onsdag 28 december 2011

Dej har jag älskat

Det är inte så att du gör mej dum. Du gör mej skarpare i konturerna. Du får mej att vilja försöka anstränga mej. En kyss kräver ett argument som motprestation. Du säjer att vi ska bli bättre mänskor med varann. Att det är det som är meningen.
Jag tror på nåt annat.
På vecket mellan rygg och hals, på vinkeln i din mungipa. Mitt evangelium; en blottad vrist.
Ett knä, en grop i nacken. En trög bottenskyla i glaset.
Jag vet. Jag är inte värdig, inte värdig. Din besvikelse som ett blänk. Men du är kvar. Det är för att du inte har så många att välja på. Nej. Det var elakt. Sant. Elakt.
Sant.
Jag vill vara där. Försöka vara där.´
Dej har jag älskat, älskat.

tisdag 18 oktober 2011

Nåt du lämnat

Nåt blir alltid kvar. Jag kan inte säja det tydligare än så. En tanke som hänger kvar som en tröja över dörröppningen, en molekyl hat, en molekyl kärlek, en molekyl likgiltighet. När du går lämnar du alltid. Du tror att du går ren. Det gör du inte. Det var aldrig meningen.
Dina ord, genomskinliga som kranskommuner, kvar härinne, inte för alltid, men för en liten stund. Dina steg på hallmattan, skoterspår i nysnön. Du har gått, jag är ändå full av dej. Det kan du aldrig förstå. Du tror att du går ren.
Dina fingrar genom pälsen på hunden. Några hårstrån som ligger åt ett annat håll, inte fel, bara åt ett annat håll. Ett grepp om min midja jag ska minnas hela året. Jag håller andan.
Du tror att du går ren.

fredag 7 oktober 2011

Vag

Det kan ta timmar för dej att klä på dej. Inte så att du byter kläder, speglar dej, mer ett håglöst bläddrande bland kjolarna i garderoben, en blus för tung för att lyfta ner från galgen. En depression inför kängorna i hallen. En villkorslös kapitulation bland behåbanden.
En oläst artikel i gårdagens DN som måste läsas, här, nu.

Skymning när du stiger ner på gatan, en fosterhinna över himlen. Nånting drar förbi däruppe och du önskar du vore med.
Du önskar jag vore med.

Det sjunger i dej när du går, jag orkar inte mer, jag vill inte längre, du rör läpparna, åh, håll mig, nån. Du har inga konturer. Det är det där däruppe, det som rör sej, när du rör dej, tyngden i dej, tyngden däruppe, kommunicerande kärl, som gammalt, smutsigt tidvatten, svart som vigvatten.

Gryning när du kommer hem igen. Den som höll dej inatt menade inget med det. Han har redan glömt dej.
Du betyder ingenting.
Inget.

torsdag 29 september 2011

Färdas med dej

Vi rör oss inga längre sträckor. Mellan sängen och soffan, mellan fönstren i våra rum. Vid gynnsamma vindar en sväng ut under ekarna. Du andas tungt och långsamt. Synkoperad luft mot taket. Du har slut på historier och jag har aldrig varit mycket till berättare. Jag läser högt för dej när det är som värst, jag läser vad som helst, Harry Potter, Orbitor, Googlekoden. Det finns kvällar som den här när jag läser dej till sömns, kvällar när jag vakar över dej med en medalj på koftan. När din andedräkt stillnar till rena notblad, tre fjärdedelstakt och dina fingrar rätar ut sej på bården högst upp på lakanet.
Kvällar när jag vill dansa ensam.

Det gör mej inget att vi är bundna hit. Det gör mej inget att vi aldrig kom till Sjirvanshahernas palats i Baku. Jag har rest med dej på andra sätt och jag har varit överallt med dej och jag saknar inget.

Jag sätter upp håret i en knut, jag lägger sjalar över lamporna, jag spelar Marta Argerich, jag är här, du sover lugnt och jag är lycklig.

onsdag 14 september 2011

White over red, pilot ahead

Mitt favoritljud; lösa fall som plinkar mot masten. Som att vänta länge vid en tågövergång. Som att vänta länge. Händerna stilla i knät, gelatinögon, här kommer ingen förbi på veckor. Väntar på nån som du, som tar mej i armen, säjer alla dom rätta orden, dom nästan rätta orden. Det duger. Jag är inte rädd längre. När jag var rädd rörde jag mej fortfarande.

Jag kan sakna det.

Utan dej är rummet bara ett rum. Du fyller det, inte nödvändigtvis med ljud, men med en lödighet som får mej att skälva. Ett tyst ljud som ilar genom mina trasiga tänder. Ett hjärta som börjar slå efter kölddvalan. Långsamt, med ett par slag i timman.

Jag klarar mej inte på egen hand. Jag skriver det och skäms. Du kommer alltid att ha mej. Ett hot, ett löfte, mitt slutliga sammanbrott. Fall som plinkar mot masten, en lång väntan vid en tågövergång.

(Lotsfarkost i tjänst: vit lanterna över röd)

fredag 26 augusti 2011

Dela grop

På botten. Men vi är två. Inte för att det spelar så stor roll. Det där med att dela. Det där med att dra upp varann, det där med att vara stark när den andre är svag. Det är inte så det är.
Men sällskapet. Värmen vi delar under den tunnslitna filten, som en gång varit himmelsblå, nu i den kulör du kallar sketblågrön. Dina sträva fingrar i ett ögonblicks vila i mitt armveck. Din blick som vädjar, hatar.
En stunds tystnad mellan klockornas jublande växelringning. En bit bröd, en bit kött, ett stop spenvarm mjölk.
På botten. Men vi är två.
Ett slags tröst.
Ett slags.

söndag 31 juli 2011

hör på mej

Vi sitter på en gammal filt, molnen driver smutslila, storlommens mungiga och sen skriket som man aldrig vänjer sej vid. Du citerar Vennberg, han har skrivit om lommens läte, nåt om kniven mot det öppna ögat. Du är irriterad över att du inte kommer ihåg mer.
Just så.
Jag med.
En vanlig kväll som kantrat, en kväll som den här när vi försöker slå ihjäl varann. Hör på mej, ja, ja, ja, men. Alla men vi sparar på. Alla oförrätter som tillhyggen. Allt vi lägger upp emellan oss och delar på, skärskådar, samma ord, samma tårar. Det tar aldrig slut. Och lommen som knarrar från vassen, skriker. Och falsk försoning sen, på filten, ditt kladdiga bröst mot mitt, en snabb omfamning, som att knulla en älskad hatad, för att vi inte vågar gå hela vägen, för att vi inte vågar gå ifrån varann. För ännu en ängslig dag och en kväll med för mycket rosévin och storlommens läten. När vi borstat av oss sanden och du rullar ihop filten under din ena arm minns du dikten och du går bakom mej så nära att din skjortsnibb nästan rör mej och du säjer stilla Vad som helst av blod på händer/lommens skri/och kniv mot öppet öga/vad som helst/blott inte samma ensamhet på nytt och sen tystnar du och jag älskar dej och önskar att du vore död.

