lördag 13 februari 2010

10.44

Hon ler, döljer dyningen av ilska som rullar i henne. Rullar in, drar sej ut igen, ett baksug, en sekunds väntan på nästa våg.
Hon plockar i sej av förolämpningen, som vore den gåslevermousse. En liten tugga i taget, smälter den i munnen, lämnar kvar nåt oljigt bakpå framtänderna, och så plötsligt alldeles mätt, trots att man ätit nästan bara luft. En blick på pendylen. En timma till. Sextio minuter, trehundrasextio sekunder, nä, tretusensexhundra sekunder. Blir det. Det kan hon klara.
Och ett sår varannan minut. Tretti till. Ja.

Ett tropiskt hav, klänningar i korall, akvamarin, guldfisk. Vithajar med smokingflugor som servetter om halsen.

Ett större leende, bredare, slukar huvet snart, blod i vattnet, dom luktar sej till det, flockas runt henne, alla vill ha en tugga. Hennes kött är gott, så överraskande mört.
Jag var där, jag åt av henne också. Så går det när man inte har vett att hålla sej borta. Trots det som hänt. När man tycker att man har rättigheter. Det funkar inte så.

Hon stannar tills pendylen gett ifrån sej en spröd hostning. Taxin är redan beställd. Hon går med stil, ska dom komma att säja sen. Trots sönderriven klänning, trots blodförlusten. En motvillig beundran. Hon har nåt. Dom säjer det, för dom vet att det var sista gången. Då kan man kosta på sej det. Och hon blev inte arg, log bara.
Det är klass.
I hallen dallrar hennes avskedspresent, den starkaste förbannelsen hon vet. Uttalad baklänges, i ett omvänt steg. En kvarlämnad nagel på toaletten.
Och ursinnet, avtorkat på gästhandduken.

6 kommentarer:

  1. Svår text. Tycker mycket om den. "Dyningen" litet banalt ordval, tyckte jag först, men inte när jag läst beskrivningen av den.

    SvaraRadera
  2. Stark text. Tycker om den men har svårt för att tillgodogöra mig slutet.
    Undrar lite hur de vet att de "är sista gången" och vilken bakgrunds-/omkringliggande information det är jag saknar, men de i storyn har.

    SvaraRadera
  3. En text som ger en stark känsla, utan att jag egentligen tycker att jag förstår. Jag gillar det, får något att grunna på.

    SvaraRadera
  4. Älskar just det där att ditt är så abstrakt... Jag vet inte vem jag är när jag läser, vet inte vem som berättar. Men jag känner känslan, dras in. Hittar inte sådant någon annanstans!!!

    SvaraRadera
  5. Det är fruktansvärt starkt alltihop. Jag går brevid och stöttar henne fast hon redan går där så stolt och rak.

    SvaraRadera
  6. Svårt att komma in i händelsen men jag gillar formuleringarna som berättar om känslorna.

    SvaraRadera