Regnfläckar på en klänning

Att vara kvar i en ruta av minnet. Regnet som kom när dom sneddade över Rådhuspladsen eller om det var Piazza del Campo, det minns han inte längre. Han minns bara regnet, ljummet, överraskande, hon i sin hemsydda lindblomsgröna sidenklänning. Klackarna. Idiotiskt höga. Hon kunde inte alls gå i dom. Men hon ville. En förstörd klänning som hängde på en galge längst in i fingarderoben sen, regnfläckar som aldrig gick ur, som först var nåt att skratta åt, som sen blev nåt som var hans fel, av dunkla anledningar. Gräl som alltid slutade där på Rådhuspladsen i regnet. Eller Piazza del Campo. Dom där rutorna som blev allt färre med tiden. Regnfläckarna. Ens personnummer. Bröllopsdan. Ansiktet i spegeln, fördragsamheten med påsarna under ögonen, med värken i sidan, när man ligger och hur man ber; å, gud, låt det inte vara nåt allvarligt. Och sen allt färre och färre rutor, allt fler och fler mellanrum. En suddig superåttafilm. Personnumret på en lapp vid telefonen. Ansiktet i spegeln som skulle kunna tillhöra vem som helst. Men regnfläckarna. Regnfläckarna.