onsdag 28 april 2010

En vanlig flicka, en helt vanlig flicka

Dessa särskilda söndagar i november, när vädret gör mej nervös, när jag tömmer lådor från andra somrar, då, när min skugga fortfarande fanns. Hon står vid vattnet, hennes leende krullar sej i mungipan, en helt vanlig flicka, aldrig en helt vanlig flicka. Hon får tiden att utvidga sej, att dra sej samman igen. Kvällarna på Long Island, med färger som redan har bleknat, hon har på sej en idiotisk gammal gul hatt som nån gav henne för att hon inte skulle ge sej av, hon gav sej av i alla fall, hon gav den aldrig tillbaka, vi har lämnat New York och det gick fort.

Jag är en bluff, jag syns inte på foton, inte i speglar. Jag är genomskinlig, utan massa, utan densitet. Jag är Intet. Jag letar efter mamma, efter sötman i att drömma, allt just utom räckhåll, jag skickar iväg den jag älskar till Kina och väntar på ett telefonsamtal, jag sätter den jag älskar på en piedestal och väntar på fallet, jag ångrar allt och sätter det inom glas och ram.

En vanlig flicka och därför aldrig vanlig. Så många ostron. Så få pärlor. Jag ska snart bli förlåten, en dag till i bergen, en natt till på gatorna, som sjukhus luktar på vintern, snön som får mej att skratta lite lägre, nästa år blir bättre, jag vet, åh, älskling, jag vet, håll om mej.

måndag 26 april 2010

Vind, vatten

Sängen vid fönstret i ett blått rum med svarta gardiner. Norrut för karriärens skull. Hon tänker på det när hon går till brevlådan med ännu ett kysst och vadderat kuvert, med förlagets namn i bönfallande grönt.

Hon vistas inte under takbjälkarna längre för det ger huvudvärk. Det fungerar. Hon borde sitta oftare vänd mot öster, men hon glömmer så lätt, har svårt för väderstreck, snurrar under stjärnhimlen för att hitta Polstjärnan, Mars. När hon ringer honom säjer hon sitt namn som om han glömt bort henne. Han går på tvärs med currylinjerna, han flyttar saker in och ut ur energifälten. Därför föredrar hon att dom träffas hemma hos honom, där hon flyttar hans säng centimeter för centimeter mot fönstret. Hans sovrum är kraftfullt, det visar hennes i hemlighet ritade baguakarta. Om hon bara fick byta ut datorn mot en skål med vatten, en bild av en lotusblomma. En matta av bambu.

Hon använder sej av en anteckningsbok av återvunnet papper. Hon vet att det kommer snart, att pennan ska röra sej över sidor som varit nåt annat, chi från decennier tidigare, att det ska hjälpa henne. Hon har det inom sej, men det har stannat under bröstbenet, det är därför hennes kyssta kuvert kommer i retur utan att nån annan tryckt läpparna mot dom. Men ännu är pennspetsen stilla, så stilla, hon sitter vänd mot öster och väntar.

onsdag 21 april 2010

Utan papper

Han kallar mej för Adei. Jag tror att det betyder älskling på hans eget språk. Vi träffas på baksidan av stationen, en liten plätt med fjolårsgräs och hundskit och jag lämnar över påsen med kanylerna och flaskorna.
-Adei, tack, och tacka mannen, säjer han.

För en timma sen var jag i ett annat liv, en funkisvilla i Skår, en polerad byrå med grön kolmårdsmarmor, i en av lådorna hundralappar, tusenlappar, ovikta och tummade, huller om buller. Jag vet det därför att jag en gång varit med och lagat maten till hans dotters förlovningsfest och då stod han där på samma plats och bad att jag skulle åka till Systemet för vinet skulle kanske inte räcka och ner med handen i lådan och upp med en näve sedlar.
-Ta det här, sa han, det borde räcka och lägg tillbaka det som blir över.

