fredag 21 januari 2011

Topspin

Han får frågor om Shakira. Han får frågor om sin rumpa, that famous ass, han får frågor om resten av kroppen, beundrarbreven, flickorna som skriker att dom vill ligga med honom, gifta sej med honom, från åskådarläktarna. Han önskar att nån ville ställa en fråga om hans märkvärdiga topspin, hans mästarbrev, bollarna som faller ner på baslinjerna, som ett gult, löst regn. Hur han har tränat. Fyra miljoner misslyckade slag, ett som lyckas. Att ha det i handleden. Racketens strängar, natursenor på tvären, nylon på längden. Att få den att sjunga i rätt tonart.

Farbror Tonis anteckningsböcker i bläckblå omslag, med siffror och tabeller. Han läser ett stycke historia varje kväll och kan börja morronen med att säja: Rafa, vi går tillbaka till 26 kilopond, som vi hade det strängat grussäsongen nollsju.

Han får frågor om sina tics, om sina föräldrars smutsiga skilsmässa, om att han drar kalsingarna ur stjärtskåran inför varje slag, hur han petar vattenflaskorna i rätt position vid sidbytena. Klippet där han säjer Don't touch my bottles har visats tjugu miljoner gånger på Youtube. Han bryr sej inte så mycket nu. Men han vill prata om sin överskruv. Det bästa han har. Hur han drar farten ur forehanden. Det platta ljudet av bollträff på linjen. Motståndarens hopbitna käkar. Att ha det i handleden, att känna träffen innan den har hänt.
Han får frågor om den dyra klockan från Tourbillon, han får frågor om Armanireklamen. Ingen frågar om det som är verkligt ovärderligt, hans handled, hur han vrider den, och hur hans topspin landar på plastfärgen, plopp, plopp.

torsdag 20 januari 2011

Tysta timmar

Om dagen inte har nån stund som jag kan kalla den bästa. Om timmarna är sej lika. Om det inte finns nån lättnad. Inget att längta efter längre. Inget att ångra. Om jag bläddrar bland fotona som ligger på soffbordet och tänker hon, var hon jag. En annan kvinna. En annan gång. Jag kan inte se vad hon tänker, men hennes ögon är honung, är lust. Jag minns inte hur det kändes.
Jag följer mina spår mellan fönstren i lägenheten, jag gör det man ska, äter, dricker, går på toaletten. Tvättar mej. Betalar mina räkningar. Jag lever, det vet jag, för jag hör mina hjärtslag, jag känner andedräkten mot handens rygg när jag ligger ner. Jag glömmer inte bort mitt namn, för det står på dörren.
Jag har en spegelbild.
Det är betryggande.
Jag talar ibland, med dom levande och dom inbillade. Min röst är skrovlig som en båtbotten. Jag hälsar på mina grannar, vinkar, ropar, ler. Kvinnan som bor under mej säjer varje gång att hon är så tacksam för att jag inte går med hälarna som den förra hyresgästen gjorde, det var outhärdligt.
När jag skriker gör jag det tyst, så tyst.
Kanske den bästa stunden när jag äntligen somnar, ett blänk av honung, av lust, ner i örngottet.

tisdag 18 januari 2011

Torgföra

Jag kunde vara vilken affärsman som helst. Då hade jag suttit med er andra på Rotarys frukostar, då hade jag haft min bild i tidningen. Jag har varit i tidningen, förvisso, men då var mitt ansikte övermaskat. Jag säljer kvinnor, män, barn. Jag säljer ukrainska tonårstjejer historier om ett bättre liv i väst, dom hamnar på en solkig madrass i en lägenhet i Rotebro, jag säljer polska halvalkisar som drar nya rör i ditt badrum för en tjuga i timman, jag säljer romska barn till gatorna. Jag har en plånbok som alltid är full, jag älskar känslan innanför konstlädret, tyngden, doften av sedlarna, den kan ta mej ur vad som helst. Till vad som helst.

Tricket är att aldrig se dom i ögonen. Jag läste det i en biografi över Stangl, han såg aldrig nån i ögonen i vare sej Sobibor eller Treblinka, hans samvete rent som utbränd aska, hans plikt fullgjord. Om inte han, så nån annan. Om inte jag, så nån annan. Jag tar sikte på mellangärden, händer, knän. Jag lyssnar på min IPod under tiden, jag lyssnar på Wagner, på Buxtehude, jag pekar och skiljer ut. Som boskap. Alla dessa godtrogna kossor, oxar, kalvar.