(Dikten om lommen av Karl Vennberg.)

lördag 18 juni 2011

Ord, innebörd

Han devalverar sina intervjupersoner. När kvinnan på pendelparkeringen har använt oerhört fort tre gånger väljer han att skriva i god hastighet. När hönsuppfödaren snyftar tragedi om newcastlesjukan skriver han tråkigheter. Han bänder bort, skalar av, lokaldelens Giacometti. Han strävar fortfarande efter den perfekta texten. Den som återspeglar verkligheten precis som den är. Inget är enormt förutsatt att det inte är det. Han har sparat sina bästa artiklar i en mapp, han skulle vilja göra nåt mer med dom, laminera, kalligrafera, det är konst, oavsett ämne (budgetdebatten nollsju, en återvändande sjuklig celebritet, viltspårtävlingarna i våras.)
Han är övertygad om att hans artiklar kommer att användas av kommande redaktörer. Skriv som han, försök i alla fall, det är så här man gör. Praktikanterna, töserna från journalisthögskolan inne i stan, med ljus förvåning i blickarna.
Det kan vara med det som det vill.
Det viktiga precis så viktigt som det är. Den icke relevanta fettranden bortskuren. En text där man står på botten, utan att röra upp slammet. Efter det ska han lägga bort pennan, anteckningsböckerna, inte skriva en rad mer, en stol vid fönstret mot Konsums parkering, en ljus lager och en prickigkorvsmörgås i skymningen.

måndag 30 maj 2011

Fingerad, älskad

Du är mina vita lögner, mina vita linjer. Du är den glasskejsare som Wallace Stevens skriver om. Ditt liv, en droppe ytspänning, man stirrar, undrar när den ska brista, när allt faller ut, som kladdiga mynt ur en enarmad bandit. Jag måste inte veta nåt om dej, jag har dej ändå. Vi delar på bytet av kattguld. Vilar på dom falska sedlarna i vår madrass. Dina kyssar av melass i solnedgången. Jag ska aldrig glömma det vi har, jag ska gå härifrån, ganska snart, tror jag, men aldrig glömma. Att i det uppdiktade och tillkämpade, också en tagg av det slags uppriktighet som är så sällsynt och så förödande. Det vet du redan. Det behöver jag inte berätta för dej. Det har jag lärt mej av dej. Och då spelar det andra ingen större roll.

Min magra, vita hertig. Fingrar av sand och släke. Ett hus som bara kan skymtas i mörkret.

(Bowie för Thin, white duke, Stevens för Glasskejsaren, släke är gotländska för tång.)

söndag 29 maj 2011

Novaks mamma

Hon bär silkesskjortor från Hermès med mönster av tränsbett och solrosor. Ibland en t-shirt med hennes sons ansikte på. Jag tycker inte om henne. Jag vet att hon fick springa mellan husen under FN:s bombningar av Belgrad våren nittinie, med Novak, jag har ändå svårt att tycka om henne, som jag tycker om dom andras mammor, dom på topptielistan, Rafas mamma, hon är alltid trevlig, Rogers mamma. Dijana Djokovic liknar Judy Murray, mager, arrogant, nervös. Högljudd. Federer har bett henne artigt att hålla käften under en match. Oh, be quiet, already. Nej, jag tycker inte om henne. Jag tycker inte om Novak heller. Dom såg ledsna ut dagen man tog Mladic. Hela familjen, Novak med sitt igelkottshår, alla bröderna, Dijana i en blus från Pucci, missklädsam, slätt siden mot halsen av ripsbomull, handen genom håret.
Jag vet att min son harvar i mellanskiktet, han är tjugenie nu, och kommer kanske till andra eller tredje omgången i en turnering som den här, men ändå. Han har sina dagar, sitt visserligen daterade, men eleganta serve-volleyspel, han har rätt att bli respekterad även under matcher som den här, när han bara tar ett par game. Även av en ung man i fantastisk form och hans familj. Dom behöver inte hånle åt mitt håll. Jag minns förra våren när Novak inte fick in en enda förstaserve under grussäsongen. Det kan vända snabbt.
Jag bär min sons sponsortröjor och hans sorg över att aldrig nå hela vägen. Jag är ingen god katolik, för i mässan ber jag att Novak ska förlora, förnedras, det är Dijana som gör mej till det, det är hennes fel.

tisdag 17 maj 2011

Denna man ingen främling

Han har varit hos min mamma som ska sälja sitt hus, han har känt igen mej från ett dammigt kort högst upp på bokhyllan, han har tagit ner det, gnidit det med tummen, sagt att han känner igen mej, att vi har gått i samma skola, han en klass över mej, han har sagt hälsa, hälsa från Peter, hälsa att det går bra nu, att han jobbar, har barn, fru, lån, tröjor från Gant och Lyle&Scott. Mamma säjer att han inte ville släppa kortet, hon säjer inget om hur han såg ut, eller lät. Bara att hon tog kortet ur hans händer och sen, när han druckit kaffe och lånat toaletten och sagt att han nog kan sälja huset för trehundra, trehundratjugufem, torkat av det och ställt tillbaka det. Och nåt har rört på sej hos henne för hon vill inte lägga på, men hon kan inte fråga rakt på heller, så vi blir sittande på varsin sida havet, med telefonlurarna blötkladdiga mot öronen och hon letar efter ord som jag skickar tillbaka och vi vet båda två. Att på måndag ska hon ringa mäklaren och säja att hon ångrat sej och sen byta fastighetsförmedling. Att på måndag ska jag sjukskriva mej för när jag väl lägger på luren ska jag börja dricka igen och inte sluta den här gången förrän jag spyr blod eller kör ihjäl mej. Jag behöver inga ursäkter för all del, men det är enklare så här. Att monstret har vaknat och att nån annan har väckt honom åt mej och att det råkar vara min mamma. Det blir inte bättre.
Han borde vara glömd, herregud, det är ju tjuge år sen, vad bråkar jag om, jag som har sålt själen så många gånger sen dess och varit ute för värre saker, mycket värre.
Han var först. Det började där, linjen, ärret, undantaget. Han var den ursprungliga smittobäraren, värden för viruset. Under Ganttröjan äter dvärgbandmasken honom.
Han var först och sist och överallt och jag skyller på att jag måste hinna till Konsum innan dom stänger, lägger på luren mjukt som en hundnos, min hand runt flaskan, så, nu.