Han litar på mej. Jag tror att det beror på att han såg mej lägga tillbaka pengar i lådan sen, mest av en slump, jag tror inte att han hade räknat med det. Kanske såg han att jag var frestad. Såna som han gör det. Och att jag trots det la tillbaka pengar, det väckte hans respekt.
Därför ringer han mej emellanåt, samma procedur varje gång, ett paket som ska till Issa på stationen, ena dan penicillin, andra dan insulin. Jag har fraktat en benprotes en gång, men då la jag det i en förvaringsbox. Det är som att vara James Bond, fast jag kallas Adei, och han som sitter och röker bredvid mej inte är i närheten av att vara Goldfinger.
Issa har fyra jobb. Han delar ut tidningar åt ett annat tidningsbud och får tie procent av lönen. Han diskar på kvarterets indiska restaurang mot att han får sova på deras kontor. Han städar här, dold i företagets papper eftersom han inte har några själv och han gör nåt fjärde, men det vill han inte prata om.

Han är tacksam. Jag känner mej som en skit. Jag är inte värdig att kallas Adei, jag är bara en mula som går fram och tillbaka, utan att tänka, utan att göra. Jag har slutat gå till den indiska restaurangen, men jag går till andra krogar, där det bor Issor överallt. Bara jag inte vet. På med skygglapparna, hämta in tidningen, släng godispapper på stationsgolvet, se bara det du vill se. Och jag tänker på den där jävla lådan med pengar och jag tänker.
Och sen slutar jag med det.

tisdag 20 april 2010

Hiss

Hissen i vårt hus lever sitt eget liv. Den reser dit den själv har lust. Vissa dagar står den surstill i källaren, andra dagar, för mycket energi, elastiskt fläng mellan fyran och entrén och aldrig riktigt dit man vill. Kone skickar en särskild reparatör, en överviktig Henrik Schyffert, som pratar ömsom för sej själv, ömsom med hissen, vackra, smala händer, som på en pianist, inga hisshänder.

Vi möts på tvåans plan, jag säjer nåt om hissen, nåt kärleksfullt, han rätar på sej, pustar, magen lös och levande under t-shirten, som en halvjäst deg, jag vill ta på, men hejdar mej.
-Precis så är det, säjer han.
Jag har redan glömt bort vad jag sagt.
-Den här hissen är, ja, den är. Nåt alldeles extra.
-Ja. Det är den verkligen.
Det är jag som har ristat in ordet KUKHISS med min nyckelknippa, när jag fastnade i den på väg hem på jullov och blev sittande tills tidningsbudet hörde mej nästa morron. Men jag säjer inget om det.
-Den har aldrig samma fel, fortsätter han. Det är alltid nåt nytt, nåt som egentligen inte skulle kunna hända. Som idag. Idag har den glömt bort att den ska släppa dörrspärren vid våningsplan ett. Det borde ju inte kunna hända.
Hans röst. Som en förälder som pratar om dom första stegen, första orden, första trevande klinken på ett ostämt piano, en Argerich, en Jarrett.

Han räcker mej en insexnyckel.
-Du vet, när den fastnar i källaren, säjer han. Då skruvar man ur skruven här, vrider med nyckeln, han pekar, och sen öppnar man hissdörren manuellt, men akta dej lite. Och sen väntar man tills man hör ett ljud. Det låter som en suck.
Han skrattar.
-Ja, faktiskt, precis som en suck.
Han älskar verkligen den här hissen.
-Och då ska den gå igång. Men man vet ju aldrig. Du kan behålla nyckeln.
Som om jag blivit hedersmedborgare. Och det har jag också. Vi ses emellanåt, vid hissen, säjer inte mycket, ler, förbundna. Jag har satt ett märke över min inristning, reklam för Världsbokdagen. Det kändes mycket bättre efter det. Och jag bär insexnyckeln i min väska, alltid.

söndag 18 april 2010

Löfte

Han biter om sina ord som en rottweiler. Jag ser hans ögonvitor och hans plåga, men jag måste dit, måste riva av hans sårskorpor. Måste driva in honom i ett hörn, måste få honom att bitas om så i självförsvar.
-Det är min ende bror, säjer han, med huvet sänkt och jag skriker, din bror han är en idiot, en mes, en pretentiös flintis.
Detta enda försvar. Denna enda mänska som han gör allt för. Denna enda mänska som river upp hål i vår nervösa budget, som får honom att gå på lina utan skyddsnät. Jag förstår det inte. För min syskonlojalitet har flugit sin kos med nordanvindarna. Jag har slagits med mina systrar och jag har gått min egen väg, gått förbi, som nån som vill vara ifred. Jag förstår inte hans kärlek och jag tror att jag hatar den. För om jag skulle pröva hans styrka kanske den inte skulle räcka till för mej. Den kanske bara skulle räcka till för hans bror. Han skulle ta vara på sin broder, men skulle han ta vara på sin fru. Inte nödvändigtvis.

