måndag 31 december 2012

Gå aldrig i mål

Hit går jag varje nyårsafton. När jag tänker närmre på saken är det min enda tradition, och syster, du skulle tycka att det var en fattig tradition om du visste hur det såg ut här. Det är inte för platsens skönhet jag kommer hit, det är för fallinjen från brons fäste och ner hit, en osynlig parabel, det här är den sista ostörda platsen. Här samlas dom papperslösa, dom hopplösa, dom utan mål och mening. En rörelse i nylongardinerna, nån som lutar sej tungt mot en dörrpost. Men framför allt; ett mänskovärde som det inte går att handla med.
Jag sitter här, i ett urrivet bilsäte, på en sten, en haltande pinnstol, jag sitter här en stund varje årsslut, och jag gör inte upp några storslagna planer, jag summerar inget, jag har Josh Ritter i hörlurarna, nån gammal sång, Girl in the war, kanske eller Harrisburg, jag känner varken sorg eller glädje, en gammal gul vind bär med sej frityrångor från Holyhead.
Jag skulle kunna sitta här mycket längre, ända tills mörkret äter färgerna från tolvslaget, men jag vill inte fresta på invånarnas tålamod. Som i alla vigda rum, en viss försiktighet, en viss respekt. Jag lämnar kollekt som jag brukar, jag tar med mej nåt också, en pennstump, en vacker sten. Det är så det fungerar. En hand bakom gardinerna, en spänning som löser upp sej, vattnet nedanför kajen stryker ut alla rynkor, jag går till bussen, jag är densamma, exakt densamma.

söndag 30 december 2012

Tillfälligt avbrott

Spanska för knä: rodilla. Spanska för magsjuka: gastroenteritis. Spanska för besviken: decepcionado.
En gråhöst utan tennis. Jag hade lovat mej själv och med Nadals bortovaro och svåra knäskada ganska enkelt att hålla löftet; inte lika mycket tennis, inga långa vaknätter under US Open. Istället arbete, kärlek. Det blev inte mycket av vare sej det ena eller andra.
Ett vakuum stämt i d-moll. I dimman, en känsla av att flyta, att vakna upp och befinna sej strax nord Anholt. Att marken, den redan vattensjuka, närsomhelst kunde lösgöra sej, liksom kalvas av och ge sej iväg.
Ett sorgflor av dagar.
Han är fortfarande borta. Ett magvirus säjs det, men alla pratar om att det här är slutet, att han inte kommer tillbaka. Jag väntar vid mitt skrivbord, snurrar pennan som en besvärjelse, runt, runt. Han slog igenom när jag blev sjuk. Han gjorde nåt med mej, nåt som lugnade, låg stilla i mej. Nåt som tog mej upp ur hålet om så bara för ett game, ett set. Nån som kämpade när jag hade slutat kämpa. Det är löjligt, jag vet. Det är inte hela världen. Det finns så mycket annat som ska göras, bör göras.
Inte hela världen. Men ändå.

fredag 28 december 2012

Hej då

Jag kom tillbaka och jag var inte rädd längre. Jag höll huvet, kanske inte högt, det vore en överdrift, men jag höll det. Jag höll. Jag kom hit och jag var inte längre rädd. Jag kunde gå som en vanlig och som jag gjorde det. En liten våg som rullade över mej, en våg av vitt, av klaraste vitt. Jag prövade alla ställen av hat och förnedring, av skam, och jag var där, jag vinglade men jag höll. Min blick mötte dom andras, jag såg ingen kärlek, men jag tittade inte bort, inte ner. Jag gick en hel dag tills jag inte orkade längre. Jag ville egentligen dansa, men jag fick ta ett varmt fotbad. Och jag filade mina fötter, lager efter lager, som en besatt, förlåt liktornar och förhårdnader, men idag var jag en annan, ville så gärna vara en annan.

torsdag 13 december 2012

Konsten att lysa

En mening som möjliggör en hel berättelse. Och tvärtom. Meningen hon skriver gång på gång, för hand på tjockt papper, gräddigt som lembas, eller på den gamla bärbara, där a:na måste hamras ner med ett extra kiloponds tryck. Meningen som är steril som Uyunis sprickor. Ett utomkvedshavandeskap. Jag kan inte skriva om dej, men det är det jag helst önskar. Nåt hon är skyldig honom. Och det vackraste man kan göra. Den här hösten slukar hon fadersskildringarna, Rosenberg, Anyuru, Lindeborg. Ömsom gråter, ömsom hatar kärleken, innerligheten, historierna som liksom rinner mellan, över sidorna, böcker som dunkar varmt på fönsterblecket, lyser som fyrbåkar i svaga natten, kärnkraftverk. Hennes ord, hennes första mening gör halt, en vaktparad som har fastnat i det första steget på svenska flaggans dag. En bra mening, nej en fantastisk mening i en dålig berättelse. Eller tvärtom. Hon säjer åt sej att hon ska börja, bara börja skriva, hon kan ändra resten sen, det viktiga är att hon startar, att hon kommer igång. Men det är inte så det är. Det är inte så det nånsin kommer att bli. Det är den där dallrande början, det är där hon är, och där väntar hon.