onsdag 11 maj 2011

Judiska muséet, mars 2005

Hon kallar mej goj, jag tar inte illa upp, varför skulle jag det. Hon tar mej under armen, vi känner inte varann, och hon är bara en och förtifem, vilket gör att jag liksom lutar in över henne. Hon luktar bröd. Hennes svenska är hennes egen. Hon går till montern med en stor krona i och säjer:
-Den här sätter vi på torahn, det är det vackraste vi har.
Jag frågar, hon svarar, ibland på annat än jag frågat. Hon ger mej ett recept på chalot, hon tycker att jag ska gå på besök i synagogan i Göteborg "den är vackrare än den på Wahrendorffsgatan", och hon säjer att på kvinnornas sida brukar man spana in män, vilka som är snyggast, rör sej bäst. Hon kallar mej goj igen och rör vid mej, släpper inte min arm, en fågel vid min sida, en pilfink, stenknäck kanske, brun, beige, genomträngande.
Vi rör oss mot nästa rum, hon stannar, tar sej över armen, säjer:
-Goj, där får du gå in själv, där har jag redan varit.
Hennes arm, ett nummer i bläckblått, hennes ögon, nu med en hinna över, hon höjer armen, en liten rörelse, jag går dit in, jag vill det inte, men jag måste. Hennes Ecco soft mot parketten, vi skiljs åt, jag ser bilderna, lämningarna, dom gula stjärnorna av tyg och det är på riktigt och här börjar helvetet.

(Goj, gojim: icke-jude, från hebreiska, jiddisch)

tisdag 10 maj 2011

Hjärna, fingrar och allt däremellan

I mina drömmar allt oftare gömställen, återvändsgränder, kastruller med intorkade makaroner. På morronen en stund att lära mej allt igen. En kvarts sekund, kanske. Och under denna flisa tid; skräck. Om allt är borta, eller värre, annorlunda. Jag, inte längre jag. Nån helt annan vid tangentbordet. Ett p före ett e, ett a istället för ett o, andra ord, andra ögon. Och nånstans begravd i limbiskt fett, i gelén, i dom rosa labyrinterna, skrikande, den jag en gång var. Som spjärnar emot i en svag elektrisk ström, en ryckning i mungipan.
Ibland äter jag det jag skriver. En på tvåtusen av mina meningar vill jag brodera i korsstygn. Ibland går jag in i huset och taket rasar för det mesta, men inte alltid. Rakare i ryggen då, lätta steg bland fjolårslöven, en ny blick. Det är inte lycka, det är nåt annat, nåt större, nåt inte helt igenom ofarligt. Det jag skriver äter också mej.

(Tack Anna för korsstygnen, Domina Krauss för huset.)

fredag 29 april 2011

Sockrar mej

Droppen i halsgropen. Klockorna slår och du har sprungit ikväll genom körsbärsträdens skärvor och du svettas i halsgropen, jag stirrar på dropparna, på stänken mellan dina nyckelben, jag vet att du smakar honung. Jag inbillar mej det. Jag har inte provat, kommer inte att prova. Inte fråga om jag får röra dej där, med min tunga. Det vi har är nåt annat, det som syskon har. Nära och kyskt. Men när du står där i din nya t-shirt och det våta strax ovanför halslinningen, vacklar jag och skälver, ju svagare jag är, desto starkare blir du, och din sötma en puls i skymningen. Ådern i din panna och klockorna slutar inte ringa och du är doppad i mjölk, min tunga mot din hals och det är sött och salt och ljuvligt och jag faller, vill aldrig sluta falla.

söndag 10 april 2011

På fönsterbänken en blommande pelargon

Du bar blått, jag svart. Du hade skrivit en dikt på morronen, i dina händer på eftermiddagen smulor. Jag hade inget med mej. Jag hade tänkt plocka lupiner vid järnvägsspåren, men dom hade redan blommat över. Stinsen torkade sej i pannan.
-Det kommer inte in förrän trettiåtta, sa han.
-Då väntar vi, sa du.
Jag sa ingenting. Jag både väntade och inte. Jag sneglade på skylten med säsongens nya glassar.
-Vi väntar, sa du igen, rakt ut i luften, till ingen, till mej, till alla. Dina ögon ändrade färg med molnen som kom och drog förbi. Alldeles lugn, alldeles sval. Igår lejde du in grannen och hans efterblivna son till att slå gräset mot vägen, till att laga hönshuset, till att kitta om fönstren, jag vet inte vad du betalade, jag tror att det kostade dej mer än vad det var värt, hans arm runt din midja och din mun, din raka nacke, fingrarna runt kaffekoppen som gned, gned.
Men idag.
Idag kommer han hem.
Det är vad vi tror.
Vad du hoppas.
Vad jag räds.

onsdag 6 april 2011

Nyckeltal

Alla dagar bland siffrorna. En kort promenad från gårdshuset på Banérgatan 25 till Statistiska centralbyrån. Han är kung över nyckeltalen. Det är som att slå med bordet fullt av skimrande glastärningar, bakom varje siffra nåt som vecklar ut sej, en mänska, ett öde, ett helt hav. Han har änglarna med sej i metoden, i sammanvägningen, i resultatet. Barfota, vid sitt skrivbord, lika uppslukad som Kenzaburo Oe, som Bobby Fischer, som Bach.
Ja, han vet. Att säja till en kvinna att han är statistiker är som att be henne att famla efter handväskan och resa sej upp. Han vill förklara. Att det är som att vara Gulliver i Lilliputland, att han övervakar från ovan, ser sambanden, drar slutsatserna. Att han vacklar när Anders Borg använder sej av ett av hans tal. Att han löser mysterierna. Att statistiken är det vackraste han ger.
Det lyser i hans fönster ut mot Karlavägen.
Barfota vid skrivbordet. Och änglarna är där.