-Jag har lovat, säjer han. Jag har lovat att vi ska vara där.
-Jag har inte lovat nåt, svarar jag. Du kan inte prata för mej.
-Du lovade mej att dela, säjer du och det är då jag slår honom, med handflatan, rakt i ansiktet.

Det finns ett fängelse nånstans, med celldörrarna vidöppna, ett obarmhärtigt solsken, damm, en enstaka loj skallerorm som söker byte, men ger upp. Här kan inget växa, inget leva. Är du fri ännu, inte jag, aldrig. Jag betalar fortfarande och jag äger inget, bara det jag lånar, stjäl, hittar.
Han sitter i soffan, med sin broderliga min, han dricker en NilsOscar i försiktiga klunkar och ser på en Bondfilm. Vi har sett den förut, han har ett rött märke på kinden. Jag är trött. Jag har inget att säja. Inget kvar nu. Inte mycket. Bara ångor. Jag lägger mej på högra kanten av sängen, låtsassover, gråter tyst, mest av ilska, mest för förhoppningarna som inte gick min väg. För resterna, dammråttorna som blev kvar i hörnen.
Löftena vi gav varann, som vi tog tillbaka i nästa andetag.

fredag 16 april 2010

Återstod

Portkoden till hans hus ändras ofta. Men hans hyresvärd är återfödd karolin och därför varierar bara siffrorna från 1682 (födelsen) till 1718 (stupad i fält), över slagen vid Duna till Gemauerthof och Fraustadt.
Jag har inte stämt möte, inte ringt i förväg. Jag gör det här på ren ingivelse. Och på minnet av en svart skjorta med vita prickar på, på vin på balkongen tills avgaserna gjorde det omöjligt att sitta kvar.

Jag provar med Narva och kommer in på första försöket. Om jag tvekat, så är ögonblicket förbi. Ortoceratiter i sandstenen, trapporna nedslitna i mitten. Jag går på autopilot, jag minns hur jag brukade ringa på. Om han har besök kan jag gå igen. Han har några av mina böcker, jag kan be att få tillbaka åtminstone Getingfabriken och det signerade exemplaret av Dvärgen. Jag kan låtsas att jag bara haft vägarna förbi. Han öppnar, med en trådsliten diskhandduk över ena axeln och med Neil Youngs röst i tröskelhöjd.
-Du.
-Yes. Stör jag?
-Va? Nä, nä, för fan, kom in, kom in.
Jag vet inte vad jag hade väntat mej. Inte kärlek, vi gjorde slut på dom sista resterna och inga hard feelings, väl? Det är sej likt, han har köpt en ny mikrovågsugn och en plattare teve, men tavlorna är domsamma, Lindquist, Nilsson, jag har alltid tyckt om hans väggar. Sladdarna vid balkongdörren i samma trassel. Han har bytt morrontidning. Han ser på mej, jag slår ut med ena armen, löjligt storslaget, ångrar mej med en gång, drar in den till hälften.
-Fortfarande Kalle Dussin?
Han ler äntligen.
-Mm, men nu har han tacklat av, det har varit Narva i fyra månader.

Ett ansikte jag älskat och kysst varje millimeter av.

-Nä, jag ville bara se hur det var, säjer jag när vi blir tysta igen.
-Allt är bara bra, säjer han.
-Jobbet?
-Bra. Du?
-Bytt, men det är okej.
Det här är vi. Två främlingar med ett ljummet avstånd emellan. Som det blir. Som det ska vara. Som jag borde fattat.

-Vill du ha nåt? Kaffe, vin?
Nä. Absolut inget vin, om vi inte dricker det på balkongen, insvepta i din dunsovsäck, den som klarade livhanken på dej när snöstormen ramlade över dej i Abisko. Jag vill inte ha dej tillbaka, jag ville bara se dej, ville att du skulle ha på dej skjortan med prickar på, ville att du skulle tänka på mej ibland. Det kanske du gör, men det är inget du skulle säja högt.
Inte jag heller.
Men du är den jag levat längst med. Du är den som känner mej bäst. Fortfarande. Du fick alla mina bästa tankar. Alla mina hemligheter. Och ibland, ibland vill jag att det ska betyda att det vi hade också är nåt som vi fortfarande har. Nåt som inte gör oss så obekanta för varann.