(Idén till texten kommer från Rushdies memoarer "Joseph Anton". "Dunkar varmt" har jag stulit från Tant Strul.)

tisdag 11 december 2012

Gör mej varm

Varje maska en kärlekshandling. Med smala stickor, två, ibland två-och-en-halv, och garn från dom vilda fåren som går ute i snön på Ekornavallen. Varje matpaket, varje par strumpor rymmer mitt hjärta. Du kanske inte vet det och det spelar ingen roll, det är inte tacksamhet jag kräver, det är nåt annat, nåt jag vill ha för mej själv, en skatt, ett löfte om att jag är nåt annat än det jag ser. Att jag är en mänska. En riktig mänska. Att jag känner en kärlek som går utanpå. Att jag kan ge utan att kräva i gengäld. Och ändå så svårt. Den kärlek jag visar en främling kan jag inte visa min syster.
Jag ger till nån jag inte känner. Det är lättare så. Jag följer änglarna, ser deras nertyngda vingar göra släpspår i snön. Precis så som en duvhök slår en ekorre. Grymt.
Vackert.
Som i alla snölandskap, en glidning mellan fakta och fiktion. Finns jag. Och om jag finns; vad gör jag här. Vad borde jag göra. Gå ut och möta livet eller vända mej inåt, neråt. Vem behöver mej. Alla. Och vad kan jag göra. Inget. Utom att köpa ytterligare en härva garn, som doftar skarpt, nästan av olja, som smörjer mina trasiga nagelband, ett par sockor som jag lämnar in hos Faktum, ett blänk i det oändliga, inget, nära nog inget.

fredag 7 december 2012

Mr Saidou och jag

En vit lapp i snöfladdret. Gothamtypsnitt. Jag är född med andlig makt. Nu vet jag varthän det barkar men det är nåt med det triumfatoriska anslaget. Jag är känd i hela världen. Mr Saidou talar både franska och engelska förutom det starka telepatiska inslaget som jag antar gör språkkunskaper förhållandevis onödiga. Jag blir mycket lycklig, en varm åder i vinterstormen, en Mr Saidou vid min sida, som skyddar mej mot mina fiender. Jag tycker om tanken. Vore jag inte pank skulle jag ringa och boka en tid. Jag kan lösa alla era problem. Tänk om. Tänk om. Jag är pank, jag ska bara halka till Ica och köpa en liter mjölk för PET-flaskorna som styvnar i kölden. Men ändå.

tisdag 23 oktober 2012

Flod, fortsätt strömma. Hommage a M.

När hon väl kom fram till flodens mynning var ingen där och hon hade glömt bort vem hon skulle möta. Där fanns bara en väldig våg av svart silver och dom tunnslitna sulorna på hennes mjuka skor. Hon slog sej ner där det var som torrast, vecklade upp det vaxade papperet runt smörgåsarna och åt. Flodens ljud och hennes egna. Flodens tankar och hennes egna. Flodens hjärta och hennes eget, samma takt, samma tunga slag, samma lätta slag. En hög himmel. En dag där allt funnit sin rätta plats. Allt var det som skulle. Filigran ristat efter ett ensamt flygplan, på väg mot Katmandu. Man skulle kunna tänka sej att det är havet som äter upp floden, tänkte hon, men det är tvärtom, havet som en kammartjänare som breder ut en brokadkappa och bugar sej, här, tagen, äten. Det är fullbordat. Flod, fortsätt strömma.

lördag 6 oktober 2012

Di-da-ditt, di-da-ditt. En fortsättning.