måndag 4 april 2011

Hur du gör det

Hur du gör det kan jag aldrig förstå. Hur du ställer fram en ost, ett par fikon, lite osaltat smör, ett dagsgammalt bröd och en kanna strävt rött vin, hur du räcker mej det som en nierätters avsmakningsmeny på Tour d'Argent, att det smakar bättre, så mycket bättre än nåt jag hittills ätit. Hur vi delar maten, bryter brödet, ditt gamla köksbord, vit lavendel i fönsterkarmen. Ditt rena, förklarade ansikte i dunklet. Dina katter, halvvilda, på sorkjakt i trädgården och här är hålet i tiden, det jag jagar efter, det jag har funnit och nu vill jag inte tillbaka. Här skulle vi inte åldras. Inte du, inte jag. Rött vin över din underläpp. Rött vin, en droppe som jag skulle vilja slicka i mej, men jag rör mej inte, jag vågar inte, det är en kväll när man sitter stilla och lyssnar klart på sångerna som kommer till oss genom skymningen. Gamla kvinnor som sjunger med unga, klara stämmor. Lakan på tork mellan träden. Det är helt mörkt när du reser dej upp, jag rycker till, du tar min hand och vinet har torkat på din underläpp och jag följer med dej och på morronen ligger tre sorkar uppradade på din förstutrapp.

onsdag 16 mars 2011

Ährrp, ährrp

Vi delar en cigarr som blivit kvar sen nyår. Jag tycker mycket om tobakssmaken som sätter sej fast strax under tandhalsarna. Du drar halsbloss. Vi började gå samtidigt med solen, nu har vi ätit några kokta ägg, druckit kaffe och högtidligt vecklat upp silkespapperet runt den halvrökta Cohiban. Gluttsnäppan har kommit, vi har sett en rödbena och högt däruppe en havsörn, knappt urskiljbar, bara ett enstaka skri och ett par vingslag och en oro bland vadarna. Vi har ett lugn här som vi inte har nån annanstans, vi går hitut för här kan ingen ta oss, inte ens vi själva. Kornknarren bland kaveldunet, ährrp, ährrp. Gulnat gräs, en hög med framtinade musslor, dina tjugu år gamla Lundhagskängor, en oändlig himmel och våra frusna hjärtan. Allt som borde ställas tillrätta. Här går vi fortfarande hand i hand, vi har skådarboken med oss, den som vi började på samma år som du köpte kängorna, med dom sällsynta arterna förprickade, stridsörnen i Serengeti, lammgamarna i Amari. Ändå har vi alltid återvänt hit, till vadarna, till spovarna, till den ensamma kornknarrens ährrp, ährrp.
En sista rökpuff, en fimp som dryper av smak, du makar upp tubkikaren på axeln, vi fortsätter att gå, lite som i kramp, vi går till fågeltornet, fortsätter gå bara.

torsdag 10 mars 2011

Blåsorkestern

Träblås och brass och en vind i hennes flottiga köksgardiner och dom röda knäna på drillflickorna. Clarinet Marmalade. Klarinetten i en egen värld, det är invigning av nya kommunhuset men det bryr den sej inte om, det är här och nu och det blir inte bättre, aldrig nånsin bättre än så här. Glasskiosken på hörnet har öppnat, hon ska gå dit sen och köpa en trekulors strut med alla smaker hon hatade när hon var liten; romrussin, pistage, vanilj. Hon ska göra som alla andra, känna sej dammig i det skarpa ljuset, som ett överfall varje april, vända sitt ansikte mot solen, en och annan hjärtebön, en och annan besvärjelse, en och annan önskan. Hälsa på några gamla bekanta. Inte stanna och prata. Vad skulle hon säja? Vad skulle dom kunna säja henne?
Stans lockhåriga prinsessa har kommit tillbaka. Hon kom ensam. Hon kom barfota.
Hon bor vid ån i vindriktningen från pappersbruket, hon dricker vin varje dag, hon cyklar mellan gamla mänskor som vill prata om förr medan hon dammsuger, diskar, hon lyssnar men pratar inte. Ibland ler hon. Hon har en dator som står framför henne på köksbordet, det säjer dom som gör sej ärenden förbi hennes fönster, en skärm som lyser, som hon stirrar in i, närmast hypnotiserad, medan hon dricker, dricker.
Hon gav sej av, en del säjer till Los Angeles, andra säjer Samarkand, nån påstår att han sett henne i en porrfilm från Tyskland. Det spelar ingen roll. Hon har kommit tillbaka, som en bortsprungen katt, det är hon, stans prinsessa, det är henne blåsorkestern spelar för, Radetzkymarschen, det är därför hon har öppnat köksfönstret.

onsdag 2 mars 2011

På låtsas

Alltid enklare att vara till havs än att gå iland. Oron, dagarna innan avmönstring, du upprättar ett avstånd mellan oss, en självklar distans. Din nödvändiga tayammum. Dina steg över landgången, du kysser förtöjningarna med knogarna innan du ropar in en taxi, jag ser långt efter dej, men går åt mitt håll. Du har väskan full av parfym från Qatar, piratkopierade datorspel handlade i Shaolin. Du har nån som väntar. Det har inte jag. Nu är det jag som ska vänta. Vänta i en stad jag kallar för mitt hem. Arton dagar i ingenstans, jag äter, sover och väntar. Jag tar hem andra män, dom är så lätta, genomskinliga, lämnar knappt några avtryck, några dofter i lakanen.
I början ringde jag, gjorde ärenden hem till dej, en fru, några söta barn, du blev vansinnig. Nu aktar jag mej, aktar mej noga. Jag accepterar tudelningen, en förutsättning, precis som jag håller dörren till min hytt olåst första kvällen, för då kommer du, mätt på hennes kärlek, hungrig på min. Jag ger dej att äta. Du har en doft, en tyngd, du lämnar spår och jag har dej nu, i tjugufyra nätter och jag försöker att inte räkna, men siffrorna faller som bränt papper framför mitt ansikte, det luktar diesel och nån, kanske är det jag, sjunger femton kvar, åtta kvar.

