måndag 31 december 2012

Gå aldrig i mål

Hit går jag varje nyårsafton. När jag tänker närmre på saken är det min enda tradition, och syster, du skulle tycka att det var en fattig tradition om du visste hur det såg ut här. Det är inte för platsens skönhet jag kommer hit, det är för fallinjen från brons fäste och ner hit, en osynlig parabel, det här är den sista ostörda platsen. Här samlas dom papperslösa, dom hopplösa, dom utan mål och mening. En rörelse i nylongardinerna, nån som lutar sej tungt mot en dörrpost. Men framför allt; ett mänskovärde som det inte går att handla med.
Jag sitter här, i ett urrivet bilsäte, på en sten, en haltande pinnstol, jag sitter här en stund varje årsslut, och jag gör inte upp några storslagna planer, jag summerar inget, jag har Josh Ritter i hörlurarna, nån gammal sång, Girl in the war, kanske eller Harrisburg, jag känner varken sorg eller glädje, en gammal gul vind bär med sej frityrångor från Holyhead.
Jag skulle kunna sitta här mycket längre, ända tills mörkret äter färgerna från tolvslaget, men jag vill inte fresta på invånarnas tålamod. Som i alla vigda rum, en viss försiktighet, en viss respekt. Jag lämnar kollekt som jag brukar, jag tar med mej nåt också, en pennstump, en vacker sten. Det är så det fungerar. En hand bakom gardinerna, en spänning som löser upp sej, vattnet nedanför kajen stryker ut alla rynkor, jag går till bussen, jag är densamma, exakt densamma.

söndag 30 december 2012

Tillfälligt avbrott

Spanska för knä: rodilla. Spanska för magsjuka: gastroenteritis. Spanska för besviken: decepcionado.
En gråhöst utan tennis. Jag hade lovat mej själv och med Nadals bortovaro och svåra knäskada ganska enkelt att hålla löftet; inte lika mycket tennis, inga långa vaknätter under US Open. Istället arbete, kärlek. Det blev inte mycket av vare sej det ena eller andra.
Ett vakuum stämt i d-moll. I dimman, en känsla av att flyta, att vakna upp och befinna sej strax nord Anholt. Att marken, den redan vattensjuka, närsomhelst kunde lösgöra sej, liksom kalvas av och ge sej iväg.
Ett sorgflor av dagar.
Han är fortfarande borta. Ett magvirus säjs det, men alla pratar om att det här är slutet, att han inte kommer tillbaka. Jag väntar vid mitt skrivbord, snurrar pennan som en besvärjelse, runt, runt. Han slog igenom när jag blev sjuk. Han gjorde nåt med mej, nåt som lugnade, låg stilla i mej. Nåt som tog mej upp ur hålet om så bara för ett game, ett set. Nån som kämpade när jag hade slutat kämpa. Det är löjligt, jag vet. Det är inte hela världen. Det finns så mycket annat som ska göras, bör göras.
Inte hela världen. Men ändå.

fredag 28 december 2012

Hej då

Jag kom tillbaka och jag var inte rädd längre. Jag höll huvet, kanske inte högt, det vore en överdrift, men jag höll det. Jag höll. Jag kom hit och jag var inte längre rädd. Jag kunde gå som en vanlig och som jag gjorde det. En liten våg som rullade över mej, en våg av vitt, av klaraste vitt. Jag prövade alla ställen av hat och förnedring, av skam, och jag var där, jag vinglade men jag höll. Min blick mötte dom andras, jag såg ingen kärlek, men jag tittade inte bort, inte ner. Jag gick en hel dag tills jag inte orkade längre. Jag ville egentligen dansa, men jag fick ta ett varmt fotbad. Och jag filade mina fötter, lager efter lager, som en besatt, förlåt liktornar och förhårdnader, men idag var jag en annan, ville så gärna vara en annan.

torsdag 13 december 2012

Konsten att lysa

En mening som möjliggör en hel berättelse. Och tvärtom. Meningen hon skriver gång på gång, för hand på tjockt papper, gräddigt som lembas, eller på den gamla bärbara, där a:na måste hamras ner med ett extra kiloponds tryck. Meningen som är steril som Uyunis sprickor. Ett utomkvedshavandeskap. Jag kan inte skriva om dej, men det är det jag helst önskar. Nåt hon är skyldig honom. Och det vackraste man kan göra. Den här hösten slukar hon fadersskildringarna, Rosenberg, Anyuru, Lindeborg. Ömsom gråter, ömsom hatar kärleken, innerligheten, historierna som liksom rinner mellan, över sidorna, böcker som dunkar varmt på fönsterblecket, lyser som fyrbåkar i svaga natten, kärnkraftverk. Hennes ord, hennes första mening gör halt, en vaktparad som har fastnat i det första steget på svenska flaggans dag. En bra mening, nej en fantastisk mening i en dålig berättelse. Eller tvärtom. Hon säjer åt sej att hon ska börja, bara börja skriva, hon kan ändra resten sen, det viktiga är att hon startar, att hon kommer igång. Men det är inte så det är. Det är inte så det nånsin kommer att bli. Det är den där dallrande början, det är där hon är, och där väntar hon.

(Idén till texten kommer från Rushdies memoarer "Joseph Anton". "Dunkar varmt" har jag stulit från Tant Strul.)

tisdag 11 december 2012

Gör mej varm

Varje maska en kärlekshandling. Med smala stickor, två, ibland två-och-en-halv, och garn från dom vilda fåren som går ute i snön på Ekornavallen. Varje matpaket, varje par strumpor rymmer mitt hjärta. Du kanske inte vet det och det spelar ingen roll, det är inte tacksamhet jag kräver, det är nåt annat, nåt jag vill ha för mej själv, en skatt, ett löfte om att jag är nåt annat än det jag ser. Att jag är en mänska. En riktig mänska. Att jag känner en kärlek som går utanpå. Att jag kan ge utan att kräva i gengäld. Och ändå så svårt. Den kärlek jag visar en främling kan jag inte visa min syster.
Jag ger till nån jag inte känner. Det är lättare så. Jag följer änglarna, ser deras nertyngda vingar göra släpspår i snön. Precis så som en duvhök slår en ekorre. Grymt.
Vackert.
Som i alla snölandskap, en glidning mellan fakta och fiktion. Finns jag. Och om jag finns; vad gör jag här. Vad borde jag göra. Gå ut och möta livet eller vända mej inåt, neråt. Vem behöver mej. Alla. Och vad kan jag göra. Inget. Utom att köpa ytterligare en härva garn, som doftar skarpt, nästan av olja, som smörjer mina trasiga nagelband, ett par sockor som jag lämnar in hos Faktum, ett blänk i det oändliga, inget, nära nog inget.

fredag 7 december 2012

Mr Saidou och jag

En vit lapp i snöfladdret. Gothamtypsnitt. Jag är född med andlig makt. Nu vet jag varthän det barkar men det är nåt med det triumfatoriska anslaget. Jag är känd i hela världen. Mr Saidou talar både franska och engelska förutom det starka telepatiska inslaget som jag antar gör språkkunskaper förhållandevis onödiga. Jag blir mycket lycklig, en varm åder i vinterstormen, en Mr Saidou vid min sida, som skyddar mej mot mina fiender. Jag tycker om tanken. Vore jag inte pank skulle jag ringa och boka en tid. Jag kan lösa alla era problem. Tänk om. Tänk om. Jag är pank, jag ska bara halka till Ica och köpa en liter mjölk för PET-flaskorna som styvnar i kölden. Men ändå.