Jag ville aldrig behålla dej. Den första lögnen. Mina falska läppar runt ett Gå, om du vill. Jag ville ha dej om du så låge under vatten. Jag levde nöjd utan dej, tillfreds med mina hundar, mina böcker, mina vänner. Den andra lögnen. Inget blev som det skulle efter dej. Hundarna rastade sej själva i trägårn, mänskor slutade att komma förbi, böckerna förblev ouppsprättade. Vi kan kalla det en depression. Jag levde på minnet av dej, hur du lämnade med min pappas gamla Creed under armen, en stulen gåva, det gjorde inget att du tog den. Det är sant. Jag lärde mej ändå aldrig morse, inte på det där självklara sättet som du gjorde, du och far med huvudena tätt ihop till tidigt på morronen, en flaska sprit, filterlösa John Silver och jag, i soffan, med en bok, ett par hundar vid mina fötter.
Jag drömde om dej på Koromandelkusten, det var dit du skulle, en trashanksarmé av maoister, analfabeter, småkriminella. Du ville ut, bort, du behövde det. Jag drömde om dej i Amerika, i Kanada, en ursinnig kamp mot oljegrusutvinningen i Alberta.
Jag drömde inte om dej i grannkommunen.
Somliga kvällar satt jag på verandan, det var lugnt, stjärnklart och jag kunde höra dej, hur du sände kyssar genom luften, en stillsam morsekod, ett ditt-ditt-di-da-ditt, jag var lycklig en stund, jag kunde se bortom det som var jag och mitt eget, jag kunde lyfta huvudet, jag kunde röra vid min egen kropp och tänka att det var dina händer, dina fingrar.
Jag kunde ha tagit bussen.
Du säljer min pappas Creed till högstbjudande. Jag vet att det är den, för den har ett avslaget hörn och en droppe rött nagellack på en av tangenterna. Jag har följt efter dej ett par dar, du var inte svår att hitta, dina ögon samma, kroppen en annans. Du bor i ett banalt hus, med en banal kvinna, ett par banala barn. Du sitter uppe på kvällarna i ett blått ljus, du går mellan fönstren. Återstår: Dina lögner. Kom du aldrig längre eller kom du tillbaka, men inte riktigt ända fram.
Jag ska ta reda på det, men jag har inte bråttom. Jag känner mej inte sviken. Det är min tredje lögn.

torsdag 4 oktober 2012

Åker

Det här är vad jag vet. Markens beskaffenhet. Luftens färg strax före ett skyfall.
Växterna invid vägen ner mot saltängen; rölleka, väddklint. Vad som är därutöver är överflödigt. Det viktiga är att jag lägger mej på kvällen med jord under naglarna. Jag står inte fri, det är inte det. Också jag måste handla mat och möta miljöinspektören uppe vid brevlådan. Men jag vet nåt, nåt som snart ska försvinna in i den stora glömskan, och jag sörjer inte, jag vet att det är tidens gång, det är nåt jag har för min egen skull. En ryttlande tornfalk, en mink på jakt. Luften, jorden och havet som föds och återföds. Hit kommer ingen för att det är vackert. Det är ett öde land och det kramar mitt hjärta och hamrar på min rygg. Posten är här nångång vid fyra, fem. Himlen är oändlig vid klart väder, jag har mödosamt lärt mej några stjärnbilder, jag snurrar runt på gårdsplanen somliga kvällar, ritar i luften, ingen som ser, det är mellan mej och Gaia, ändå flyktigt, behagsjukt jämfört med marken, leran, blänket mellan tuvorna. Näven i jorden, smulorna mellan fingrarna, doften, smaken.

måndag 1 oktober 2012

Oktober

Ett slags skevhet i oktober, det är nåt, du skulle kalla det för kärlek om du vore här, jag ger det inget namn, det blir bäst så. Det är oktober och molekylerna rör sej långsamt, dröjande. Mellanrum som töjs ut, en bläckblå ånger. På knä lever jag i oktober. Men jag lever och jag tar del av ett slags nåd, en stråkkvartett i dimman, mina tankar som inte riktigt passar ihop med varann.
Ett slags skevhet i oktober. En puls i handleden, som en klocka, tick, tick, tack och en finfördelad himmel mot min underläpp, en milt erotisk stöt, i mina oktoberlakan vill jag inte sova ensam. Den här månaden gör mej alldeles för svag. Och alldeles för stark. Trettien skrynkliga dar av obeslutsamhet och vånda. I november rätar jag på mej igen, i november väntar stålet, väntar riktning och ansvar, inget utrymme för fusk. Jag sätter en hakparentes runt den här månaden. Jag väntar ut den, ett slags skevhet i oktober.

