Psycho

Och jag undrar varför jag aldrig lät bli. Vad det var med dej som. Eller hur du fick mej att känna mej smutsig från insidan hela vägen ut. Och hur jag alltid återkom till det. Ett färggrant flexikoppel mellan oss, du släppte ut, slackade linan, lät mej löpa en stund, spärrade. Halade in.
Jag ska inte ömka mej. Jag är inte dum. Jag vet precis värdet på det vi hade. Avsaknaden av värde. Det du sysslade med, låt mej vara uppriktig. Onani i mitt sköte.
Och hur jag väntade på att du skulle ändras.
Och hur jag drömmer om dej fortfarande.

Hur du som ingen annan. Lusten, tyngden mellan mina ben. Efter alla dessa år. En infektion jag vill ska gå över, och ändå inte, för det loja, det solkiga, det stillastående vattnet på nattduksbordet och klockan som kan vara vad som helst och din smala rygg under mina händer och dina lögner mot min hals. Som att äta mej mätt på geléhallon och Fazer blå.

Jag letar dej med jämna mellanrum. Ditt namn, så ohyggligt vanligt, du kan ha tagit vägen vart som helst. Mina ögon i en ny stad, söker nåt jag skulle känna igen, hur du går, ben som lindar sej om varann, din doft, hyenans, ditt tecken, det alldeles självklara.