söndag 19 februari 2012

Takotsubo

Jag har redan glömt dej. Det gick fort. Du var en sång jag sjöng med i utan att kunna texten. Det är vargarna som inte glömt. Sista gången vi dansade hörde jag dom krafsa på brädfodringen, gnälla mot molnen, inga ylanden då, det hade ännu inte börjat. Golvet vitbetsat, din kjol dunkelt röd, min blick som inte kunde låta bli att driva över din axel, ut mot nåt jag inte kunde förstå.
Inte ville förstå.
Det blev värre den vintern. Vi sov med raggsockar på, azaleorna frös och du grät för varje planta som dog, du kanske grät över oss, jag lyssnade bara efter klornas skrapande, jag tyckte jag kände varglukten, frän, rökig, vild. Jag drömde om sovande flockar, om kött som ångade i den öppna kylan ute på slätten, om gula ögon. Samma morron som du gav dej av låg det en pälstuss på köksgolvet.
Jag har redan glömt dej. Ibland stirrar jag på ett av dina kvarglömda hårspännen och det dröjer innan jag kommer på att det tillhört dej.
Jag har glömt.
Det är vargarna som inte glömt dej.

onsdag 8 februari 2012

Vingar under jackan

När vi passerade gränsen var det redan mörkt. Du hade äntligen somnat. Dina fingertoppar mörka av oljestickans klet, du sa att vi skulle klara oss tie mil till och jag litade på dej. Vi hade inte pratat mycket dom sista dagarna. Vi körde bara, turades om, sov i baksätet, ibland blev vi stoppade, fick visa papperen, våra ögon som hundars i ficklampsljuset. Radion hade slutat fungera strax innan floden, eller så fanns det inga som sände längre, som sagt, vi pratade inte längre du och jag. Inte om det, inte om nåt. Jag sjöng nån enstaka gång högt, sånger från förr, sånt som min mormor sjöng, om flickan med träskor som vill bli drottning, om blommorna i Loiredalen. Du satte dej upp när vi lämnat tullstationen, du pekade in mot mörkret, på mänskorna, dom gick först, sen sprang dom, uppätna av dimman och du pekade och sa att under deras jackor såg du vingar.