fredag 21 september 2012

Möt mej där

Om du följer med mej ända dit ner. Om du kunde gå mej till mötes utan att bli rädd. Eller less. Om jag kunde förklara för dej. Det kunde vara fint. Gå en stund bredvid varann, som förr, sparka i det våta gruset, tiga. Det är vad vi alltid varit bäst på. Att finnas utan att direkt finnas. Vi har alltid tagit vara på mellanrummen
och hemligheterna som bara finns där.
Du har torra, varma händer och en blick som går igenom. Om du följer med mej dit ner en gång till, så ska jag inte be dej mer. Det är dom små sakerna jag minns. En armbåge som hakar i en annan, en tyst beröring i mörkret. Vi har varit i Venedig och i Abisko, men det är inte det jag kommer ihåg. Det är en särskild ljus blick, en dag helt utan skam.
Dina steg nu, lätta, med en svag utåtvridning, det ljudet. Som kyrkklockor i vårljus. Du möter mej på halva vägen igen, en hand, varm, torr. Du möter mej.

fredag 31 augusti 2012

So long, Andy Roddick, so long

Jag önskar mej nåt annat. Jag önskar att du kunde gå med en smäll, en explosion, nåt av nukleära proportioner. Inte med svag röst, inte liksom hukande, inte klädd i svart. Svart har aldrig varit din färg. Jag önskar att du fick gå med en seger. Du kommer att bli utspelad inatt av den där australiensiske snorungen. Du har ingen serve kvar. Du har mixtrat med din spelstil, det ska man inte göra, du ser vilsen ut på banan, en pojke i för stora skjortor, förut såg du kaxig ut i oversize, nu hemlös. Du drömmer om Omahas slätter på nätterna, det är nåt du söker, nåt du inte får fatt på. Du ska leta på allvar nu, du ska sova länge på morgnarna, du ska vara saknad. Hör du det. Inatt ska jag sitta vaken, jag ska duka upp maten du älskar, svag sval Bud, honungs- och hickorymarinerade revbensspjäll, coleslaw. Jag ska göra honnör för dej. Och sen hoppas jag att himlen över Flushing Meadows exploderar, och sen hoppas jag att du hittar det du letar efter, och att jag slipper se dej på veterantouren, oh captain, my captain.

måndag 27 augusti 2012

Skallskada

Det jag skrev var aldrig sant. Det bara verkade så. Det skrevs med vissa pretentioner. Som om jag ristat texten på mina bara handleder. Mina ögon såg tillbaka på mej, och det fanns inget djup i dom, bara yta, en lätt grumlad vattenspegel, samma teckning som den på en vanlig padda. Grå till gråbrun, med röda kanter. Där andra såg uppriktighet och glöd såg jag ett litet begravningsfölje, luften av unkna liljor, sönderkramade pappersnäsdukar. Där du såg mej, såg jag ingen. När du hälsade på var mitt hus redan övergivet, en hungrig katt som strök sej mot dej, på gårdsplanen nerfallna grenar. Från där jag stod såg jag hur du röjde upp, matade katten, letade efter mej i ladan och uthusen innan du dröjande gick in i stora huset och ropade. Vad du ropade vet jag inte, jag kunde inte höra, jag var redan för långt borta då. Du trodde att du läste mej mellan raderna. Du förstod inte att det var tomt där. Att det aldrig funnits nåt. Den där tvekan innan du gick över min tröskel. Den älskar jag dej för.

söndag 26 augusti 2012

Halv skörd

Jag kommer aldrig att bli klar här. Och jag har levt alldeles för länge utan sällskap. Jag skulle inte veta hur man gör längre. Mina spår en glödtråd under snön, jag kan genvägarna, jag sparar sekunder, minuter, kanske en timme här och där. Som jag använder till ingenting, stå som ett beläte i västerfönstret om kvällen. Svepa mej i gardinen när nån kommer på vägen. Hundarna skäller medan karavanen drar vidare. En dov hetta av missräkning dom kvällar när vägen förblir tom. Jag har allt jag behöver. Jag tror att jag har allt jag behöver. Jag har löst mina mysterier, jag har brunnit klart. Man sätter sej inte på mej. Jag är redig, redlig. Jag betalar mina skulder. Det är bara skymningar som den här och västerfönstret och den där underliga oron som om nån ropar och kommer att fortsätta att ropa tills jag svarar.

fredag 24 augusti 2012

Utöya, mon amour

Jag ska närma mej försiktigt. Jag ska flytta fötterna oändligt varsamt. Jag ska gå i dens fotspår, den vars namn vi inte nämner. Jag ska gå baklänges, jag ska göra det ogjort. Ön som ett hjärta i vattnet. Marken där inget växer. Där ska jag plantera smultron och ringblommor. Tältplatsen där ingen sjunger längre. Dom ska få nya sånger, hundra nya sånger ska jag ge dom, och dom ska sjunga, högt, klart, ingen ska heller höra ekot av skotten, ingen ska tänka på den som gick här, stampade, klampade som ett ont troll, nu blir allt bra, jag lovar er, sch, tyst nu, sov, jag ska sjunga tills ni somnar och jag ska aldrig mer lämna er.

