söndag 13 februari 2011

nil by mouth

Komplicerat mönster, tunt garn, tjocka stickor. Du andas än så länge och när du vaknar vill du bara ha små apelsinbitar eller is att suga på. Du är torr i munnen och du har stora sprickor på hälarna. Jag lyssnar på dina andetag och gör ett omslag och en dubbel överhoptagning och jag är inte ledsen, bara otålig, precis som du. Det här tar för lång tid. Jag kommer aldrig mer att köpa apelsiner. Du får egentligen inte äta, det är nåt med din lunginflammation, du tål inte fast föda, men jag bryr mej inte om det, du får vad du önskar nu och jag undrar vad du tänker. Om du tänker. Jag önskar att jag kunde väcka dej, ta dej upp ur morfinet ett tag så att vi kunde prata. Är du rädd? Jag tror inte det, dina händer ligger stilla på gul filt, ringarna i brygga över uttorkade fingrar.
Jag vet att du ska dö, det vet du med, nu väntar vi bara, du har inte orkat lyfta ögonlocken sista timmarna, sekonderna har lämnat ringen, det är bara du och jag och en sjalstickning i limegrönt och en och annan sköterska i dörren, dröjande gummisulor. Du vill inte hålla mej i handen, jag har försökt, men du vill inte.
Jag gör ökningar och vänder arbetet nitti grader och när jag ser upp är du borta. Och jag märkte det inte. En gång höll du mej i famnen och sprang genom skogen, jag hade ramlat över ett gammalt, till hälften nergrävt taggtrådsstängsel och skurit mej illa, du sprang, jag blödde, ditt hjärta pickade i mitt öra, fladdrade, jag böjer mej framåt, stryker dej över kinden och ringer på klockan, det är stilla, du är borta, nu är jag kvar.

13 kommentarer:

  1. Vackert berättat. Jag vill bara dra den limegröna sjalen runt mig och önska att jag aldrig behöver sitta där.

    SvaraRadera
  2. Vad tagen jag blev. Sorgvacker berättelse. "Dröjade gummisulor", kanon :)!

    SvaraRadera
  3. Fantastiskt vackert skrivet. Verkligen. Tack!

    SvaraRadera
  4. Oj, vad fint du berättar här. Särskilt sista stycket - ett (litet) mästerverk!

    SvaraRadera
  5. Verkligen vackert. Jag blev berörd så till den grad att mina ögon fylldes med tårar.

    SvaraRadera
  6. Å, att få dö med det berättarjaget bredvid sig. Sjalen, återblicken, sakligheten.

    SvaraRadera
  7. Vad mer kan man säga? Mycket, mycket bra - intensivt, innerligt, stor närvarokänsla för mig som läsare. Gripande.

    SvaraRadera
  8. Å så bra känner precis hur det var!

    SvaraRadera
  9. ja kan bara hålla med de andra.
    Jättefint och känslosamt.
    pickande hjärta <3

    SvaraRadera
  10. Jättefin! Och jättesorglig! Väldigt bra beskrivning, fångades av berättelsen ordentligt.

    SvaraRadera
  11. Håller med övriga."Du ville inte hålla mig i handen...", mycket smärtsamt att tänka sig.

    SvaraRadera