Blåsorkestern

Träblås och brass och en vind i hennes flottiga köksgardiner och dom röda knäna på drillflickorna. Clarinet Marmalade. Klarinetten i en egen värld, det är invigning av nya kommunhuset men det bryr den sej inte om, det är här och nu och det blir inte bättre, aldrig nånsin bättre än så här. Glasskiosken på hörnet har öppnat, hon ska gå dit sen och köpa en trekulors strut med alla smaker hon hatade när hon var liten; romrussin, pistage, vanilj. Hon ska göra som alla andra, känna sej dammig i det skarpa ljuset, som ett överfall varje april, vända sitt ansikte mot solen, en och annan hjärtebön, en och annan besvärjelse, en och annan önskan. Hälsa på några gamla bekanta. Inte stanna och prata. Vad skulle hon säja? Vad skulle dom kunna säja henne?
Stans lockhåriga prinsessa har kommit tillbaka. Hon kom ensam. Hon kom barfota.
Hon bor vid ån i vindriktningen från pappersbruket, hon dricker vin varje dag, hon cyklar mellan gamla mänskor som vill prata om förr medan hon dammsuger, diskar, hon lyssnar men pratar inte. Ibland ler hon. Hon har en dator som står framför henne på köksbordet, det säjer dom som gör sej ärenden förbi hennes fönster, en skärm som lyser, som hon stirrar in i, närmast hypnotiserad, medan hon dricker, dricker.
Hon gav sej av, en del säjer till Los Angeles, andra säjer Samarkand, nån påstår att han sett henne i en porrfilm från Tyskland. Det spelar ingen roll. Hon har kommit tillbaka, som en bortsprungen katt, det är hon, stans prinsessa, det är henne blåsorkestern spelar för, Radetzkymarschen, det är därför hon har öppnat köksfönstret.