fredag 30 juli 2010

På Roland Garros

Jag delar rad med tre unga flickor, som alla målat sej på kinderna, i rött, i gult, och med namnet Rafa som ett kastmärke mellan ögonen. Den vackraste kastar med håret, ler medlidsamt åt min nätkasse från Bonprix och mina grå ankelsockar. Eller; dom är vackra alla tre, så hjärtskärande vacker man bara kan vara vid nitton års ålder. Men den här dagen gör det inget. En annan dag hade jag gått min väg, skämts. Men. Det är min dag idag, en dag jag delar med Rafael Nadal och en gänglig svensk med ett långt efternamn. Jag har sparat, som jag har sparat, franc för franc, sen euro för euro. Inga fler Gitanes i fönstret, billigaste biten på köttet. Ingen mer söndagspastis hos madame Anette. Men igår köpte jag en ny blus och jag har tonat håret för också jag inser vikten av att gå till vallfartsorten som det allra bästa jag förmår.

Ingen av mina närmaste vet att jag är här. Och jag räknar med att tevekamerorna bara fångar mina vackra medpassagerare. Juliette skulle aldrig förlåta att jag har slösat så mycket på mej själv, när hennes barn behöver skor. Fyratusen euro för en biljett till en tennismatch man kan se lika bra, bättre, på teve, maman, t'es folle.
Jag har gett dej mer, så mycket mer. Livet, en hyfsad skolgång, ett tryggt hem, mat på bordet. Det här är lyx, jag vet, men det är det första jag unnat mej sen kanalturen för tjugu år sen mellan Brest och Nantes.

Matchen, ja. Jo. Han vann, mallorquinen. Som en liten ilsken tjur sprang han av och an. Det var inte huvudsaken. Huvudsaken var att jag var där, att en av matchvärdarna följde mej till min plats, en respektfull hand i min korsrygg, på mej, en gammal tant från Clichy-sous-Bois, trevlig match, madame. Det lilla glaset utmärkt champagne som ingick i biljettpriset. En smula rakare i ryggen på väg till RER-tåget, ett sparat program i nätkassen. Nåt som inte går att förklara, en hittad slant, en hemlighet av honung.

torsdag 29 juli 2010

I min kryddträdgård

Bland malört och rölleka. Där kan inte myggen komma åt dej. Gråskymning och du sysslar med förevändningar. Jag skulle ändå hit, jag var i närheten.
Som om det aldrig kan vara helt och hållet jag som är anledningen. Som om du bara kan och vill älska mej sidledes.
Jag fick en lucka i kalendern, ett återbud i sista minuten.
Jag skriver upp det i en bok med gallfärgade blad, allt det som skymmer sikten, som gör det oerhörda mellan oss något mindre oerhört. Du drar med din hand genom citronbasilikan, som jag drivit upp enkom för dej. Ett stråk i luften av den vilda havslavendeln jag tog hem från Saint-Laurent d'Aigouze, och som jag ska torka till hösten och lägga i mina stenmanglade lakan.
Jag undrar om du också kommer att ligga där med mej. Det är vad jag önskar mej mest av allt, mer än att eldkrassen ska blomma. Och jag övar mej i saktmodighet. Jag rensar min trädgård, jag vattnar sparsamt och när jag rätar på ryggen ser jag bort emot grinden och jag glädjer mej åt varje besök du gör. För dej låter jag alltid en flaska vitt vin stå i kylen, fast jag själv helst dricker mjölk.
Jag låter det som är bittert rinna ner i min skrivbok.
Du säjer kanske och jag får se och det låter trevligt, men.

