torsdag 29 september 2011

Färdas med dej

Vi rör oss inga längre sträckor. Mellan sängen och soffan, mellan fönstren i våra rum. Vid gynnsamma vindar en sväng ut under ekarna. Du andas tungt och långsamt. Synkoperad luft mot taket. Du har slut på historier och jag har aldrig varit mycket till berättare. Jag läser högt för dej när det är som värst, jag läser vad som helst, Harry Potter, Orbitor, Googlekoden. Det finns kvällar som den här när jag läser dej till sömns, kvällar när jag vakar över dej med en medalj på koftan. När din andedräkt stillnar till rena notblad, tre fjärdedelstakt och dina fingrar rätar ut sej på bården högst upp på lakanet.
Kvällar när jag vill dansa ensam.

Det gör mej inget att vi är bundna hit. Det gör mej inget att vi aldrig kom till Sjirvanshahernas palats i Baku. Jag har rest med dej på andra sätt och jag har varit överallt med dej och jag saknar inget.

Jag sätter upp håret i en knut, jag lägger sjalar över lamporna, jag spelar Marta Argerich, jag är här, du sover lugnt och jag är lycklig.

onsdag 14 september 2011

White over red, pilot ahead

Mitt favoritljud; lösa fall som plinkar mot masten. Som att vänta länge vid en tågövergång. Som att vänta länge. Händerna stilla i knät, gelatinögon, här kommer ingen förbi på veckor. Väntar på nån som du, som tar mej i armen, säjer alla dom rätta orden, dom nästan rätta orden. Det duger. Jag är inte rädd längre. När jag var rädd rörde jag mej fortfarande.

Jag kan sakna det.

Utan dej är rummet bara ett rum. Du fyller det, inte nödvändigtvis med ljud, men med en lödighet som får mej att skälva. Ett tyst ljud som ilar genom mina trasiga tänder. Ett hjärta som börjar slå efter kölddvalan. Långsamt, med ett par slag i timman.

Jag klarar mej inte på egen hand. Jag skriver det och skäms. Du kommer alltid att ha mej. Ett hot, ett löfte, mitt slutliga sammanbrott. Fall som plinkar mot masten, en lång väntan vid en tågövergång.

(Lotsfarkost i tjänst: vit lanterna över röd)