En gren som vajar

Allt jag ser när jag vänder ansiktet mot fönstret är en gren som vajar. Jag tror att det är en lind. Jag är inte säker. Annars bara himlen, luften som grå rök. Det tickar en klocka härinne. Det är mitt hjärta som slår. Jag önskar att det kunde sluta snart. Hjärta som en trettiåring, viskar sköterskorna, otåligt, beundrande. Resten av mej är hundra år gammalt och väl det. En gren som vajar, en skata nån enstaka gång, jag välkomnar den, rör handen ett par millimeter i hälsning, i skatögonen en evighet, ett tecken, en maning. Jag är redan svept. Nu vill jag vidare. Jag minns inget längre. Jag vaggas i mjölkvitt vatten. Bara hjärtat som en knytnäve i bröstet. En gren som vajar, jag ser inte skatan idag. Jag vänder mej mot väggen.

onsdag 22 augusti 2012

Brunn

Så fria blev vi aldrig mer. Kanske du, men aldrig jag. Jag följde dej som en liten församling skulle följa en karismatisk predikant, men aldrig med böjd nacke, alltid i samtal, alltid med huvudet tätt intill ditt. Men det var du som läste slätten, läste klipporna, läste himlen ovanför oss. Och du var som kallt vatten, du lät det rinna vidare, som jag drack. Som jag drack. Jag förberedde mej för andra tider, du hade redan haft dom. Mina fotsulor lena efter mil i varm sand, vi gick som syskon, jag tror dom flesta trodde att vi låg med varann, att du förfört mej. Inget kunde vara mer fel. Du var min kyskaste sommar. Min lödigaste sommar. Så fri som då har jag aldrig varit sen. Kanske du. Aldrig jag.

torsdag 26 juli 2012

Snart skiner Poseidon

Nya gamla Ullevi, eller gamla nya fast ändå gamla Ullevi. Jag är inflyttad här, jag känner inte alla delar, kommer inte att lära känna dom, även om min kärlek till stan flyter som en mörk källåder djupt under, en löjlig stolthet över Liseberg, över bokmässan, drick det kalla vattnet. Men ändå. Den nya fotbollsarenan heter Gamla Ullevi, efter föregångaren. Nu lämnar vi det. Jag går den här vägen hem vissa dagar, fast det är en betydande omväg och jag gör det därför att vid matchstart så sjunger klacken Snart skiner Poseidon och det är så vackert att jag vrider mej som under tusen nålar och måste torka ögonen och det är larvigt, jag vet, var kommer det här ifrån, Änglarna gör en sällsynt usel säsong, 1-4 mot Gefle, hallå, vad har hänt, sponsorerna vill hoppa av. Men tusen skråliga pojkröster i Åh... När vi kastar våra tomma glas finns det alltid nån med hjärtat kvar/födda ur hav och himmel står vi kvar, för vi glömmer aldrig denna stad Jag är inte särskilt intresserad av fotboll, jag gillar sporter mano a mano, snabbt, brutalt, tennis, boxning. Jag somnar till sången på repeat på Spotify, men den är som bäst på andra sidan ståklacken, måsarna i en irriterad skruv över Allén, ruset, gemenskapen. Ja. Det är den. Jag, en välvårdad tant, ensam med min korsordstidning som jag ska slå upp vid min kyckling marengo från igår, och där, dom unga hoppfulla rösterna. Dom som tror, som fortfarande tror och hoppas. Och sjunger ner mot gräset, mot elva frälsare, sjunger varenda gång. En enda gång skulle jag vilja sjunga med dom. (http://www.youtube.com/watch?v=gj-keKiHmnQ)

onsdag 25 juli 2012

Skorstenspark

Lyckligast har jag levt i skuggan av fabrikerna. I Oxelösund slog stålverket och mitt trötta, sköra hjärta i samma takt, i Mariestad stod fönstren öppna nätterna igenom, mot pappersbruket, jag sömnlös som ett skilsmässobarn, med koppen mellan händerna. På dagarna handen i stängslet, som att hälsa på en gammal vän. I min nya hemstad bor jag granne med raffen, lågorna ur fraktioneringstornen lika ensamma som jag. Därför aldrig aldrig ensam. Huset jag bor i har jag köpt på exekutiv auktion, möblerna är nån annans, nån som fick nog, stack, bort, iväg, nån som trodde att det gick att springa ifrån skulderna. Blicken är min egen. Luften full av kolkedjor. Vissa åker världen runt och tar påkostade fotoserier på övergivna sockerbruk och bilfabriker där det växer prästkragar på dom löpande banden. Jag har aldrig förstått det där. En fabrik behöver kött. Annars är den bara tom som ett jordnötsskal, nåt man gnider mellan fingrarna, nåt av sand, av dimma. Jag promenerar över Torslandavägen, det skymmer, det är vackert, det blir inte vackrare än så här, några tankers på redden utanför häver sej, mina andetag också.