När vi går igenom Adenviken är jag den enda som hoppas på piraterna från Eyl. Dom väljer aldrig oss, dom känner mina önskningar på flera sjömils avstånd och låter bli. Nu är det fyra nätter kvar och du sover ensam i din koj, jag med, det har börjat igen och jag finner mej i det.

tisdag 1 mars 2011

Sovande

Vi är isär och ändå inte. När vi möts gör vi det på ett café på Skånegatan. Och den stora sömnen faller över oss varje gång. Nån har sagt att caféet är det närmaste Italien man kommer i den här stan, jag vet inte om det är sant, men kaffet är starkt. Inte tillräckligt, men det starkaste som går att få. En nödvändighet. Henrik och jag gäspar vid dom höga borden som vetter ut mot Scandinaviums grå, plisserade kjol, tiden går, konsertaffischerna ändrar motiv. Han står och skrapar sej i skäggstubben och jag försöker lära mej italienska genom att leta efter ord jag känner igen i Gazzetta dello Sport.
Vi skiljs åt utan att ta i varann, men vi har svårt att gå åt varsitt håll, och ingen av oss vill vara den som vänder ryggen åt den andra först. Nu vårdar vi det som vi i själva verket helst vill bli av med. Som att spara en påse sopor. Vi har rett ut härvorna, vi har delat sakerna rättvist, nåja, ganska rättvist, vi är båda missnöjda. Det är som det ska vara. Vi borde inte ses mer. Jag älskar inte honom längre. Han luktar inte gott, inte som då, det är samma lukt, men helt utan kärlek. Han ser på mina orakade ben, hårtsråna på min haka, min överläpp och fryner på munnen. Sjavigt. Okvinnligt.

Det är soppåsen mellan oss, förruttnelsens gång, det är det vi har kvar och förvaltar.

måndag 28 februari 2011

Monarkens måndag

Jag ser dom därnere, hur dom skyndar sej, halvklädda, halvkammade, en del följs av ljuset, andra åter på trottoarernas nattsida. Bussarna i en blå åder på gatan. Jag väntar på tomheten, på att dammet ska lägga sej, på att jag ska återinträda i mitt ämbete. Pyjamasjackan som en mantel, kaffekoppen en riksregalie. Nu är allt mitt. Alla döda hus, alla stilla gator, den släckta belysningen, allt mitt, allt styr jag över. Dom som går på gatorna går där med min tillåtelse. Jag väljer att se det så. Man kan kalla mej en ensam stofil, man kan kalla mej ett riktigt original och rysa åt min lukt, åt mina gamla kläder, min glappande lösgom. Man kan flytta sej ett par meter bort, från vindriktningen, man kan spekulera i alla gömda miljoner i madrassen. Jag vet inte. Jag bryr mej inte. Jag bryr mej bara om utsikten från mitt fönster mellan nio och fyra, tiden för min audiens, med ena handen utsträckt i en ädelboren gest, tummen och pekfingret åtskilda från resten av fingrarna. Att jag ser och att jag syns.
Att majestätet fortfarande uppfyller sina plikter.

fredag 25 februari 2011

Kom hit igen

Det finns tider jag borde passa. Det finns möten, små glödgade punkter runt omkring mej, där min stol står tom, där det blir ett kompendium över med mitt namn på, där ögonkasten faller ner i tomrummet som är frånvaron av mej. Jag klev av. Det var inte tänkt så. Jag klev av och blev stående och nu står jag stadigt, mitt hjärta i ett tvinnat färgglatt snöre, jag står här och allt är vackert. Jag står här, tidlös, full av medlidande för alla ni bakom mej, som har ett mål, en riktning, statister i min film, dagrar i skyltfönstret som jag ser in i och ändå inte. En skevhet som en varm hand i min korsrygg. En ton som spelas fel om och om igen, ett trasigt a på tangentbordet. Jag gjorde ett avtryck först nu när jag inte är med. Innan dess var jag helt osynlig, också för mej själv. Och nu kan jag inte se mej mätt på mitt hår, min haka. Jag vet exakt var min tyngdpunkt är, hur långt jag kan böja mej utan att falla.
Jag ska aldrig falla mer.

måndag 21 februari 2011

Sätt

Jag är nån annanstans, aldrig här, alltid där. Eller på väg dit. Oförmögen att samtala, oförmögen att fästa blicken och hålla den så. Jag är försökt, det har jag. Verkligen. Ja. Med piller, med långa timmar på schäslongen, med att bända kroppen, jag lyckades med Clownen, men jag var inte där, ingen medveten närvaro.
Jag var inte där.
Efter mina promenader vet jag inte var jag har varit, ofta saknas knapparna i min kappa, i min blus, klackarna snedgångna, gula fläckar på ärmen. Fönstren bryter solljuset i meddelanden på golvet, rader som ändras i takt med molnen. Det går så fort, jag står naken i draget, dricker ur ett gammalt glas, vatten eller sprit, lägger huvet på sned, kisar, läser, förstår hälften, förstår inget. Det är som det ska, jag ska inte få reda på allt, det är fortfarande för tidigt, jag måste förbereda mej bättre. Det är det jag gör.
Det är dit jag ska.
Så småningom.

söndag 20 februari 2011

Fan, fan, fan.

Och det bästa av allt, det värsta av allt. När vi träffas igen kommer du inte ihåg mej. Din hand på min axel, ett ormbett, en välsignelse, dina ögon i mina, precis så såg du på mej innan du förförde mej. Första gången. Jag har drömt om dej. Ristat in ditt namn på träd, i parkbänkar. Följt efter dej på håll. Jag leker med tanken, att låta dej leka ett tag för att sen avbryta, jag vet, jag kommer inte att avbryta, jag kommer att låta dej hållas, tills det börjar om igen. Men ändå. Din aftershave, samma som vanligt, citrus för renheten, sandelträ för kättjan, vanilj för hur dina fingrar smekte insidan av mina lår.
Du säjer nåt, nåt klokt om fotografen vars vernissage vi är på, bilder nånstans mellan ödslighet och kåthet, säjer du, ser på mej under halvsänkta ögonlock, väl medveten om att det borde börja pirra i mej, men jag blir varm på fel ställen, du sa det också förra gången, nåt liknande, nåt halvfräckt, vill få igång nåt, få mej att känna mina bröstvårtor styvna mot sidenet, ha halva inne. Eller hur du nu tänker. Du misstar rodnaden på mina kinder för upphetsning, du kommer närmre, din aftershave, den luktar inte längre, den stinker, ensilage, gällen mjölk, du har ett herpesutslag i mungipan som du försökt dölja med munsårsplåster.
Jag säjer nåt, nickar mot toaletten, men jag går, rakt ut och jag tar spårvagnen hem och jag vet inte vad som har hänt ikväll, det är en seger, en halv seger, men jag kommer ändå drömma om dej i natt, fan, fan, fan.

