tisdag 30 november 2010

Åstundan

Jag läser ditt hus, dina rum. Läser dom som en blind skulle göra, med händerna utefter tavellister, fötterna i jämvikt på tröskeln till köket. Jag läser dej på samma sätt, den lilla muskeln i latissimus dorsi som rycker till när jag omfamnar dej, ditt underliv en bit från mitt medan du säjer att du älskar mej. Jag har önskat dej så länge. Bara du, alltid du. Och nu när jag har dej, har jag dej inte. Nu när du säjer att jag är allt för dej, är jag ingenting.
Jag kom hit under falsk flagg. Jag trodde att vi skulle rädda varann. Det blev inte så. Och nu har vi inte ork att ta oss isär. Vi sover bort vår gemensamma tid, vaknar mitt i natten, går upp och borstar tänderna och går och lägger oss igen. Korkmattan i hallen kladdig under våra fötter, adventsljusstakarna kvar sen i julas, mögliga kryddnejlikeapelsiner på vardagsrumsbordet.
Innan sömnen två mumlande dårar Jag älskar dej, Jag med, skär i luften, vi har inget annat att säja varann längre. Det har tappat all betydelse. Det gör inget. Det är som det är.
Jag önskar inget annat heller.

söndag 28 november 2010

Flickan&flaskan

Långa, tomma eftermiddagar. Kvällar när jag väntar på att få gå och lägga mej. Morgnarna väljer jag att inte säja nåt om. Hinnan över mina dagar, lika fet som det som samlas ovanpå överskåpen i mitt kök. Mina promenader, rutter som ändrats, nya gator, andra kvarter.
I min mage sover hundarna ännu.
Jag går tidigt hem, går ifrån, går undan. Jag går på mina möten, med små grå män, med frälsta blickar, med rörande historier om sina usla liv, med alltför svagt kaffe, med gamla mariekex. Jag famlar efter flaskan innan jag somnar. Räknar dagarna i almanackan. Sinnesrobönen, sinnesrobönen, be den tusen gånger. Böjer min nacke. Överlämnar mej själv och mitt begär. Jag är på det första steget. Här ska jag vara ett tag. Mina steg mellan fönstren i mitt hus. Jag ska börja måla, jag ska lära mej fler fågelsorter, jag ska tugga alla tuggummin i påsen.
Glädja mej åt små, små saker.
Och hundarna som vaknar, sträcker på sej, flåsar.

tisdag 23 november 2010

Brigitte Mohnhaupt

Bland dom första tyska orden jag lärde mej var Deutscher Herbst. Jag var ungefär nio år, sjukligt blyg, levde i böcker, i tidningar, i baksidorna på mjölkpaketen, allt som var möjligt att läsa. Lillgammal. Svårt mobbad.
Det var nåt med sch-ljudet i Deutscher och sen det snabba Herbst. Nåt ödesmättat. Namn som Schleyer, Christian Klar. Och Brigitte Mohnhaupt, med sina kajalstreck runt ögonen, sin snedbena, sin Heckler&Koch MP5. Hur kallblodigt hon sköt ihjäl Ponto. Kommando Siegfried Hausner. Aktion Roter Morgen. Den benhårda lojaliteten. Krökningen på hennes överläpp.
Dom febrila samtalen överallt, hos mormor och morfar, bland lärarna i skolan, hemma. Pappa som står framför teven och stirrar på Schleyers sönderskjutna Mercedes och säjer:
-Han var en jävla nazist.
-Schh, säjer mamma. Svär inte. Hon stickar som vanligt varje höst, raggsockor, tumvantar, halsdukar.
-Han var i alla fall nazist, säjer pappa envist. Ponto med, du vet, nästan alla tyskar. Sen ser han på mamma och tystnar.
Vi syskon behöver inte fråga. Vi vet det mesta om nazister redan. Vi har läst i smyg, pappas stora böcker om andra världskriget, hans romaner av Remarque, av Levi. Jag leker inte med dockor längre, men har övertalat lillasyster att döpa sin snuttedocka, en katt med en lång randig kropp, till Brigitte. Vi har gemensamt målat katten med lite svart tusch runt dess utstående ögon.
Jag drömmer om henne på nätterna under den tyska hösten. Plattar till luggen som inte vill ligga snett över pannan. Jag har ingen kajal, inte ens en låtsaspistol, och vi är pacifister här hemma, pappa är vapenvägrare. Ändå. Brigitte M. Jag dyrkar henne, lite som dom andra gillar David Cassidy eller Agneta i Abba.