onsdag 4 juli 2012

På bordet

På bordet frökataloger. På bordet plantor, noga märkta, blå klockranka, grekisk lövkoja, tomat; Maskotka, Piennolo. På bordet en påse U-jord. På bordet en lapp, nej, en novell av instruktioner. Du är den sortens mänska vars föreskrifter man följer. Vi älskade på det här bordet i höstas, nu är du inte här längre. Du har rest med henne och jag vattnar dina växter, tar hand om din post, du kallar det för din smala lycka att vi var älskande som blev vänner, så ovanligt, en nådegåva, du stryker mej över munnen, lämnar mej allt, flera flaskor vin, din nyckel. Jag vet. Alla andra tycker att det är förnedrande. Att du utnyttjar mej. Min goda vilja. Jag är inte så säker på det. Visst. Att stiga in i din lägenhet är som att stiga in i en gradualkoral av förälskelse, i kaffeburken ett papper med hennes röda läppar, sängen stökig av kärlek. Visst. Det känns. Lite. Mycket. Först gick jag hit var fjärde dag. Nu är jag här hela tiden. Inatt sov jag i din säng. Jag gråter inte längre, jag hittar nåt varje dag, nåt som gör mej starkare. Och svagare. Nåt som tar mej långt härifrån, jag ser mej i badrumsspegeln när jag är där och jag är en annan, nån som jag längtat efter, som jag väntat på, som en gammal vän, sekunden i hallen innan dörren slås upp, jag drar efter andan, nu. Nu.

tisdag 12 juni 2012

Stomme

Din handstil som du själv var. Skarp, effektiv, en smula behagsjuk. Dina kokböcker likadana. På pärmarna, i marginalerna. Bechamel, brunsås lämplig för barn och make med känslig konstitution. Egenrörd majonnäs, understruket: alla ingredienser måste ha samma temperatur. En fettfläck i kanten. Jag minns syran mot gommen ännu, mamma, jag minns den, även om du inte gör det längre. Numera blandar du Blå bands svampsås i det mesta, från färsk kantarellstuvning, till köttfärssås. Små sega bitar av fårticka som drunknandes rop på hjälp i porterstekens sås. Vi skrattar åt dej, du skrattar också, kanske åt samma saker, kanske åt andra ting. Din spis har en timer som slår av plattorna efter en halvtimma. Du har starr på ena ögat, den ska opereras om en vecka, du läser med huvet på sned, med det dåliga ögat hopknipet, som ärtsångaren i eken utanför mitt arbetsrum, dina läten nästan identiska; tje, tjack, tungan i ett oavbrutet knäppande. Vad du förstår vet jag inte, men du verkar bli lugn av att läsa, som om ögonens rörelser, det som du älskat hela livet, gör dej trygg. Det blir svårare att lämna för varje gång. Jag tänker att jag ska stanna över helgen, men packar hundmat för en vecka, lägger till ett par extra skopor, ett par extra trosor i väskan, ett par till. Ännu ett par. Jag behöver att du finns. Du i din värld, jag i min, inga gräl, inget som skaver längre, en kopp kaffe på balkongen, dina fötter på min hund, värmen i ansiktet, mellan dej och mej också ett slags värme.

lördag 12 maj 2012

På resa

Vad jag önskar mej. En ostörd eftermiddag i en bil med dej. En orörd eftermiddag. En bil där inte radion fungerar, där vi får sjunga själva. Prata. Tiga. Där avståndet till din hand inte är längre än femton centimeter. Jag vill inget annat. Jag har aldrig varit intresserad av rysk kaviar eller rosa diamanter. Jag har alltid svalkat mej i timmarna med dej. Stunderna ensam med nån annan. Jag är inte dom stora festernas kvinna, jag gör mej bäst i skenet av levande ljus vid ett bord för två. Man skulle kanske säja att våra samtal är banala. Vi gör inga stora upptäckter. Det är inte poängen. Vi kör under en klagande himmel fylld av råkor. Vi kör och jag önskar att vi aldrig kommer hem igen.