Jag säjer att jag ska gå, jag frågar om böckerna, han gör en gest mot bokhyllorna och säjer att han ska leta, en avskedskyss som hamnar snett, jag minns dina läppar mot halsen, jag går och jag ska glömma. För det är det man ska göra. Inte kratta i askan för att se om det finns nån glöd kvar, bara låta det vara, låta det slockna, dö av sej självt.

tisdag 13 april 2010

Liftaren

Jag har bara tagit upp en liftare en enda gång i mitt liv. Vänner pratar om inspirerande samtal på vägen, främlingar som blir goda kamrater, om ett par romanser. Men jag hör mammas röst högst, dom våldtar dej, tar livet av dej, rånar dej på allt, säljer dej till vit slavhandel.
Jag hade inte stannat om inte han burit en t-shirt med Ulf Lundells glosögon och ett gitarrfodral. Så jag bromsade och slängde upp dörren. En mild rockpoet. Ett äventyr. En bra historia. Och jag hade fälgkorset strax bakom sätet, jag skulle inte ge mej utan strid.
-Vart ska du?
-Vet inte. Jag följer med en bit.
Han var yngre än han verkade. Några halvt utläkta finnar, en läderrem om halsen, ett adamsäpple som såg ut att vara på väg ut genom halsen. Blicken ut genom sidorutan. I sin egen värld.
-Du får gärna sätta på radion.
-Nä. Behövs inte.
-Eller musik om du vill.
-Mm.
-Spelar du själv?
-Nä.
-Men jag trodde.
-Vadå. Jaha. Nä.
En tystnad av det slaget som ger klåda. Inga diskussioner om Joni Mitchell, om nyöversättningen av Dharmagänget. Inga klumpigt tagna ackord, medan skymningen föll. Han suckade med tre minuters mellanrum. En vanlig tråkig tonåring, med en vanlig tråkig tant i en vanlig tråkig Ford Escort. Vid avtagsvägen till Sjuntorp satte han sej hastigt upp.
-Här.
Han flöt ur bilen, inte ett tack, inte ett hejdå. Ingen doft kvar i bilen ens. Jag satt där och kände mej bestulen på nåt. På ett samtalsämne. Du vet, den där gången som jag. På ett minne, på en god gärning. Men jag hade i allafall livet i behåll, alltid nåt, alltid nåt.

måndag 12 april 2010

Slagg

Rökelse och pianospel i ett öppet fönster. Gammal fäbodpsalm. Samma fel efter åtta takter, efter tjugutvå takter. Hon tar ett ciss istället för c. Byter till Visa från Utanmyra. Tänder en sticka ylang ylang till. Jag korsar fötterna. Teven är på utan ljud, det är inledningsmatcherna i Masterstennisen i Monte Carlo, grussäsongen är äntligen här, Benneteau mot Gulbis, jag vill ha det tyst, vill bara se, inte höra. Se hur fötterna gräver sej allt längre ner i det röda gruset, det är inget spel för snabba, det är som schack, hur dom bygger poängerna i femton, sexton slag.

Jag minns att du var här i oktober. Då hoppades du fortfarande, längtade fortfarande. Då var dina armar runt min hals, då dansade vi efter middagen, då hade du nytonat hår som luktade svagt av ammoniak och peroxid. Du skulle gå till honom sen, han hade äntligen svarat i telefon. Jag var glad för din skull, lite svartsjuk, men till större delen glad. Och jag tyckte om mej själv för det.
Jag har inte brytt mej om att skjuta tillbaka bordet efteråt, en öppen yta i vardagsrummet, även om jag inte har dansat sen du var här.

Aprilsöndagar som den här händer det att jag ligger i soffan hela dan. Jag tycker om kylan på våren, den man nästan inte står ut med. Men som är en förutsättning för att kunna njuta av värmen sen. Jag röker inomhus, fast jag inte borde, jag har fjärrkontrollerna uppradade som torpeder på bordet. Jag lyssnar på pianot, önskar att hon spelat cello istället. Eller trumpet. Man kan inte alltid få som man vill.