Jag har läst att hon är frigiven nu, Brigitte Mohnhaupt. Att hon lever ett stilla liv under ny identitet. Att hon är mormor. Jag undrar vad hon tänker när hon är ute och går med sina barnbarn. Om hon minns eller helst vill glömma, dom fem skotten mot Ponto, när hon satt med pistolen pressad mot Schleyers tinning. Stunderna av leda. Citaten av Rosa Luxemburg, det som också pappa brukade säja, nåt om revolutionen som har varit, är och kommer att bli.
Om hon längtar tillbaka dit.

torsdag 18 november 2010

Trettiåtta atomer

I natt fångade jag dom. Fångade dom och räknade dom noga. Trettiåtta. En atom för varje år jag levt. Alla nätter under marken. Alla ekvationer skrivna på tavlan av grafit, utsuddade och sen påbörjade igen, ekvationer som förvandlat mina fingertoppar til ren krita. Summan av alla tankar jag tänkt fångade i ett ordinärt, svagt glimmande rör.
Fyllt av trettiåtta atomer antiväte.
Nio kelvin kallt.
Och allt strålar samman i det allra första ögonblicket vi vet om. Det som också jag har svårt att tänka mej. Jag accepterar den stora smällen, men jag förstår den inte, inte alls. Jag vet inte om jag vill förstå. Jag vet bara att undantaget från Noethers symmetriteorem öppnar hela världen för mej. Spegelbilden med sin buktning, som vrider på verkligheten en avgörande miljondels grad. Slut dina ögon, öppna dom igen och inget är sej likt.
Jag drömmer om att fånga ljuset från tvåtusen atomer i vakuumet därinne. Om en tre, fyra år, kanske. Nån har gjort rent tavlan, jag börjar försiktigt i ena änden, skriver, räknar, suddar.

onsdag 17 november 2010

Gryningsräd

När du sover som tyngst är du som öppnast. Jag letar nya märken på din rygg, din hals. Dina läppar, svullna, liksom hemligt kyssta. Dina byxor halvvägs under sängen, fickorna alldeles tomma, plånboken med tvåhundraförti kronor, en bong på dagens dubbel, en tandpetare. Kavajen med samma tobakssmulor som förra veckan, inget rött på skjortans krage. Kalsongerna har bara din lukt, ingen annan kvinnas, bara dina fingeravtryck, inga långa välfilade naglar som töjt ut resåren i okontrollerad lust.
Din dator gick jag igenom redan igår kväll. Du har lagt patiens, du har surfat efter lördagsöppna gör-det-självhallar, du har mejlat två kollegor och lyssnat på reprisen av eftermiddans Studio ett.
Jag önskar att jag hade hittat ett par avvikelser. Det hade lugnat mej. Ett telefonnummer jag inte känt igen, ett rivsår i din nacke. En vindruta med ett litet stenskott i. En plötslig rodnad på dina kinder, ett nytt sätt att bära mej till sängs.
En kompensation för avdriften.
Den som måste finnas där. Jag vet det. Jag känner det. På hur min käke skakar, hur hjärtat går på, kränger och stampar i mitt bröst. Än är du för listig för mej, dina ögon så lugnt grå, så kärleksfullt vidgade pupiller, din röst så stadig, men jag ger mej inte, det ska du veta, jag kan hålla på hur länge som helst.
Hur länge som helst.

tisdag 16 november 2010

I hastigt mod

Mitt kurage är av det övergående slaget. Jag har stått här så många gånger, med en packad väska, med en tummad tidtabell i fickformat, med en apelsin som färdkost. Och här har jag stått kvar också sen sista bussen kommit och gått. Jag är en visa på byn. Inte bara för att jag har så svårt att våga språnget, utan för. Nä, det hör egentligen inte hit. Jag har fått vykort med texten Rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor fler gånger än jag kan räkna.
Jag är trött. Inte rädd. Trött.
Det kan göra detsamma.
Kontinentalplattorna under mina fötter, skaver som såret på min vänstra häl. Jag går hem, knäpper på teven. Packar upp. Äter apelsinen klyfta för klyfta medan jag ser ut genom fönstret för tietusende gången. Vad ska en sån som jag i stan att göra?
Ändå. Bilden av sej själv uppför Mariaberget, något rakare i ryggen. Kanske i sällskap. Frimodig.

