måndag 31 maj 2010

Kung av regn

Jag har varit här förr, jag känner igen mej. Jag passar in överallt, i drottningens livvakt, ytterst på klippan eller som maskinist på ett hondurasflaggat fartyg. Det är min förbannelse, min lycka. Ingenstans känner jag mej utanför, men aldrig riktigt hemma heller. Jo. Kanske i regnet, i mellanrummet mellan dropparna, tunga eller som ett fint dis. En gata som alla andra. Vi är lika i regn. Långt från havet med sin färg av gröna äpplen, vi är i det gråa, välkomnande. Barmhärtigt avsköljda. En mor som badar sin son i vasken i köket, torkar honom med sitt hår. Ett av mina minnen. Eller nåt jag sett på teve.
I natt dricker jag. Dricker och väntar. En tunnhårig man speglas i hotellets fönster. Han är jag. Nånstans på vägen blev jag gammal. Nånstans under försöken att hålla mej själv borta från mej.
I natt väntar jag på regn.

söndag 30 maj 2010

Skördemåne

Du och jag på fälten under kopparmånen. Inte hand i hand, men så nära det man kan komma. En natt där gråten vilar bakom ögonlocken, den finns där, som början till en nysning, den kommer sen, inte nu, inte än. En natt som ett par ingångna skor. Vi rör oss mot skogsbrynet, du nynnar på gamla sånger, jag faller in där jag känner igen mej, i ryggsäcken kaffe och ostsmörgåsar bredda vid köksbänken. Vi skulle kunna gå tills världen upphörde, passera alla gränser. Inga pass behövs under skördemånen. Inga namn, bara ditt nynnande, våra steg mot marken, havren sjunger med dej. Att fortsätta gå. Med dej, du med ditt hjärta av kråkguld, jag med mitt tomrum. En natt som den här för hundra år sen skördade man i månljuset, nu går vi bara, fångar skenet med våra tåspetsar. Vi har redan bärgat höet. Vi har gjort vårt. Om det fanns tid. Men det gör det inte. Nu börjar du springa, jag följer dej i dina spår, lämnar ryggsäcken vid fältets kant, vi ska sova under bar himmel sen, jag ska krypa ihop i din famn, du ska sjunga mej till sömns.

tisdag 25 maj 2010

Tjejmiddag

AnnBritt skickar inbjudan med posten, hon har gjort korten själv, rosa, glittriga, giftiga. En gång hängde vi ihop, det är hundra år sen, vi var fyra som drevs ihop mest för att inga andra ville vara våra vänner. Hon har glömt. Inte jag. Hon låtsas att vi var stans Sex&theCitygäng. AnnBritt själv är Carrie, jag med mitt hennafärgade hår är advokaten, Vera får bli nymfomanen för hon har också genomgått en cellgiftsbehandling. Vi har en fjärde, men jag minns inte hennes namn.

Hon bor kvar, vi andra har flyttat. Jag vill inte åka dit. Ändå knackar jag på hennes dörr. Hon bor vid torget. Hennes mamma är död. Hon har gjort Cosmopolitans på hembränt, lingonjuice och pressad apelsin. Hennes hår är lockat i stela passager som bara rör sej motvilligt. Jag har gått upp tretti kilo sen vi sist sågs, men jag har ändå pressat mej ner i en dräkt. Vi väntar.
-Dom sa dom skulle komma, säjer hon för åttonde gången.
På torget fyra vilsna pojkar från landet mellan Eufrat och Tigris, dom sparkar en boll mellan sej och drömmer sej tillbaka. Tillbaka till Basra. Jag vill också härifrån.
Hon serverar mej en drink till. Glaset går i grönt. Jag har likadana hemma, för fyra år sen kunde man köpa ett dussin med Ikea family-rabatt. Då hade jag fortfarande en familj. Vi delade på glasen när vi flyttade isär.
-Dom sa dom skulle komma.

Vi äter Caesarsallad under tystnad, sen, när det står klart att det bara blir vi två, väggarna är målade i lime och ockra, i ena hörnet har hon ställt en samling hårt ihopflätade grenar. Vi pratade inte mycket då heller. Vi satt mest uppradade på bänkar, på lekplatser, vända utåt, betraktande världen, vi väntade på nån som skulle komma, sopa med oss. Nån av oss. Hon rullar ut en bäddsoffa åt mej, bäddar med omaka lakan, jag ligger vaken tills jag inte känner mej full längre. Jag skymtar henne när jag svänger ut från parkeringen, hon stiger hastigt tillbaka från vädringsfönstret när hon ser att jag ser på henne, pojkarna från Basra tillbaka på torget.

måndag 24 maj 2010

Bitterhjärtan

Det är våra hjärtan som slår omkull oss. Hjärtan fulla av förträngningar, ärr och kalk. Vi tänker nästan aldrig, vi reagerar. Ojämna pulsslag. Förmaksflimmer. Spontanitetens missbildade tvilling. Ingen vila. Ingen eftertanke före. Vi ältar sen, över kvällsgröten i månader framöver, i den dystraste av skymningar. Konsekvenserna som skinnet på den avsvalnande mjölken.
Kärlkramp under natten. Blåsljud och vi stiger upp till ännu en dag av oöverlagda handlingar.