måndag 14 februari 2011

Efter tjuguen veckor

Efter tjuguen veckor faller jag av och du är inte här. Du är inte här. Efter tjuguen veckor kryper jag hem och fnittrar mitt dummaste under tiden. Och du är inte här. Jag somnar strax innaför ytterdörren, skorna kvar i dom sista stegen, jag snarkar och klär mej i morrontidningarna framåt fem. Jag hade behövt din svala hand på min panna, din röst som säjer Det gör inget älskling, börja bara om, du får tusen chanser till, och tusen till efter dom om det inte räcker.
Du är inte här.
Efter tjuguen veckor och en dag rör jag mej försiktigt, brustabletter och chips, en svag röst från radion om Maria Elisabeth Brenner. Efter tjuguen veckor och en dag invirad i mitt duntäcke, frossa och hallisar, en cigarrett, en cocacola. En långsam kväll med Andy Roddick mot Jo-Wilfried Tsonga på teven, bollarna i omutliga träffar på hardcourten.
Min svans mellan benen, mitt huve så tungt, min förlust så total.

Efter tjuguen veckor och två dar är du äntligen här.

söndag 13 februari 2011

nil by mouth

Komplicerat mönster, tunt garn, tjocka stickor. Du andas än så länge och när du vaknar vill du bara ha små apelsinbitar eller is att suga på. Du är torr i munnen och du har stora sprickor på hälarna. Jag lyssnar på dina andetag och gör ett omslag och en dubbel överhoptagning och jag är inte ledsen, bara otålig, precis som du. Det här tar för lång tid. Jag kommer aldrig mer att köpa apelsiner. Du får egentligen inte äta, det är nåt med din lunginflammation, du tål inte fast föda, men jag bryr mej inte om det, du får vad du önskar nu och jag undrar vad du tänker. Om du tänker. Jag önskar att jag kunde väcka dej, ta dej upp ur morfinet ett tag så att vi kunde prata. Är du rädd? Jag tror inte det, dina händer ligger stilla på gul filt, ringarna i brygga över uttorkade fingrar.
Jag vet att du ska dö, det vet du med, nu väntar vi bara, du har inte orkat lyfta ögonlocken sista timmarna, sekonderna har lämnat ringen, det är bara du och jag och en sjalstickning i limegrönt och en och annan sköterska i dörren, dröjande gummisulor. Du vill inte hålla mej i handen, jag har försökt, men du vill inte.
Jag gör ökningar och vänder arbetet nitti grader och när jag ser upp är du borta. Och jag märkte det inte. En gång höll du mej i famnen och sprang genom skogen, jag hade ramlat över ett gammalt, till hälften nergrävt taggtrådsstängsel och skurit mej illa, du sprang, jag blödde, ditt hjärta pickade i mitt öra, fladdrade, jag böjer mej framåt, stryker dej över kinden och ringer på klockan, det är stilla, du är borta, nu är jag kvar.

tisdag 8 februari 2011

Flickan och flaskan III

Hon går förbi så många systembolag hon kan hitta på vägen hem. Börjar i Linné, fortsätter förbi Grönsakstorget, uppför Avenyn, slutstation det nybyggda i Kulanfabriken via Olskroken. Hon är flickan med svavelstickorna som tittar in på värmen, ljuset och mänskorna som klirrar. Hon saknar suget, det gör hon, inte ruset, men suget. Hon saknar det första klonket i glaset. Hon saknar flaskorna som tennsoldater i sina hyllor, berättelserna i gräset som växer i Stellenbosch och i Barolo. Hon önskar att hon kunde släppa taget, ta en drink som alla andra, att hon slapp golgatavandringen, korset hon lagt på sina egna axlar. Det var enklare innan. Det är gråare nu. Hon är gråare. Strängrynkorna. I hennes huve en låtslinga, den smalare av Eldkvarnbröderna med sin ljusblåa gitarr och Ingen lätt match Bobbo, ingen semester.
Precis så.
Ingen lätt match. Det visste hon ju. Men att det skulle bli så, så. Så poänglöst. En fadd smak långt bak på tungan, en hjärna av papp. Långsamma kvällar med Peter Settman, med René Nyberg, hastiga nätter med djävulen själv, vinglasen diskade och avtorkade, undanställda. Äpplejuice och mineralvatten i skåpet.
Ingen lätt match. Mjölkvita timmar.
Ingen semester.

måndag 7 februari 2011

Cache coeur

Han pratar så fort. Jag sitter i den gröna sammetsfåtöljen och nystar i härvorna, trär upp hans meningar på krokar. Svarar på nåt han sagt för tie minuter sen. Han har redan vinglat vidare, långt bort, ett annat ämne, en annan tid. En antimakass från då har trasslat in sej i mitt hår. Han saknar henne. En gång saknade han mej. Hon har gått sin väg, tog inte mycket med sej, hon gick ren ur det där som var dom, det varma, förtroliga. Överallt i huset saker han rör vid, hennes plattång, hennes kvarglömda silverringar som sprätter som popcorn när han vänder soffkuddarna.
-Städa bort henne, säjer jag. Gör det snabbt.
Han ser på mej.
-Jag skulle lika gärna kunna ta livet av mej.
Jag rycker på axlarna, häller upp två fingrar sprit i glaset på bordet framför mej och han gör en grimas.
-Det är hennes glas. Drick inte i hennes glas, snälla.
Jag gör en grimas tillbaka, avstår, jag borde inte dricka, borde vara nykter nu, redo för nåt som ligger på lur i hörnen, som dammråttor, en lång sömn, ett sammanbrott. Vi två i järnsängen på övervåningen, en konstgjord åtrå, en svullen morron. Jag är här för mina gamla synders skull. Jag känner igen min pingvin på spiselkransen, den som säjer o-o när man tar upp och sätter ner den. Mina lakan är kvar i hans linneskåp. Jag har också gått ut genom den blå dörren. Han är en man gjord för att rusa till, högljutt och bullrigt, gjord för att lämna sen, under tystnad.
Utan kyssta avskedsbrev. Utan förklaringar.

