tisdag 16 februari 2010

10.47

När vi möts är vi olika. Efter promenaden, efter strosandet är vi åter lika. Därför har jag inte slutat att hoppas. Därför envisas jag med att stjäla ett par timmar av din tid varje månad. Jag fyller rösten med så många stenar jag kan och lägger dom på rad i utrymmet mellan oss. Du kommer alltid. Kanske trög, kanske nödbedd. Men du kommer dit.
Vi möts under vitsippan.
Du går lätt, med stora steg. När ormgranarna tar vid har du fallit in i mitt tempo, du har saktat ner, du låter höfterna gunga refrängen i min sång; rull, rull, duns.

Vi pratar inte mycket. Let the body do the talkin'. Nej. Inte precis. Även om jag skulle vilja.

Jag gömde en lapp med våra namn i näsduksträdet när det blommade den våren. Davidia involucrata variant vilmoriniana. Jag ångrar att jag inte valde ett mer beständigt material. Vi hade sett en film som hette Carne, carne! som handlade om en slaktarfamilj och jag tog biljetten, skrev dej och mej på den och la den i den lilla håligheten strax ovanför trädets rot.

Vad längtar jag efter. För du har aldrig älskat mej. Inte heller har du låtsats det. Du är det ädlaste jag vet och du plågas av min kärlek och att jag aldrig verkar ge upp. Ändå känner du ansvar. Och en skuld. Den är jag tacksam över. Jag är inte lika god som du, och utan skulden skulle du ha slutat besvara mina samtal för längesen. Skulle du inte vika undan när jag åter gör ett klumpigt försök att kyssa dej vid Systematiska fältet.
Skulle du redan ha gjort narr av mej.
Men det gör du inte. Jag vet det. Du lämnar hennes säng, låt vara för bara några timmar. Men. Det händer. Och du anpassar dej efter mej. En uppriktighet, en del skulle kalla dej naiv. Det skulle inte röra dej i ryggen.

Jag tror att vi fortsätter. Du och jag, höfterna som snuddar vid varann nån enstaka gång. Du kommer att berätta om dina barn och jag kommer att fortsätta försöka kyssa dej. Nåt beständigt.
Det kanske är det jag vill ha.
Kanske det jag längtar efter.

5 kommentarer:

  1. Det roligaste med den här texten är genderfrågan. Alltid fascinerande när man inte omedelbart kan gissa vilket kön huvudpersonerna eller författaren har. Så är det ofta med dina texter. (Det var en komplimang)

    SvaraRadera
  2. Hej igen, det märks att jag varit borta ett tag. Har lite svårt att greppa dig så här i min comeback, men känner likväl igen dig. Det kanske så det är med dina texter, att när man läst dem ett tag finns inte behovet kvar att förstå allt. Rytmen, flödet och de små detaljerna bildar en helhet som ändå blir en självklarhet.

    SvaraRadera
  3. Det är märkligt med vissa texter, skrämmande nästan... Denna landade rakt "pang bom" i magen på mig! Oj! *tystnad* (Detta är verkligen en komplimang!!!) :)

    SvaraRadera
  4. Jag håller fullständigt med Y. Denna var magnifik!

    SvaraRadera
  5. Tyckte särskilt om första delen med promenaden som skapade samhörigheten - kände igen mig i egna promenader i känslornas efterdyningar.
    Gillar ej personen - den kanske nödbedde, där jag ser framför mig ett smickrat ego (vars självsmekningar skapar förlängd smärta hos den älskande) i en förmildrande bild av denne. Det är de tankar som väcktes hos mig.

    SvaraRadera