En dag går jag ombord. Det kanske inte blir nästa vecka, eller ens nästa år, men det blir. Det vet jag säkert. En dag ska jag lösa biljetten nånstans. Bort. Härifrån.

måndag 15 november 2010

Mr Turner och jag

Låt vara att jag är kortare än dom flesta. Att min motorik är så dålig att jag bara kan drömma om att slå en perfekt backhand. Jag får se David Nalbandian göra det på teve istället, för min far har köpt ett dyrt kabelteveabonnemang åt mej. Och min hjärna drömmer backhanden åt mej nästan varje natt. Jag är nöjd så. Det finns platser, inte i sinnevärlden, men nära. Nästan inom räckhåll.
Jag ska aldrig bära ett barn. Det sörjer jag.
Jag träffar andra som är som jag. Korrigering: Dom är inte som jag. Vi har bara vår defekt gemensam. En defekt jag väljer att se som en sällsynt, bladlös orkidé, en Polyradicans lindenii, som hämtar sin näring ur min ofruktsamma kropp. Jag har aldrig brytt mej om att dela med mej av min bild till nån. Inte ens skriva ner den. Min far går regelbundet igenom mina dagböcker. Jag har mina verkliga skatter i huvet. Han tror att jag ska ta livet av mej.
Det ska jag inte.
Men om jag sa att jag såg mej som havande med en sällsynt blomma skulle jag hamna på kliniken. Där finns ingen Canal Sport, bara tecknad film och böcker skänkta av Maeve Binchy. Så jag ler mot far, öppnar munnen och tar mitt Levaxin, mitt östrogen och mitt insulin. Han har lagat frukost och vi pratar en stund om matchen vi såg igår. Jag refererar till vinnaren som "tjockisen från Tibro", vilket får honom att skratta. Jag tycker om när han skrattar. Han ser ung ut då. Som om han har glömt att han aldrig ska bli morfar, aldrig haft en dotter som bara är en meter och trettinie centimeter och som ingen pojke nånsin ringt till.
Jag brukar vila efter frukosten. Då tänker jag. På orkidéerna i min kropp, som slingrar sej runt njurarna, hjärtat, levern och blommar, blommar.

söndag 14 november 2010

Jag här nere på gatan

Vad det är som har hakat tag i mej, som drar mej runt i samma spår, som en gammal ridskolehäst, i skritt, i trav, galopp, slängtrav. Som bara hör kommandon från läraren och ignorerar nybörjarens hjälper.
Jag är hemma här, utanför dej, järnfilspånet i magnetens periferi. Vi har bara mötts en gång och jag lovar mej varje natt, imorron ska jag inte gå dit, imorron börjar jag om. Och jag tror på det varje gång. Och faller igen varje kväll.
Några av dina grannar har börjat hälsa på mej. Jag känner kvarterets hundar. Din skåpbils registreringsnummer kan jag utantill. Du gillar kexchoklad.
Du var hos mej i fjorton minuter, lyfte bort den gamla toastolen, satte dit en ny. Musklerna i dina underarmar spändes, vred sej om varann. Du svettades i nacken.
-Jag skruvar inte fast den, bara lägger lite flytsilikon runt, sa du. Och jag skämdes plötsligt. För oredan i badrummet, för min fnasiga näsa. För att vi möttes här. För att jag luktade svett.
Jag bjöd dej på kaffe, du sa att du inte hade tid, du skulle vidare.
-Kanske nästa gång, sa du.
Jag blev i farstun, kvar med min längtan, min hud. Och jag vet att det är snudd på vansinne det jag gör, att jag springer efter dej, hungrar. Vårdar varje skymt av dej, en ryggtavla, en kvällscigarett i fönstret, ett nytt kexchokladpapper på framsätets golv.
När jag kommer hem och märker toalettens svaga lutning blir jag lycklig.

