Seamus Heaney

Jag ska säja det med en gång. Jag läser inte särskilt mycket poesi. Jag har aldrig riktigt förstått poängen. Och när jag nångång lånat en diktsamling har det aldrig känts bra; lite för andäktigt, lite för skenheligt. Och därmed; att jag närmat mej i ett slags brist på respekt. Jag vet inte hur jag fick tag på Glanmoresonetterna, kanske från en fyndlåda på en auktion, då när jag fortfarande köpte en kartong böcker för femti spänn, en massa skit, men enstaka guldkorn, nåt av Willy Kyrklund, ett par En bok för alla. Sonetterna, ett gult, fuktfläckat häfte, dåligt bundet, lukten av gammalt papper och tobaksrök. På engelska. Nåt jag mödosamt stavar mej igenom. Och ändå. Heaney skriver om mej. Om traktorer, fåglar i skymningen, fläderbärsbuskar. Om sjörapporten, ingen kan som han sjunga fram stationerna Dogger, Rockall, Malin, Irish Sea och avsluta det med collapse into a sibilant penumbra. Inte visste jag vad det betydde. Det vet jag fortfarande inte. Men det är den vackraste meningen jag känner till.
Den enkla, lugna rytmen. Ett land som försvinner, en kust med flämtande ljus, en skör kust som rister och stampar i dom tidiga höststormarna. Ett land som försvinner, som det är bråttom att skriva om, tala om, sjunga om. Som han har skrivit klart om. Nu får nån annan ta vid. Han är färdig, han går nu, längs med vägen, han ska rasta lite längre fram, han är vid gott mod liksom mumlande för sej själv: Minches, Cromarty, The Faroes och sen hör jag inte mer.