torsdag 18 februari 2010

10.49

Hon vet.
Hon borde flytta.
Se nåt annat. Upptäcka nåt nytt, återupptäcka sej själv. Göra sej själv den tjänsten.
Inte gå här och.
Plåga sej själv.
Plåga honom.
Och lyfta blicken för att se ett välbekant, åh, så välbekant ansikte, ett sätt att hålla armen runt den andras midja hon känner igen, för i det har också hon gått.

Minnen som vassa piggar, som släta sockerbullar.

Hon vill hålla honom alert. Inte riktigt veta när hon kan tänkas. Ett par rader bakom dom på bion. Banan bredvid, byter till ryggsim när han gör det, och sen tillbaka igen.
I en tröja han gett henne på en särskild dag. Hon står där, nästan bredvid dom, sjunger lågt med i deras sång, always waiting for something lasting, ormar med armarna mot taket, röda plastringar runt handleder klirrar, klirrar, klirrar. Minns du hur vi kysstes, det tog aldrig slut. Han tar det bra, den andra mindre bra. Hon har gråtit en gång, rest sej häftigt, gått iväg, oräkneliga.

Vännerna har försvunnit. Det gör henne inget. Dom var ändå hans från början. Den sista kom för att prata, övertala, på hans uppdrag, hon öppnade bara dörren, stod där med sänkt huvud medan han gick. Sänkt huvud, för att dölja leendet.
En seger, en liten, men viktig.

Inte flytta.
Hon har alldeles för roligt för det.

5 kommentarer:

  1. There is only one Andy in the World of Puff! Serveess!

    SvaraRadera
  2. Läser två gånger. Hennes lilla seger var viktig. Gillar.

    SvaraRadera
  3. Det finns olika sätt att skaffa sig makt över situationen.... Du håller _mig_ alert :-)

    SvaraRadera
  4. Otäck, men sådan är ju människan ibland... otäck. Du är så BRA!!! Dina korta avhuggna meningar!

    SvaraRadera