lördag 13 november 2010

På linjen

På första samlingen provar vi ut kläder. Jag ska ha en lila blazer, en gräddvit kjol, en randig skjorta med button-downknäppning och första matchen är mellan Llodra och Golubev. Mamma säjer att jag inte ska ha nylonstrumpor som slutar vid knäet för då blir det en ful skarv där och den kommer att synas tydligt i teve. Barbent eller ett par tunna strumpor i kulören Nude beige, säjer hon.
Jag tränar på tecknen för boll in - sammanförda händer - och boll ut - armen rakt ut, framför den stora hallspegeln. Jag ska inte snörpa på munnen vid mina domslut. Jag ska klippa mej på torsdag. Igår gjorde jag en kemisk syrepeeling. Ansiktet blossar lite och känns tunnare än förut, som om det satt på nån annan, men om en vecka ska jag se fantastisk ut, säjer hudterapeuten. Mitt passerkort med titeln linesman kvitterade jag för igår.
Jag längtar.
Dom har valt ut mej bland flera tusen sökande. Min röst bär, det är en av anledningarna. Jag är en duktig linjedomare, jag vet det, jag har sällan fel. Det är som om jag söker mellanrummet mellan bollen och den kritade linjen, finns det inte där, så är bollen rätt. Skillnaden mellan fördel i den andres serve eller deuce.
Skillnaden mellan fiasko och framgång.
Röda naglar ser snyggt ut i teve, men skär sej mot den lila blazern. Det får bli en vanlig fransk manikyr. Med Llodra blir det snabbt spel, många volleys åt sidorna. Många inzoomningar på domsluten. Kanske ett lack i purpur?

fredag 12 november 2010

Negativa tal

Du är i fel berättelse och du kan inte skriva dej själv ut ur den. Du har fastnat på vänster sida av nollpunkten. Du står, stilla, ytterst på trottoarkanten och trafikljuset sköljer rött, sköljer gult, grönt över ditt trötta ansikte och du räknar intervallerna som ett litet barn. Över dej, en himmel du inte ser upp mot längre, för stjärnorna som faller oavbrutet bär aldrig dina önskningar. Du har fått så många frister, så många visningar till utgången, du kan inte hålla räkningen på dom. I ditt huvud en envis slinga musik, ett soundtrack till din belägenhet. En av dom välkända, som du inte kan hålla isär, Finlandia, kanske. Eller den andra. Du har frälsarkransen runt din högra handled, stenar som stora pottekulor, du fick det av din mor, du tror inte, men ibland rör du vid pärlorna, Gudspärlan, tystnadspärlorna, doppärlan och fingrarnas rörelser tvingar dej upp ur domningen, får dej att gå över gatan, till vad nytta.
Du är i fel berättelse. Du är i fel berättelse.

tisdag 9 november 2010

Tendens

Första gången hade varit en lyckträff. Det är sant att medelstora begåvningar har god hand med turen. Dom verkliga konstnärerna, Bach, Max Planck, Faulkner, seglar med andra vindar. Men dom andra, några skikt under, med ett starkare driv än mästarna och måhända ett större intresse för världen utanför geniets, har ofta flyt.
Han hade publicerat sin forskning i den tidskrift som rankats på fjärde plats i den senaste omröstningen och varit nöjd därmed, firat med coeur de filet provencale, en flaska hygglig Barolo från 2005 och lite Elton John på stereon framåt kvällen. Redan på morronen började telefonen ringa. Det var Financial Times, han svarade så redigt han kunde med Barolon kvar som ett ludd på tungan. Ett glas vatten. Sen ringde ordföranden för regeringens finansiella råd. Ville han? Kunde han?
Javisst.
På universitetet en hastigt hopkommen presskonferens, så konstigt att se sej själv i centrum, lät han verkligen så, såg han verkligen ut så, han borde inte ha druckit hela flaskan.
Som ett oraklet i Delfi, lite blank på ögonen, förutsäjelserna som liksom rann ur hans mun, som en lös spya. Han skämdes. Så lättköpt. Och ingen kritisk fråga. Ett väckelsemöte. Kan ni säja halleluja.
Ja. Det kunde dom.

Nya tider, nya kläder, en hårtransplantation, ett pris ur kungens hand. Och hela tiden prognoser, tendenser, strömningar. Visst, ibland hade han fel, inte ofta, men ibland. Då brukade han luta sej tillbaka i sin öronlappsfåtölj, klappa på sitt rockmärke, hedersdoktoratet från Harvard business school, och säja dröjande att jo, jovisst, även solen hade sina fläckar och visst var nationalekonomi mer en beteendevetenskap än nåt annat, kan ni säja halleluja.
Alltid.