Han tänkte aldrig ta dej tillbaka. Han satte dej i en stol och hade rättegång. När han var klar var du inget värd. Dina saker var packade i en ICA-kasse och du tog just det hårt, att han bara kostat på dej en plastpåse. Som om jag vore skit, sa du, värre än skit. Jag sa, var är du, jag kommer och hämtar dej, men du ville inte det. Till den tomma luren sa jag, kom hit, jag vill ha dej.
Fast det visste du redan. Och det var aldrig ett alternativ för dej. Jag vet. Men jag hoppades väl också.

Jag ska resa mej upp från soffan i maj. Be några rosenkransar för din hälsa och för din lycka. Jag ska akta mej för att be dej tilbaka hit. Bara låta bordet stå där det står i hörnet.

lördag 10 april 2010

Bästa

Det bästa ur det som inte varit bra. Hundra halvhjärtade dagar. Mänskor jag har jagat och mänskor jag har gått förbi. Misstag, förlupna meningar. Inget av det har gått att ställa tillrätta, ta tillbaka. Jag kunde ångra mej vackert förut, jag kunde falla ner, göra om. Nu har styvnacken brett ut sej över hela mej. Jag har blivit ett mycket litet barn. Eller en mycket gammal kvinna. Skillnaden är, föreställer jag mej, inte så alldeles stor. Nåt med att ens egna behov skymmer sikten helt och hållet.

Jag köpte dagboken på årets första dag. Och började omedelbart ljuga för mej själv. Den har ett lås på sidan och en liten nyckel, ingen annan kommer hit, men jag reglar ändå. Om den vore mer sann skulle jag nog inte bry mej om det. Kanske skäms jag. Kanske är det i just det ögonblicket, när det futtiga i mitt liv blir så tydligt, när jag bara är det jag är, som jag inte står ut.

Det finns fortfarande ett kryss på min karta. Ett enkelt tecken, inget märkvärdigt. En talisman, en besvärjelse. Hoppet om en återfödelse på andra villkor. När jag går ut genom dörren med kartan i ena handen och en flaska vatten i den andra. När jag går iväg för att omförhandla kontraktet.
Om hundra dagar kommer jag tillbaka.

fredag 9 april 2010

Hand

Länge har hon lidit av sin fumlighet. Alla skapande mänskor i hennes närhet. Surdegsbröd, akvareller, amigurumi. Aeoliasjalar, som läggs runt hennes tunga, stumma axlar. Hennes händer, ett nummer för stora, fingrar som inte förmår besegra sytråd eller lera. Hennes keramiklärare, en vacker, lugn, nästan seren kvinna kastar en krumpassare efter henne och ger tillbaka hälften av kursavgiften.

Hennes händer, alltid i rörelse, plockar på en fåll, en mattfrans. Diskar middagsdisken, slår sönder glas, skär sej. Suger blodet från fingertoppen, smak av het koppar. Tappar kastrullen med potatis på golvet.
Hundar som ryggar vid hennes beröring.
Män hon aldrig lyckats smeka kvar.

Ändå bär hon förvissningen att det finns en syssla som förmår hennes händer att bli vad dom är ämnade för. Det kan vara luftpistolskytte. Det kan vara ikebana. Det kan vara att spela ukulele. Hon är inte avskräckt där hon går med slagfält och bränder i släptåg. Siktande på nåt i fjärran, händerna som rör sej, prövande.

torsdag 8 april 2010

Längtar

En liten stelhet runt mitt struphuvud. Nåt jag försöker svälja ner, en flisa, ett korn, en vass knäckebrödssmula. Ett tryck över näsroten. Jag står så nära fönstret att min andedräkt avsätter vita, flyktiga ytor. Du bär min blick som du brukar; med en bergfast saktmodighet. Skört påskljus över innergården. Dina sulor mot vattnet i pölarna, du går nästan på vatten och du släpper mej inte med blicken. Slagen på dina byxor, våta, smutsiga. Du följer liturgin, vit skjorta innanför rocken, vita tulpaner.
Jag vet. Jag har redan hämtat en vas, en korkskruv.
Vägen över lekplatsen, så lång, så kort. Nyponbuskar. Överallt nyponbuskar.

Du vet att dörren är öppen, ändå ringer du på. Tre korta, en lång.

Jag står i hallen, väntar ut impulsen att inte öppna. Den vilar alltid där, under lusten, under längtan. Att låtsas inte vara hemma. Att aldrig träffa dej mer. Mer lockande än jag vill erkänna. Tre korta, en lång. Ett v. En fråga, ett svar. Jag ropar, du trycker ner handtaget.