söndag 6 maj 2012

Eka papiljott

Vi rör oss försiktigt. Hon har sin ena lilla hand i min stora och ett skrynkligt papper i den andra. Hon har lärt sej att läsa nu i vår, läser på allt, på mjölkförpackningar, läser för mej under våra långa telefonsamtal. Hon har förfärdigat ett eget lånekort till mej på sitt eget bibliotek, det är en skatt, jag ska spara det, alltid. Hon väcker moderskänslor som jag egentligen inte har. Vi letar knoppisar. Än så länge har vi inte funnit några, vi är kanske ute för tidigt och jag kan inte skilja träden från varann, jo, björk, den kan jag och här är en ek och där är den, liksom äggrund, rödfrusen, kanske en papiljott. Ja. Vi bestämmer det. Hon vet inte vad en papiljott är, hon är uppvuxen med plattång och curlers, och jag berättar om tanter i hårnät. Så längesen. Vi letar vidare efter violetta al, efter svarte ask, efter tvillingarna lönn, vi tröttnar, dricker apelsinmer under viadukten, äter hårdkokta ägg. Hon har mina ögon och min läshunger. Hon är inte min, inte sina föräldrars heller, hon är sin egen och vill ha ett hunddagis när hon blir lite större. Nu vill hon vidare. Kom, säjer hon, nu letar vi rätt på lille björk, hon hoppspringer i fjolårsgräset, det är en nåd att vara just här, inget mer, inget mindre, en nåd.

lördag 5 maj 2012

Federer

Det är hur du rör dej. Som att du blir en annan på sjuttiåtta gånger tjugusju fot. Utanför dom kritade linjerna en släpig, hafsig gång, i rektangeln flyter du. Du har upphävt naturlagarna. Du gör som du vill. Med fötter, handleder, boll, racket. Det ser så enkelt ut, säjer alla som ser på. Du kan inte veta nåt om det, vad vet sälen om vattnet, mer än att det är. Utanför banan blyg, med huvet mellan axlarna, omkullvälta vattenflaskor, bakom baslinjen en kejsare av serve-volleyspel. Du svettas inte ens. Bara ljuset i dina ögon, fötternas placering, den optimala vinkeln mot bollen, det du ser tiondelen innan alla andra. På din sida av nätet går tiden långsammare. Du är den störste. Du saknar inget. Jo. Du saknar en vecka till högst upp på atp-rankingen. En enda vecka till och du skulle ha tagit det rekordet från Pete Sampras. Du har fyllt tretti. Det är svårt, men inte omöjligt. På sjuttiåtta gånger tjugusju fot är inget omöjligt för dej.

onsdag 2 maj 2012

Hornborgasjön 1 maj

I snåren bredvid spången stretar en svan. Vasstrå för vasstrå fogar han samman utan att bry sej om oss som stannar och ser på. Koncentration, klarhet, gud. Luften är hög, ovanför oss jagar fyra kråkor en kungsörn. En uppvind, en nervind, härute tänjer sej tiden i sin egen bana, en såpbubbla, en skärva kristall. Här sätter jag mej ner ute på udden i skuggan av fågeltornet och jag ska skriva, men det är omöjligt, sju ängsliga gässlingar på ett snörrätt led, tofsvipans pannkaksvingar. Om mitt hjärta jublar nångång är det här. Mina röda fanor är skäggdoppingen, min international är kråkorna som jagat bort örnen och firar med stukadykningar över tubkikarna, jag sover tryggt med ryggen mot virket från Lars-Nilsgården. Mitt skrivblock är fortfarande tomt när jag går hemåt i skymningen, kråkorna borta, kungsörnen tillbaka, jagar ifred, gässlingarna bara fem stycken nu.

tisdag 10 april 2012

Medusa

Jag har inget att säja. Jo, jag pratar. Mer än jag brukar. För att dölja det som ekar därunder, brusar, bubblar. Det som är inget. Jag ser i deras ögon. Hon är i form ikväll. Så lätta att bedra. Det är hennes kväll, hörde du vad hon sa till honom, hade jag aldrig vågat själv. Jag vågar allt därför att inget kostar mej nånting längre. Men hon.
Ja. Hon.
Jag.
Den mjuka hakan, den skarpa tungan.
Och så inget, som brusar, bubblar, ekar.
Dom billiga poängerna. Dom som jag övat in. För kvällar som den här.
Min autopilot.
Mitt absolute space.

jag går inte hem och kräks efteråt. Jag lämnar trots allt som en drottning. Men blicken jag har vill jag inte gärna möta i spegeln sen. Inte på ett tag. Det är väl den som. Som.
Ja.
Som.