Framgången var inte oförtjänt. Nä, det tyckte han inte. Han arbetade hårdare än dom flesta. Lika hårt, i alla fall. Han gav bort stora delar av sin förmögenhet, stipendier, välgörenhet. Han var ingen snåljåp, heller. Bara den egendomliga tomhet som kommer sej av att förtjäna sitt levebröd på förkunnelser och profetior. Inte stort bättre än en meteorolog, tänkte han ibland. Han kunde stryka över medaljen på sin bädd av blå sammet, fingra på sina diplom, metall, papper, kanske höll han bara på att bli gammal, sjuk. En prognos för mej själv, tänkte han och log, ska rita en kurva för mej själv efter maten, när börjar jag gå i barndom, när jag ska dö. Varför inte. Kan ni säja halleluja?

måndag 8 november 2010

Saker jag ärvt av dej

Den inrutade tiden. Vakna, äta frukost, bläddra i morrontidningarna utan att egentligen läsa vad där står, duscha. Stå i fönstret. Promenera. Äta lunch, bädda sängen, stå i fönstret. Notera i almanackan, väder, ankommande och avresande fåglar, temperatur. Tända lamporna (om det är höst). Se på teve. Aktuellt, tidiga och sena sändningen, Rapport, teve fyra. Text-tv:s rubriker. Somna ensam, ovaggad, med händerna knäppta över bröstet.
Ensamheten som Stålmannens mantel över axlarna. Det tillkämpade leendet, det som stöter bort andra mänskor. Svetten över pannan, på överläppen. Att ta tillvara smulorna, en stunds prat i kön på Ica, en trevlig expedit. En eld att värma sej vid i flera veckor.
Det pretentiösa i din anspråkslöshet.
Och du vet att det är sekundärt. Ifall du omfattas av nåden. Ifall du har gjort dej tillgänglig för nåt större. Om din långa väntan, ditt enkla liv, leder fram till det som betyder allt.
Timmarna som går. Som du har funnit dej i.
Som du inte vill nåt med.

söndag 7 november 2010

Att lära sej krypa

Han var en stillsam bebis. Sov på nätterna. Åt när han fick mat. Dom där stora ögonen, lätt bukiga ögonlock med ådrorna som tunn filigran. Från pappan. Mammorna i föräldragruppen, om sömnbrist, om diarréer, avundsjuka på henne och samtidigt i deras röster; nåt skadeglatt, som om hennes prins inte var riktigt som han skulle.
När deras barn började krypa satt han på filten, fortfarande tyst, betraktande. Hon slutade gå till öppna förskolan när jämförelserna blev för plågsamma. Tog man honom vid handen stod han, stadigt, la man honom på golvet förblev han liggande, nöjd med mönstret på mattan, nöjd med sin plats. Lite seckel från hakan. Ett stort tandlöst leende när hon tog upp honom.
Allra mest tyckte han om när hon spelade Christer Sjögrens cd med andliga sånger. Då satt han på hennes knä och vaggade lugnt med i Pärleporten och När du går över floden.
Såg hon på teve såg han också. Filmer, naturprogram. Sov hon, slöt han sina ögon. Hon brukade vakna efter mardrömmar där hon kört en trettiårig son i barnvagn. Då brukade hon sträcka sej efter honom, lägga honom intill sej och tänka att hon skulle göra vad han än krävde av henne.

lördag 6 november 2010

Koncept

Han har byggt ett fartyg av mina saker på verandan. Kartongerna med bokföringen som skrov, sen har han draperat noga utvalda kjolar och byxor från klyvare till mesan och balanserat med några paket tamponger som toppstag. Man noterar en konstnärs varsamma hand och säkra blick.
Jag är inte särskilt förvånad. Jag har varit borta några dagar och några nätter. Strumpbyxorna jag bär är inte dom jag gav mej av i.
Han sitter stel vid frukostbordet och lyssnar på Konflikt. Jag knackar på fönstret och provar att le, han rycker till men ser inte upp från morrontidningen. När jag knackar lite hårdare vrider han upp volymen på radion. Jag tänder en cigarrett, det är den sista, känner på handtaget, det är låst. Mina nycklar ligger på nån annans sovrumsgolv. Kanske i nån annans soffa. Jag vet faktiskt inte. Vad hjälper det mej nu?
Jag sätter mej i en av dom vita plaststolarna som står kvar. Hittar en halvrökt fimp som jag tänder. Han har huggit ved medan jag var borta och grävt upp den döda pionen, han har vänt komposten och igår kväll satt han här på verandan och rökte en av sina sällsynta cigarrer. Det ligger en blänkande maggördel på golvet från en Corona Gorda.
Jag funderar på vad jag ska säja den här gången. Om jag har nåt kvar som han inte har hört förut. Jag tror inte det. Kanske vill jag inte ens stanna. Men när jag ser på den prydligt staplade veden ser jag också hans drömmar om stilla kvällar framför brasan, hålet där vi skulle plantera en ny pion, eller kanske en krusbärsbuske. Ja. Då.
Dom första gångerna jag försvann ringde han polisen. Det har han slutat med. Följande gånger bäddade han ner mej, gav mej Treo och mjölk med konjak för att bota fylldillet. Senaste gången sa han att det var sista gången och lämnade mej att spy på gästtoaletten.
Jag har hållit mej på den smala vägen sen dess. Fast ibland, ibland kväver det mej, det som alltid pågår inom ramarna. Jag måste utanför. Jag måste ner på botten. Röra mej.
I onsdags valde jag att stanna kvar i stan.
Jag ser in genom fönstret igen, hans axlar skakar som om han skrattar. Om jag går nu hinner jag med bussen in till stan igen. Tar ett par byxor och en paket tamponger från högen, ska resa lätt.

