Det är bara dina tankar jag tyder. Ingen annans. Det är bara din linje jag ser och följer, tunn, klibbig, samma färg som kolasnören. I andra mänskor har jag gått vilse, som dom misslyckade skolorienteringarna där tecknen för ruiner, höjder och branter inte gick att skilja från varann.
Du går igenom mej.
Du klyver mej på mitten.
Jag tror inte att du läser mej på samma sätt. Det behöver du inte. Jag har alltid burit allt jag är utanpå. Tankarna rinner rakt ner från pannloben till stämbanden. Jag tycker om att tänka på det så. Som en vätska, inte helt olik fryskall flaggpunsch, trög och söt.
Jag vädrar som en halvvild hund i skymningen och din doft kommer till mej, rak i ryggen, en toppnot av gröna blad och vanilj. Jag vet vad du rört vid idag, redan innan dina fingrar griper efter mina. Jag vet vad du har sett, vad du äcklats av. Hur du har frusit. Jag kan höra ekot av dina leenden. Dom är inte många, men dom lämnar avtryck, tunt etsade runt din mun.
Nånstans därborta, en bit längre fram, där är dom, dagarna som jag har lovat dej.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Fantastiskt vackert. Läser och lär. Underbara träffsäkra bilder/liknelser. Inspirerande.
SvaraRaderaSmärtsamt vacker poetisk text.
SvaraRaderaMycket fin!
SvaraRadera"Läser och lär", skriver Escargot. Jag läser och önskar att jag kunde lära. Du har en fantastisk röst.
SvaraRaderaVilken underbar text du har skapat. Jag niger och tackar för att jag fått läsa den,
SvaraRadera:-) Menade inte att vara självgod :-)
SvaraRaderaLäsande handlar för mig mycket om att lära vad andra behärskar så fanatiskt mkt bättre än en själv. Se sina egna luckor och förhoppningsvis ana möjligheter till utveckling.
Ååh så vackert, vackert, vackert... Jag är just sådan tänker jag, så skör, ingen kan läsa mig så som jag kan läsa... Där jag är nu är texter som din det som berör längst in. Tack!! Och tack, för att du läste mitt och tyckte om.
SvaraRadera