Jag ger dej tid. Lite mera tid och lite till. Och när den tiden är slut ska du få ytterligare några veckor. År. Fler kryddor; guldtimjan, chokladmynta. Till dej och bara bara dej.

onsdag 21 juli 2010

Personal Jesus

Reach out and touch faith. Jag plockar bland dagens erbjudanden, linnen, toppar, små, små trosor. Gnider mej på en sidan av skinkan, myggbett, fästingbett, jag vet inte, jag bryr mej inte. Käre Jesus, käre personlige Jesus, finns du där? Är du här?
Lift up the reciever, I'll make you a believer. Det kan inte vara så enkelt och ändå, rösten som glider igenom högtalarna, där är den, det är så enkelt, bara ta emot. Kan du ta emot? Är du redo?
Nä. Jag är väl inte det.
Inte om du först gör det här för mej. Och det här. Och kanske det här.
Kanske då.
Men jag är inte säker ändå. Jag litar inte på dej. Det är väl det du allra helst vill. Nån som litar villkorslöst. Själva adelsmärket. Abraham och Isak. Men det är ju sinnessjukt.
I will deliver, you know I'm a forgiver. Ja, tjena.
Gör det här för mej och det här. Sen kan vi snacka.
OK?

fredag 9 juli 2010

Grandios

Det begåvade i mej ser bara du. Jag skulle önska att min stomme var av starkare material. Att jag inte behövde luta mej. Mina papper med mina ord, meningar, som damm, sjunker aldrig till golvet, håller sej uppe på draget från fönstren. Mina papper som bara du fångar. Läser. Och kallar storslaget. Det bästa du läst. Sluta aldrig skriva, älskling, för då dödar jag dej.
Du och jag i en pyramid, panna mot panna, vi sitter på trasmattan. Min mamma har vävt in mina gamla jeans i den, och en flik av sin gröna förlovningsklänning. Här, mellan oss, går det en smaragdfärgad strimma, som jag följer med pekfingret. Du berättar min historia, som du så ofta gjort förr. Det är du som är den verkliga författaren av oss. Du säjer att du ska låta Damien Hirst måla omslaget till min debutroman, och be Annie Leibowitz ta fotot som ska vara på fliken. Jag gråter mot din panna. Gråter för det hoppfulla och det hopplösa. För det grandiosa i dina lögner om mej. För att jag tillåter mej att tro på dom. Du sätter pennan i min hand, skjuter papperet mot mej, säjer Älskling, skriv nu, så ska jag göra kaffe.

torsdag 1 juli 2010

Bära gåvor

Han står utanför min dörr. Med en röd sjal som kallas pashmina, med färskt bröd från franskan, med en blombukett, iris och vita liljor, omsorgsfullt bunden hos Fiori på hörnet. Med flera böcker, Brott och straff, Buddenbrooks, Rött och svart. Som entrébiljetter lösta i sista minuten. Och sej själv med lite aftershave inklappad i kinderna, Aramis, Polo black. En ungkarl på äventyr. På friarstråt. Stackars Finn Konfusenfej.
Hans händer famlar mot min midja, river, drar. Blus ur linning, bröst ur behå. Han är som en liten pojke i karusellen, håller hårt, blundar, yr, vimmelkantig, på gränsen att kräkas. Han gnider sej, gnyr, jag väntar in honom, försöker följa eller leda. Båda saker omöjliga. Hans rygg i en båge över mej, vid det minst förutsedda tillfället, min hand över hans nacke, som för att säja: Du, det gör inget. Vi försöker igen.
Jag är inte ärlig. Jag vill ha nån som sveper in i tamburen, utan att ta av sej skorna, nån som. Nån som inte bär gåvor. Nån som luktar svett och trycker mej mot hallväggen, som inte väntar in mej.
Jag lägger pashminan över axlarna och öppnar balkongdörren. Allsången från Skansen hörs ända hit. Han vill aldrig stanna efteråt. Han går sin väg i ett baksug av hushållspapper och för tidig utlösning. Det gör egentligen inget. Det är åter jag och teven och mitt lilla glas madeira och om ett par dar, som om inget hänt, han utanför dörren igen, trosviss, med cellofan och krusade snören.