torsdag 11 februari 2010

10.42

I natt gick isen. Jag märkte det inte först, jag hade sovit dåligt, drömt igen. Hundarna sitter på parkett, tysta och ändå inte. Jag klappar den äldsta, märker hur musklerna minskat ännu mer på bakbenens kotletter. Snart, så. Men inte på ett tag. Låt det ta ett år till, tänker jag och höjer blicken för att se om det är blåmesarna dom fixerar eller kanske en ekorre, ett rådjur.
Det är isen dom ser på. Som en pågående seriekrock med bruna, vita lastbilar. Älven full av flak. Dagar som dom här släpper hundarna inte isen ur sikte. En oro. Och på kvällarna sover dom vid mina fötter, en sällsynt lycka.

Jag trodde länge att kärleken hade en bestämd form. Nåt man kunde böja och blanda, det röda och det vita i polkagrissmet. Med en bestämd massa, ett bestämt uttryck. Ett ansikte, ett kön.
Nåt man kunde skrapa upp med en tillräckligt vass degkniv och blanda igen om nåt gått fel. Eller sälja som andrasortering.
Jag lägger på en skiva, en raspig vinyl, nåt trasigt, ofullständigt, vackert som isen därute. Art Pepper, hög som pylonerna på Brooklyn bridge. Och ändå detta ljud. Som du. En gisten svängdörr, en trappa som tar slut innan man kommit ända ner. Ända upp.

Jag väntar fortfarande. Inte för att jag inte kan nåt annat. Utan för. Nej. Dit har jag inte kommit, inte än.
Jag följer vädret och hundarna, och när jag sätter mej i den röda fåtöljen vinklas deras öron i samma form som murklorna vi fann på hygget. Som om dom väntar på samma sak. Hundar lever i nuet, sa du. Du borde med.
Ja. Och ändå inte. Det vet jag bättre än dej.
Och visst skulle jag kunna ta mej samman. Jag är inte för gammal, inte för ful.

Men jag förstår inte varför ensamheten inte också skulle kunna få finnas.

8 kommentarer:

  1. Älskar andra stycket. Och slutet.

    SvaraRadera
  2. En vacker text, med ett böljande tempo. Känslorikt. Tack

    SvaraRadera
  3. Vilken otroligt vacker text. Jag rös av slutraderna

    SvaraRadera
  4. vackra bilder - isblocken pågående seriekrock tex. snygg skildring av stillastående tid. smärtsamt vackert slut.

    SvaraRadera
  5. Människa, vad du är begåvad :-)

    SvaraRadera
  6. Underbar tanke, att kunna behandla kärleken som polkagrissmet.
    Jag tycker mig känna att din huvudperson nästan har accepterat och är nöjd med ensamheten, men hon funderar på varför det inte är accepterat av andra.

    SvaraRadera
  7. Får mycket stark "rumskänsla" av nån anledning, ser precis rummet, huset, fönstret, isen, känner smaken på hennes ensamhet (många sorter möjliga...:-) Halleluja för slutet- "Det vet jag bättre än dej". Yes.

    SvaraRadera
  8. Ååh så fint (igen, med risk för upprepning), jag suckar av ren njutning varje gång jag läser ditt (har jag sagt det till dig förut?). Dina ord snubblar långsamt över varandra, är så vackra, så vackra och det bara finns där allt du skriver om. Vill aldrig sluta läsa. (och sen i tysthet - tack! dina ord "darrar som en frusen hund" - du förstod exakt!)

    SvaraRadera