Min moral är min egen, aldrig knark, aldrig cigaretter, men kött i vilken kulör som helst. Min doft gamens, mitt tecken det alldeles självklara.
Kainsmärket i pannan.

lördag 15 januari 2011

Flickan&flaskan II

Jag har lärt mej nu. Det tog ett tag, men nu vet jag hur jag ska göra med alla dagar som bara kommer och går, som en tung grå dyning, som häver sej, på färd i veckor från stränderna vid Blyth eller Redcar. Jag har slängt almanackan. Det blev lättare utan. Ljusare i köket. Jag finfördelar alla timmar i minuter och sekunder. Sekunderna i tiondelar, hundradelar, tusendelar.

Jag ser inte ut genom mina fönster längre. Där finns inget som lockar mej.

Mina utmätta dagar som smutsigt vatten över husfasaden. Jag är saknad till havs och jag ville det själv. Jag mortlar tiden som om den vore gjord av kardemummakapslar. Jag dricker vatten direkt ur kranen och det är det godaste jag nånsin druckit. Hundarna har sprungit nån annanstans, jag är botad, jag är visserligen halv, men jag kan leva med det.
Och ljuset i köket.

måndag 10 januari 2011

Vid Kants grav

Man badar i Pregel idag, det är en av sommarens varmaste dagar, vinden full av bränd pinje, dom oändliga tallskogarna utanför Kaliningrad står i brand igen, det är som under kriget. Jag dricker buteljerat vatten vid Kants grav. Ett brudpar har varit här och lagt ner blommor, brudgummen med pärlor på överläppen och vid hårfästet, bruden vit och sval. Jag ville fläkta mej med henne.

Jag har studerat Kant, jag har studerat Hegel, Spinoza, Hume också, jag minns inget viktigt längre. Därför går jag till hans grav. För att den skänker mej ett slags tröst, en insikt. Jag går hit och letar efter mej själv och hittar mej nästan varje gång. Det har inget med Kant att göra. Jag förstod aldrig vad han menade. Jag är en alltför enkel själ. Det räcker med lite vatten, lite skugga, det räcker med ljuden från floden, det räcker att veta att mänskor gifter sej med varann fortfarande.

Jag går Suvorova och Bagrationa hem sen. Turisterna flyr stan i stora flockar, i blankt svart, vitt, blått, som skator, det brinner värre nu, man täcker ansiktena med blöta tygtrasor, jag köper ett svart bröd från korgen med gårdagens, går hem till min lägenhet i utkanten av allt, förunderligt levande.

måndag 3 januari 2011

Saxofon

Jag försökte lära mej att spela. Jag var nog för gammal. Man ska vara ung, öppen. Låta skalorna komma till en som en saknad vän, det där böjliga i höfterna, det nyfikna i fingertopparna. Man ska spela på en begagnad sax, inte köpa nytt som jag gjorde, en Keilwerth, det låter inte bättre, tvärtom. Det är pajaseri att inte kunna, inte kunna på en saxofon gjord för proffs, ett instrument för sjuttitusen. Men sån är jag.

Jag hörde mej spela som Art Pepper, jag skulle ta med mej saxofonen, bara saxofonen, till Echo Park, där han levde, spelade, sköt i sej heroin, jag skulle spela precis som han gjorde, naket, blödande, som på skivan med Rhythm Section.

Jag lärde mej aldrig ens Köp varm korv. Härlig korv med mycket senap. Jag gick bet på den fjärde tonen. Jag hade inte känslan. Jag kom aldrig till Echo Park, inte till skuggan av Dodger Stadium, där Art Pepper sov under tidningspapper när han inte satt på kåken, där han stal men aldrig pantsatte sin sax hur abstinent han än blev. Där han spelade för småpengar, tills läpparna svullnade, spelade, skakade, spydde blod.

Jag la ut saxofonen på Blocket, sålde till en unge för en spottstyver, han spelade för jävla bra, han spelade Straight life nästan lika bra som Pepper. Han fick mitt ena exemplar av Rhythm Section på köpet, den musiken ska man inte ha i sin IPod, den ska man ha på vinyl, i mint condition. Han gav mej en biljett till musikskolans julkonsert i gengäld. Det blir lite skit, sa han generat, men det blir lite okej grejer också, lite jazz, ja du vet.
Jag ska gå dit. Det spelar ingen roll vad han ska spela, det kommer att bli bra, jag vet det.