10:3

Att ta hans ord och göra dom till hennes. Inte för nån annan att se. Bara för hennes egen skull. Hans ålderdomliga uttryck, blandat med enstaka könsord och dom evinnerliga Ändå, eller I alla fall.
Smaken av hans texter, jordgubbe, turkisk peppar mot en känslig del av gommen som, såvitt hon kunde utröna, saknade anatomisk benämning. En kroppens Higgspartikel. Den fanns där och öppnades för det som lämnade hans penna, hans hjärna, hans fingrars rörelse mot ett kallt tangentbord.

Hon ville inte veta nåt om honom.
Hon ville aldrig träffa honom.

Det fanns en gästbok på hans sida. Dit gick hon inte. Hon hade köpt en anteckningsbok, en helt vanlig, spiralinbunden, men med hans färg på pärmarna. Där skrev hon av det han skrev. Med sin bästa handstil. Vilade i vissa meningar. En särskild hade hon valt ut. När den svalnat en aning skulle hon ta med den till tatueraren längre ner på gatan. Den skulle fästas runt hennes vänstra handled. Med samma typsnitt som Totti använt för att tatuera in sina barns namn.

I väntan på det satt hon som en munk i sitt skriptorium, så nära honom, så trogen, så förtrogen. Handen som rörde sej över papperet, munnen som hjälpte till. Innesluten i släpljus, kysk, koncentrerad.