fredag 31 december 2010

Klister

Jag läste om uppbrott, jag prövade tanken, jag såg hur jag gick, stolt och stark, alltid klädd i en klänning, röd som opievallmo, klockad, svängande runt vaderna. Stängde grinden, inte hårt, bara orubbligt. Man skulle se mej genom solkiga rutor i byns affär och säja till varann att där går en som har bestämt sej. Nu går det inte att sjunga henne tillbaka. Och jag blev kvar, alltid kvar. Händerna framför mej, en dukfrans att plocka med, ett mörker som faller över köket, sena nyheterna på radion, röster från Waziristan, Ramallah, Abidjan. Som jag längtade.
Som jag aldrig vågade.
En gång tänkte jag. En sommargäst, en karl, stor och grov, solsvedd flint, men hans ögon, hans fingrar. Han köpte ägg av mej den sommaren, tjog efter tjog, jag undrade vad han skulle med alla ägg till, kanske GI, jag tror att han kom för min skull, för att ställa en fråga, men att han inte riktigt vågade. Inte han heller. Han kom aldrig tillbaka.
Lika gott det.
Jag ska gå och lägga mej, tar bara vägen förbi garderoben i stora rummet först, som att gå i sena mässan, längst in en klänning, urblekt röd, med klockade våder, svänger långsamt i luftdraget när jag öppnar dörren.

torsdag 30 december 2010

Jag minns träden och att du gick ut dit

Vad ska jag minnas av dej? Hur det började, dagarna, nätterna i lakanen, alla timmar under träden som din farfar planterat, som du älskade mer än allt, sa du, mer än mej, åh, mycket mer än mej. Det lilla hygget i skogen, din första egna plantering, strax under tvåtusen granplantor.

Hur det förlöpte, hur det slutade, vad vi sa, viskade, vrålade sista gången, hur du gick sen, liksom lätt och tungt på samma gång, ut under träden, körsbär, päron, apel, lind. Att jag inte gråtit över dej, men att jag drömmer om oss ibland, frågar Kan du älska mej, fast jag sover med en annan, han vet inget om träd, inget alls, jag pekar ibland, titta en kastanj, han mumlar, vänder sej bort.

Dina händer över nyutslagna björkstammar, bark som stöter i lila, så självklart nära, jag var avundsjuk, du behövde inga stora ord om natur eller harmoni, du var där och där du var var också träden.

Mitt huvud i ditt knä under körsbärsblom, päronblom, äppelblom. Doften av kåda, långsamma timmar, jag har det bra nu, det är inte det, det är träden jag minns och hur du gick dit ut.

måndag 13 december 2010

Tillbedjan 1

Jag vill skriva som du. Intill minsta skiljetecken vill jag skriva som du. I mittuppslaget på Vi Läser satt du i din säng, barfota, med håret utsläppt, med röda kinder, en penna i handen. Och du förklarade att pennan var viktig, den måste ha rätt tyngd, rätt balans, måste ligga rätt i handen för att du skulle kunna skriva.
Jag gick igenom varje pappershandel i stan och i svampens skugga på Stureplan fann jag din penna. Och jag förstod vad du menat. Den kostade mer än en månads budget för mej. Expediten såg på mej och viskade att jag gjort ett ypperligt val, att även du köpte dina pennor av honom. Jag ville kyssa hans handflator, jag lät bli.

Jag skriver bättre nu. Inte som du, men bättre. Jag bryter ner och fogar samman dina meningar, jag dricker av dina långa inskjutna bisatser, dina egenheter, dina grammatiska förbrytelser, jag jublar åt dom. Du får göra som du vill, med språket, med mej. Det jag inte tolererar hos andra författare omfamnar jag hos dej. Jag undrar vilket papper du begagnar dej av. Om det är nåt med friktionen mellan pennspets och pappersfiber som låter dej skriva som du gör, jag ska besöka pappershandeln och till dess ska jag be till mina gudar att papperet inte är alltför exklusivt. Jag har prov på din handstil, den är också min numera. Djärva streck över t:na och stora ringar över i:na.
Jag vill skriva som du. Och jag ska det, en dag ska jag skriva som du.