Han har lagt huvet i mitt knä. Han gråter inte, inte ännu, han ska gråta sen, nu håller han lätt om mina lår, en värme mellan manchestern och hans händer, jag stryker honom över håret och viskar Allt, allt, allt blir bra, jag lovar dej, nu blir allt bra.

lördag 5 februari 2011

att gå som john wayne

Han ser filmerna; Rio Bravo, Den längsta dagen. Ser dom om och om igen. Ruta för ruta. Den där knycken med ena höften, släpet med klackarna i dammet. Armbågarna. Han är snart där, med otvättade chinos och boots som han köpt på Tradera. Lite för stora, men det är bara bra. Släpmärken i parketten, hopknölade mattor.
Hur han ska gå ut på Kungsgatan en lördagförmiddag, gå den fram och tillbaka, med en knyck på höften och en blick av aluminium. Han spelar Diligensen i slutet av träningen, det har blivit en ritual, John Wayne som Ringo Kid, en hjälte utklädd till skurk. Hur han går. Knyck, släp. Han får ofta stånd när han ser det, men det är inte så det är, det är nåt annat, en manlighet att vara stolt över.
Det är alltid rent.
Alltid rent.
Han linkar till soffan, drar av sej stövlarna, torkar svetten, gnider stället under knäet där protesen skurit in, sträcker sej efter fjärrkontrollen.

tisdag 1 februari 2011

Fyrcylindrig V4 med toppventiler

Hon ångrade sej på en gång. Och på raden underst stod det med schackrutigt pedanteri: Anmälan bindande. Så. Det var ändå elvahundraförti kronor. Inte för att. Men var det betalt så var det.
Hon tog V4:an till Vuxenskolan. Hon hade inte kört mer än tre, fyra gånger sen Tore kroknade över snöskoveln, hon grät en skvätt när hon satt i förarsätet, en skvätt av saknad, en skvätt av ilska. Hon var först på plats, ett par termosar på bordet i hörnet, en whiteboard med texten Välkommen till Tjejernas mekarkurs. Några Haynes i slarviga högar, Volvo 245, Ford escort, Saab 99.
Han påminde svagt om Tom Jones. Blå overall, öppen i halsen, guld i det lurviga, hon fick andas lite djupare, hjärtat for så. Karlar med hår på bröstet.
Dom var sju stycken, unga flickor och så hon själv, med skäggvårta på hakan och små fingrar, som prinskorvar. Och så var det Inge. Och det tog bara en vuxenskoletimma à förti minuter innan hon, gamla mänskan, var liksom räddningslöst förlorad. Innan nästa lektion la hon på hopklumpad mascara på ögonfransarna. Och tvättade bort den igen.

Och hon längtade till tisdagarna och dom gick så fort. Hon var den enda som ägde sin egen bil, så dom samlades runt hennes V4:a, motorhuven uppfälld med en provisorisk pinne. Inge nerböjd, visar fördelardosa, rotor, hans overall uppknäppt, dom unga tjejernas generade flin, själv hon kunde inte andas, fick hålla sej i.
Hans varma hand över hennes. Så byter man tändstift, bra, bra, du ser, du kan ju. Man behöver ju knappast vara raketingenjör. Skrattet, det mjuka och hur hon drömde sin egen hand innanför hans overall.

Dom gav honom ett presentkort på Mekonomen sista lektionen. Han blev glad, skär om kinderna, omfamnade, klappade. Hon önskade att hon hade vågat. Eller, kanske inte. Det hade nog blivit för krångligt. Och nu kunde hon ju byta däck och säkringar. Han fanns i hennes huvud och där gjorde han saker med henne som skulle fått Tore att baxna. Vackert så.
Mycket vackert så.

fredag 21 januari 2011

Topspin

Han får frågor om Shakira. Han får frågor om sin rumpa, that famous ass, han får frågor om resten av kroppen, beundrarbreven, flickorna som skriker att dom vill ligga med honom, gifta sej med honom, från åskådarläktarna. Han önskar att nån ville ställa en fråga om hans märkvärdiga topspin, hans mästarbrev, bollarna som faller ner på baslinjerna, som ett gult, löst regn. Hur han har tränat. Fyra miljoner misslyckade slag, ett som lyckas. Att ha det i handleden. Racketens strängar, natursenor på tvären, nylon på längden. Att få den att sjunga i rätt tonart.

Farbror Tonis anteckningsböcker i bläckblå omslag, med siffror och tabeller. Han läser ett stycke historia varje kväll och kan börja morronen med att säja: Rafa, vi går tillbaka till 26 kilopond, som vi hade det strängat grussäsongen nollsju.

Han får frågor om sina tics, om sina föräldrars smutsiga skilsmässa, om att han drar kalsingarna ur stjärtskåran inför varje slag, hur han petar vattenflaskorna i rätt position vid sidbytena. Klippet där han säjer Don't touch my bottles har visats tjugu miljoner gånger på Youtube. Han bryr sej inte så mycket nu. Men han vill prata om sin överskruv. Det bästa han har. Hur han drar farten ur forehanden. Det platta ljudet av bollträff på linjen. Motståndarens hopbitna käkar. Att ha det i handleden, att känna träffen innan den har hänt.
Han får frågor om den dyra klockan från Tourbillon, han får frågor om Armanireklamen. Ingen frågar om det som är verkligt ovärderligt, hans handled, hur han vrider den, och hur hans topspin landar på plastfärgen, plopp, plopp.

torsdag 20 januari 2011

Tysta timmar

Om dagen inte har nån stund som jag kan kalla den bästa. Om timmarna är sej lika. Om det inte finns nån lättnad. Inget att längta efter längre. Inget att ångra. Om jag bläddrar bland fotona som ligger på soffbordet och tänker hon, var hon jag. En annan kvinna. En annan gång. Jag kan inte se vad hon tänker, men hennes ögon är honung, är lust. Jag minns inte hur det kändes.
Jag följer mina spår mellan fönstren i lägenheten, jag gör det man ska, äter, dricker, går på toaletten. Tvättar mej. Betalar mina räkningar. Jag lever, det vet jag, för jag hör mina hjärtslag, jag känner andedräkten mot handens rygg när jag ligger ner. Jag glömmer inte bort mitt namn, för det står på dörren.
Jag har en spegelbild.
Det är betryggande.
Jag talar ibland, med dom levande och dom inbillade. Min röst är skrovlig som en båtbotten. Jag hälsar på mina grannar, vinkar, ropar, ler. Kvinnan som bor under mej säjer varje gång att hon är så tacksam för att jag inte går med hälarna som den förra hyresgästen gjorde, det var outhärdligt.
När jag skriker gör jag det tyst, så tyst.
Kanske den bästa stunden när jag äntligen somnar, ett blänk av honung, av lust, ner i örngottet.

