På resa

Vad jag önskar mej. En ostörd eftermiddag i en bil med dej. En orörd eftermiddag. En bil där inte radion fungerar, där vi får sjunga själva. Prata. Tiga. Där avståndet till din hand inte är längre än femton centimeter. Jag vill inget annat. Jag har aldrig varit intresserad av rysk kaviar eller rosa diamanter. Jag har alltid svalkat mej i timmarna med dej. Stunderna ensam med nån annan. Jag är inte dom stora festernas kvinna, jag gör mej bäst i skenet av levande ljus vid ett bord för två. Man skulle kanske säja att våra samtal är banala. Vi gör inga stora upptäckter. Det är inte poängen. Vi kör under en klagande himmel fylld av råkor. Vi kör och jag önskar att vi aldrig kommer hem igen.

Eka papiljott

Vi rör oss försiktigt. Hon har sin ena lilla hand i min stora och ett skrynkligt papper i den andra. Hon har lärt sej att läsa nu i vår, läser på allt, på mjölkförpackningar, läser för mej under våra långa telefonsamtal. Hon har förfärdigat ett eget lånekort till mej på sitt eget bibliotek, det är en skatt, jag ska spara det, alltid. Hon väcker moderskänslor som jag egentligen inte har. Vi letar knoppisar. Än så länge har vi inte funnit några, vi är kanske ute för tidigt och jag kan inte skilja träden från varann, jo, björk, den kan jag och här är en ek och där är den, liksom äggrund, rödfrusen, kanske en papiljott. Ja. Vi bestämmer det. Hon vet inte vad en papiljott är, hon är uppvuxen med plattång och curlers, och jag berättar om tanter i hårnät. Så längesen. Vi letar vidare efter violetta al, efter svarte ask, efter tvillingarna lönn, vi tröttnar, dricker apelsinmer under viadukten, äter hårdkokta ägg. Hon har mina ögon och min läshunger. Hon är inte min, inte sina föräldrars heller, hon är sin egen och vill ha ett hunddagis när hon blir lite större. Nu vill hon vidare. Kom, säjer hon, nu letar vi rätt på lille björk, hon hoppspringer i fjolårsgräset, det är en nåd att vara just här, inget mer, inget mindre, en nåd.

Federer

Det är hur du rör dej. Som att du blir en annan på sjuttiåtta gånger tjugusju fot. Utanför dom kritade linjerna en släpig, hafsig gång, i rektangeln flyter du. Du har upphävt naturlagarna. Du gör som du vill. Med fötter, handleder, boll, racket. Det ser så enkelt ut, säjer alla som ser på. Du kan inte veta nåt om det, vad vet sälen om vattnet, mer än att det är. Utanför banan blyg, med huvet mellan axlarna, omkullvälta vattenflaskor, bakom baslinjen en kejsare av serve-volleyspel. Du svettas inte ens. Bara ljuset i dina ögon, fötternas placering, den optimala vinkeln mot bollen, det du ser tiondelen innan alla andra. På din sida av nätet går tiden långsammare. Du är den störste. Du saknar inget. Jo. Du saknar en vecka till högst upp på atp-rankingen. En enda vecka till och du skulle ha tagit det rekordet från Pete Sampras. Du har fyllt tretti. Det är svårt, men inte omöjligt. På sjuttiåtta gånger tjugusju fot är inget omöjligt för dej.

Hornborgasjön 1 maj

I snåren bredvid spången stretar en svan. Vasstrå för vasstrå fogar han samman utan att bry sej om oss som stannar och ser på. Koncentration, klarhet, gud. Luften är hög, ovanför oss jagar fyra kråkor en kungsörn. En uppvind, en nervind, härute tänjer sej tiden i sin egen bana, en såpbubbla, en skärva kristall. Här sätter jag mej ner ute på udden i skuggan av fågeltornet och jag ska skriva, men det är omöjligt, sju ängsliga gässlingar på ett snörrätt led, tofsvipans pannkaksvingar. Om mitt hjärta jublar nångång är det här. Mina röda fanor är skäggdoppingen, min international är kråkorna som jagat bort örnen och firar med stukadykningar över tubkikarna, jag sover tryggt med ryggen mot virket från Lars-Nilsgården. Mitt skrivblock är fortfarande tomt när jag går hemåt i skymningen, kråkorna borta, kungsörnen tillbaka, jagar ifred, gässlingarna bara fem stycken nu.