söndag 19 februari 2012

Takotsubo

Jag har redan glömt dej. Det gick fort. Du var en sång jag sjöng med i utan att kunna texten. Det är vargarna som inte glömt. Sista gången vi dansade hörde jag dom krafsa på brädfodringen, gnälla mot molnen, inga ylanden då, det hade ännu inte börjat. Golvet vitbetsat, din kjol dunkelt röd, min blick som inte kunde låta bli att driva över din axel, ut mot nåt jag inte kunde förstå.
Inte ville förstå.
Det blev värre den vintern. Vi sov med raggsockar på, azaleorna frös och du grät för varje planta som dog, du kanske grät över oss, jag lyssnade bara efter klornas skrapande, jag tyckte jag kände varglukten, frän, rökig, vild. Jag drömde om sovande flockar, om kött som ångade i den öppna kylan ute på slätten, om gula ögon. Samma morron som du gav dej av låg det en pälstuss på köksgolvet.
Jag har redan glömt dej. Ibland stirrar jag på ett av dina kvarglömda hårspännen och det dröjer innan jag kommer på att det tillhört dej.
Jag har glömt.
Det är vargarna som inte glömt dej.

onsdag 8 februari 2012

Vingar under jackan

När vi passerade gränsen var det redan mörkt. Du hade äntligen somnat. Dina fingertoppar mörka av oljestickans klet, du sa att vi skulle klara oss tie mil till och jag litade på dej. Vi hade inte pratat mycket dom sista dagarna. Vi körde bara, turades om, sov i baksätet, ibland blev vi stoppade, fick visa papperen, våra ögon som hundars i ficklampsljuset. Radion hade slutat fungera strax innan floden, eller så fanns det inga som sände längre, som sagt, vi pratade inte längre du och jag. Inte om det, inte om nåt. Jag sjöng nån enstaka gång högt, sånger från förr, sånt som min mormor sjöng, om flickan med träskor som vill bli drottning, om blommorna i Loiredalen. Du satte dej upp när vi lämnat tullstationen, du pekade in mot mörkret, på mänskorna, dom gick först, sen sprang dom, uppätna av dimman och du pekade och sa att under deras jackor såg du vingar.

måndag 9 januari 2012

Blida dagar

Att ödmjuka sej. Att vända andra kinden till. Jag sväljer och tar ett steg tillbaka. Hacka i dej, säjer du och jag vet att du har rätt. Välj dina strider, säjer du och jag vet att du har rätt. Men ändå. Som kolsyra genom näsan. Jag hör dom svarta fanorna vecklas ut och smattra i vinden. Det kvittar hur många affirmationer du tejpat på mina dörrar. Jag har blodsmak i munnen.
Du säjer Räkna till tie, du säjer Lugn, bara lugn.
Jag morrar. Vaderna beredda till språng.
Din hand mittemellan mina skulderblad, en långsam Konsumåtta, dina viskningar, som till ett litet, skrämt barn. Hyssj, hyssj, så, så.
Du stäcker. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag tror att du tror att du räddar mej gång efter annan, och det älskar jag dej för. Att mitt blodtryck är lägre, stämningarna mot mej färre. Hur skulle jag kunna göra dej besviken genom att berätta för dej om lusten, kraften, ruset. Och lättnaden efteråt. Till och med skammen smakar gott.
Dina händer fortfarande i den liggande åttan på min rygg.
En fogligare rygg.
För nu.
Inte för alltid.

fredag 6 januari 2012

Verktygslåda

Den var din och du hade gjort den själv. En botten i ett annat träslag än överstycket. Överblivna trädelar, omsorgsfullt hopfogade. Spikar på raka led.
Den låg i Slängas-korgen, men jag tog den, jag som aldrig sparar, jag som aldrig rörs. En verktyslåda i två träslag, mjuk där du hållit den, en blodfläck från när du skar dej på stämjärnet, det breda sammetsärret över knogarna som vi följde med fingrarna när vi satt i ditt knä, du luktade oljegrus och dieselolja och gran.
Jag söker den doften fortfarande. Och hittar den aldrig.
Det är som det är.
Du brukade ha tjockhammaren i den. Den fann jag aldrig. Jag köpte en liknande på loppis i Skärhamn, inte densamma, men den duger. Jag ska ändå aldrig använda den, bara ha den där, som ett ben i ett relikskrin. Jag har din rubank, några spikar, en bit sladd med slitsad ände, det sista du gjorde, en skarvad lampsladd. Jag har fyllt på med egna grejer, lösa pärlor, en blyertspenna, ett Touche pas a mon pote-märke. Tyngdlösa saker. Dom passar där, ihop med ditt.
Ibland, när jag tar ner verktygslådan från översta hyllan i städskåpet, balanserar den på axeln, en flyktig doft av diesel, av gran, nåt som drar förbi, mest innanför mina ögon, ett slags samhörighet, kärlek.