tisdag 18 januari 2011

Torgföra

Jag kunde vara vilken affärsman som helst. Då hade jag suttit med er andra på Rotarys frukostar, då hade jag haft min bild i tidningen. Jag har varit i tidningen, förvisso, men då var mitt ansikte övermaskat. Jag säljer kvinnor, män, barn. Jag säljer ukrainska tonårstjejer historier om ett bättre liv i väst, dom hamnar på en solkig madrass i en lägenhet i Rotebro, jag säljer polska halvalkisar som drar nya rör i ditt badrum för en tjuga i timman, jag säljer romska barn till gatorna. Jag har en plånbok som alltid är full, jag älskar känslan innanför konstlädret, tyngden, doften av sedlarna, den kan ta mej ur vad som helst. Till vad som helst.

Tricket är att aldrig se dom i ögonen. Jag läste det i en biografi över Stangl, han såg aldrig nån i ögonen i vare sej Sobibor eller Treblinka, hans samvete rent som utbränd aska, hans plikt fullgjord. Om inte han, så nån annan. Om inte jag, så nån annan. Jag tar sikte på mellangärden, händer, knän. Jag lyssnar på min IPod under tiden, jag lyssnar på Wagner, på Buxtehude, jag pekar och skiljer ut. Som boskap. Alla dessa godtrogna kossor, oxar, kalvar.

Min moral är min egen, aldrig knark, aldrig cigaretter, men kött i vilken kulör som helst. Min doft gamens, mitt tecken det alldeles självklara.
Kainsmärket i pannan.

lördag 15 januari 2011

Flickan&flaskan II

Jag har lärt mej nu. Det tog ett tag, men nu vet jag hur jag ska göra med alla dagar som bara kommer och går, som en tung grå dyning, som häver sej, på färd i veckor från stränderna vid Blyth eller Redcar. Jag har slängt almanackan. Det blev lättare utan. Ljusare i köket. Jag finfördelar alla timmar i minuter och sekunder. Sekunderna i tiondelar, hundradelar, tusendelar.

Jag ser inte ut genom mina fönster längre. Där finns inget som lockar mej.

Mina utmätta dagar som smutsigt vatten över husfasaden. Jag är saknad till havs och jag ville det själv. Jag mortlar tiden som om den vore gjord av kardemummakapslar. Jag dricker vatten direkt ur kranen och det är det godaste jag nånsin druckit. Hundarna har sprungit nån annanstans, jag är botad, jag är visserligen halv, men jag kan leva med det.
Och ljuset i köket.

måndag 10 januari 2011

Vid Kants grav

Man badar i Pregel idag, det är en av sommarens varmaste dagar, vinden full av bränd pinje, dom oändliga tallskogarna utanför Kaliningrad står i brand igen, det är som under kriget. Jag dricker buteljerat vatten vid Kants grav. Ett brudpar har varit här och lagt ner blommor, brudgummen med pärlor på överläppen och vid hårfästet, bruden vit och sval. Jag ville fläkta mej med henne.

Jag har studerat Kant, jag har studerat Hegel, Spinoza, Hume också, jag minns inget viktigt längre. Därför går jag till hans grav. För att den skänker mej ett slags tröst, en insikt. Jag går hit och letar efter mej själv och hittar mej nästan varje gång. Det har inget med Kant att göra. Jag förstod aldrig vad han menade. Jag är en alltför enkel själ. Det räcker med lite vatten, lite skugga, det räcker med ljuden från floden, det räcker att veta att mänskor gifter sej med varann fortfarande.

Jag går Suvorova och Bagrationa hem sen. Turisterna flyr stan i stora flockar, i blankt svart, vitt, blått, som skator, det brinner värre nu, man täcker ansiktena med blöta tygtrasor, jag köper ett svart bröd från korgen med gårdagens, går hem till min lägenhet i utkanten av allt, förunderligt levande.

måndag 3 januari 2011

Saxofon

Jag försökte lära mej att spela. Jag var nog för gammal. Man ska vara ung, öppen. Låta skalorna komma till en som en saknad vän, det där böjliga i höfterna, det nyfikna i fingertopparna. Man ska spela på en begagnad sax, inte köpa nytt som jag gjorde, en Keilwerth, det låter inte bättre, tvärtom. Det är pajaseri att inte kunna, inte kunna på en saxofon gjord för proffs, ett instrument för sjuttitusen. Men sån är jag.

Jag hörde mej spela som Art Pepper, jag skulle ta med mej saxofonen, bara saxofonen, till Echo Park, där han levde, spelade, sköt i sej heroin, jag skulle spela precis som han gjorde, naket, blödande, som på skivan med Rhythm Section.

Jag lärde mej aldrig ens Köp varm korv. Härlig korv med mycket senap. Jag gick bet på den fjärde tonen. Jag hade inte känslan. Jag kom aldrig till Echo Park, inte till skuggan av Dodger Stadium, där Art Pepper sov under tidningspapper när han inte satt på kåken, där han stal men aldrig pantsatte sin sax hur abstinent han än blev. Där han spelade för småpengar, tills läpparna svullnade, spelade, skakade, spydde blod.

Jag la ut saxofonen på Blocket, sålde till en unge för en spottstyver, han spelade för jävla bra, han spelade Straight life nästan lika bra som Pepper. Han fick mitt ena exemplar av Rhythm Section på köpet, den musiken ska man inte ha i sin IPod, den ska man ha på vinyl, i mint condition. Han gav mej en biljett till musikskolans julkonsert i gengäld. Det blir lite skit, sa han generat, men det blir lite okej grejer också, lite jazz, ja du vet.
Jag ska gå dit. Det spelar ingen roll vad han ska spela, det kommer att bli bra, jag vet det.