onsdag 3 november 2010

Revisor

Mina händer har förändrat sej. Det går blå, pulserande ådror längs fingrarna, så smala nu, ringarna tynger ner, som äppelgrenar med för mycket frukt.
Rött ljus mellan ekarna därute på gården. Jag sitter här. Ibland går hela dan utan att jag reser mej. Jag blir inte hungrig längre. Det kan vara slutet, det kan vara nåt helt nytt. Mina tankar mycket kortare, skarpa som nittiwattslampor, kanske också mycket ärligare än vad dom nånsin varit. Jag tycker om det. Att det gör ont. Att jag minns. Mina största missgärningar, mina underlåtenhetssynder. Alla gånger jag tittat bort, allt skvaller jag fört vidare.
Jag har inte varit godare eller ondare än andra. Det är väl det största misslyckandet. Att mina avtryck redan är utsuddade. Att jag gjorde varken till eller från.
Det mörknar, jag ska dricka lite vatten, gå till sängs, ligga vaken till klockans tickande, nu en tröst, för tiden är inte längre. Jag är fortfarande. Ett tag till är jag. Så är det.

måndag 1 november 2010

Matchrace

Det har förföljt mej under alla år. Seglingsvärlden är en liten, elak värld. Att jag vann det tredje benet mellan Hobart och Melbourne för att jag tjuvstartade med Ella Girl III. Att jag inte tagit hänsyn till väjningsreglerna, ett slags gentlemens agreement och därmed förbrutit mej. Ja. Jag gjorde det. Jag är en vinnarskalle i klass med Andy Roddick, med Tiger Woods. Reglerna är för dom andra, fjollorna med kaptensmössor, inte mej. Jag går min egen väg, liksom förbi. Visslar avslutningen från Eldarevalsen, som jag kan på mina fem. Men medge ändå, att det samtidigt gav mej en chans.
Jag ger faderulingen i pratet bakom min rygg. Jag vill ge faderulingen i det i alla fall. Ändå. Dom sämsta borden. Ingen som tar tampen när man ska förtöja. En liten bubbla att rumla runt i. Jag bjuder laget runt, fjollorna lägger handen över sina glas och vänder sej bort. Inte låta sej bjudas av en fuskare. En som bröt mot väjningsreglerna.
Jag dricker, dricker och sjunger. Eldarevalsen om och om igen. Tills dom bär ut mej. Hårdhänt. You bloody cheater, brukar det heta.
Jag vann. Ändå. Jag vann faktiskt.

Limbus

Tamburen mitt hem. Förgården, där jag är för rädd för att gå ut, för rädd för att stanna hemma. En spegelbyrå, en matta som hade färg en gång innan jag trampade upp mina ensliga stigar på den. Ett glas vatten. En alltför svag glödlampa i lampetten. Och alla röster som viskar från medaljongtapeten. Alla ögon, djinnen under pallen. Trapphusets lutning. Ett gult mörker inifrån lägenheten. Titthålet i dörren som jag klistrat ett märke över, med Johannes 3:16 på flera olika språk, engelska, kanske polska. För säkerhets skull. Ändå slipper dom in den vägen. Genom brevinkastet, genom dörrkarmarna. Jag har läst om fromma män som sover med öppna ögon, jag har försökt, men lyckas inte.
Jag skyddar mej med vinruta och bär violer för ödmjukhet. En krans av rönnbär på ytterdörren. Jag sparar av pensionen till en äkta smaragd. Och jag har Jesus och profeterna med mej. Det finns värre ställen än en tambur för en helig krigare.