spyr sej ner till gallan, ber om ursäkt igen. Och man blir förlåten, uppdragen ur rännstenen, torkad om munnen med överblivna klövermönstrade servetter från igår.

Han drev ormarna från vårt land. Och la på oss kristendomen istället. Man kan tycka att det var ett byte som man hade behövt fundera lite på.

Vi sjunger på vägen hem. Skrålar, varje mänska vi möter är en förlorad vän, lamporna speglar sej i Liffeys lövgrodeblänk, du fnittrar åt nyanserna i mitt hår, gröna kondomer på ditt nattduksbord, vi är för fulla, alldeles för fulla, vi delar ditt sista godis istället för att knulla.
Du somnar, jag går Ha'penny hem, fortfarande berusad. Spottar i handfatet, det är grönt där dom andra spottat. Inga ormar på Irland, tänker jag, innan jag sover, här finns inga ormar.

måndag 15 mars 2010

A girl called Johnny

Allt vi delar är det vi en gång delade. Jag kan inte säja det tydligare än så. Det är som att öppna dörren till jordkällaren efter vintern, som att trädens rötter förseglat ingången. Som att man stör.
Vi delar upp tiden, jag är vaken på dan, du på natten. Vi träffas en liten stund i sängen under hundvakten, dina tår kalla som hos ett lik. Jag står upp som Lasarus på morronen, du sover, drömmer, snyftar. Jag ställer in en tallrik mat till dej i mikron. Du skriver lappar. Gul överstrykningspenna, grön, rosa. Blå. Som lockrop från åttitalet, när vi sov tillsammans, föll tillsammans, överallt, och ingenstans, vi delade lurar till freestylen, och Mike Scott sjöng oss till sömns, till vaka.

Vi blev vuxna. Du klippte av dej hästsvansen. Jag började klä mej i beige.

Din rygg vid datorn, blåsken. Jag ser inte vad det är du hukar över. Hörlurar som flätkringlor runt öronen. Bootlegget från Glastonbury kanske. Högljudd porr. Jag vet inte. Precis som jag stannar två decimeter från din rygg, med handen i midjehöjd, som för att klappa dej på skuldran, säja Kom och lägg dej nu. Två decimeter som tänjer sej, kränger och jag som går för att kissa istället. Aska och sand, sand och aska.