Det kommer snabbt. Det är det bästa. Som att väta fingrarna och släcka lågan.

onsdag 19 maj 2010

Att mäta

Månaderna vi levt ihop ligger i påsar på bordet. Åren. Vissa lättare än andra, vissa kan vi inte rubba, ens med gemensam ansträngning. Vi är lika långa. Jag tycker om det, att ditt ansikte är i höjd med mitt, dina ögon, näsa, mun. Att vi speglar oss i det. Du tycker att du är för kort.
Jag tror att vi är varandras hittebarn.

Jag har inget ögonmått, jag köper möbler på impuls som sticker ut i rummen, som vi snubblar på, för höga, för breda, gör det omöjligt att stänga dörrar. Du retar dej på det, du har en linjal i huvet, en skalstock, en gradskiva, ett vattenpass. En sentida ättling till Heron, går som en ingenjör, alltid rak i ryggen. Ditt skrivbord med papperen i vinkel mot varann. Och släckt kalk som brinner väldigt och länge innanför den dubbelknäppta västen. Du slätar ut lakanen på kvällen, sträcker och stoppar in. Och vaknar på morronen i en härva. Du skriker i sömnen. Skriker och slåss. Vissa dagar sitter du bara vid ditt bord utan att röra dej, utan att mäta eller räkna.
I en stilla orkan.

Då sitter jag där bredvid, i mina omaka strumpor med hål på tårna. Jag håller dej tills du rätat upp dej.
Ända till cirkelns summa återigen blir trehundrasexti grader.

tisdag 18 maj 2010

Frukost

Pappa säjer:
-Helvetes jävla kungafjäsk. Det är snuskigt, är vad det är.
Mamma fyller på:
-Nazister. Hela bunten. Eins, zwei, drei.
Barnet sitter på yttersta kanten av stolen och läser långsamt, varligt i den bilaga hon fått fatt på. Hon har kunnat läsa sen hon var fem, en förutsättning i den här familjen där mamma läser böcker medan hon glömmer att vända pannkakorna och pappa emellanåt skriker från sin läsfåtölj:
-Han är ett geni! Ett jävla geni är vad han är.

Barnet läser om Daniel Westling och hans njure. Hon vet vad en njure är, i England förra sommaren åt dom njurpaj, morfar har haft stenar i sina. Daniel ser ganska rädd ut bakom sina stora glasögon, tycker hon. Kanske har han ont, fast han säjer att han mår toppen och aldrig är förkyld längre. Kanske ljuger han om det, det gör alla, emellanåt, fast man borde låta bli.

-Jag ska tammefan inte vara i stan den dan, säjer pappa nu.
-Det rimmar, säjer barnet automatiskt och då skrattar dom alla tre.
-Nä, jag ska vara här, och springa naken på Västerlånggatan med Republik nu målat på snallen, säjer han sen och då tittar mamma på honom och mumlar nåt om att i bästa fall får nu plats och sen brottar dom ner varann och Daniel Westling faller till golvet med sina ledsna rädda ögon och barnet kastar sej upp på pappas rygg och sen får alla bråttom och kvar ligger tidningen, lite utspilld yoghurt droppar ner på den.

måndag 17 maj 2010

Geniets hjärna

Sekunderna innan dom ropar hans namn ritar han med fötterna i marken. En halvcirkel, ett par streck, tårna spända mot marken. Sekunderna innan, när dom rabblar alla hans framgångar, alla hans rekord, suset från åttatusenfemhundra mänskor, allt dom vill ta ifrån honom, i ett väldigt sug utåt, är han skräckslagen.

Han skulle hellre stå på Kvatningfjell och se ut över Namsen, kruset av laxar, än att stå här på det röda gruset i Madrid. Vara en bland många. Där inget räknas mer än kastspöets lätta dunsar på ytan. En tillvaro utan linjer. Han lever sitt liv i en rektangel. Det kan inte vara meningen. Hur bollen studsar, en centimeter fel, en centimeter rätt. Och bakom honom, pojken från Manacor, i dom rutiga shortsen. Inkaprinsen.
Han hatar honom.
Ber en bön att hans knän ska gå sönder än en gång.
Han är ingen god mänska. Han är ett geni. Genier är inte goda. Det behöver dom inte. En gång i en intervju sa han att han var rädd för sin egen talang. Det kom ut fel. Och han har fått äta upp det många gånger. Inte minst mot Inkaprinsen.

Han är inte rädd för sin talang. Han är rädd. Utom i Mirkas famn, eller ute i Årgårdselva i sin pappas gamla fleecetröja, där han använder sin fenomenala högerarm till kast efter kast, hit och dit. Slarvigt, oöverlagt. Inga raka streck i floden. Ett napp, kanske två, tankarna faller till botten som förlorade drag. Inkaprinsen flyter bort i en strömvirvel, hans ansikte på laxen som han slår ihjäl. Han vill inte gå upp ur vattnet. Han vill inte gå upp på gruset. Aldrig. Han vill aldrig mer se ett par rutiga shorts.

Nu ler han, nu fångar strålkastaren honom, nu går han in och lägger ifrån sej väskan. I ena sidofickan, en omsorgsfullt knuten fluga, ett svepande färggrant hackel på en enkelkrok. Han tog sin senaste lax med den, han har aldrig varit skrockfull, men idag behöver han den. Det var en kamp, över en och en halv timma, som idag. Som det blir idag. Han höjer ena näven upp i luften. Dom älskar honom och hatar honom. Dom vill se honom förlora, men inte utan strid. Det ska spillas några droppar blod på den redan röda marken. Han ska ge dom det. Det är det han gör.