Letad last

Nu är hans stund. Radhuset på kanten av Slottsberget, familjen sover, men deras dofter, deras röster dallrar kvar. Telefonen har inte börjat ringa, han tittar på klockorna, tiden i Shanghai, i Busan, i Kaohsiungs ofattbara myller av containerlastare och tullklarerare. Igår var en bra natt på jobbet. Han spårade upp en halv last som försvunnit från Emma Maersk. På trappen i morse en bonus från Maersk lines, en korg med lagrad ost från Ortmanns, en back pilsner. Några tusen extra i slutet av månaden.
Men han har slutat att bry sej om pengar och ost. Han är kapten över dom som vakar. Från sköterskan på Östras akut till alkisen med fylldille vid foten av Älvsborgsbron. Stans ljus som en tvilling med Vintergatan. Han på bryggan, högt, högt, svävar fram. Öppnar eposten, en månatlig uppdatering av Lloydregistret, en fråga från hamnfogden i Otterbäcken, kan han? Ja. Han kan. I skydd av grönt mörker kan han. Är han. Pusslar trasiga laster hela. Ringer, mejlar. Tänker. Styr med bägge händerna, slår strumplästtakt. Misslyckas sällan. Han har en kasperteater över halva världen, med tullare, sjömän, kallskänkor på hamnkrogarna. Mänskor vid kajer som ser allt. Om dom inte fått betalt för att titta åt ett annat håll. Men då brukar han höra det i deras röster. Och sen bara ett litet ryck i snöret.
Ibland, mot slutet av natten, känns det som om nån har kapat trossen, som om hela Lindholmen drivit ut till havs. Han brukar stänga av datorn då och gå och lägga sej, sova oroligt, drömma om containrar som halkar på fördäck.