lördag 5 oktober 2013

Vattnen utanför Lampedusa

Havet blått som bläck. Här vid Isola dei Caniglio är det ingen som badar längre, för vattnet är fullt av drunknade. Ingen spolas i land, inte här på den strand som en gång kallades medelhavets vackraste, men vi vet. Vi vet att i förra veckan förliste fyra båtar, sammanlagt åttitre saknade, och nu. Och nu. Vi tänker att dom finns kvar därute, kropparna, benen, armarna i en långsamt roterande rörelse, ett evigt drivande i strömmarna. En evig anklagelse. En skärande ton i sciroccon, som inte funnits där förr, eller så har vi inte lyssnat så noga. Vi har summit, ätit, älskat här. Vi har gift oss i vattenbrynet, havet har läkt våra krossade hjärtan, vi har sett havssköldpaddornas mödosamma kravlande ut mot vågorna. Nu ser vi nåt annat, en rörelse i motsatt riktning, en långsam, vinglig färd hit från Monastir och Hammamet, vi har skakat våra huven åt det våghalsiga, och var får dom alla pengar att betala smugglarna ifrån, vi har pratat i den statliga televisionen att vi känt oss lika belägrade som 1944. Men det är inte vårt krig. Det är inte våra söner som drunknar. Vi låter det ske, därför att alla mänskor inte har samma värde. Det bruna skinnet inte lika dyrbart som det vita. Vi har varit rädda för deras hunger, deras ögon. Vi har låst våra dörrar på kvällen med dubbla, tredubbla slag. Vi har ignorerat deras utsträckta muggar, på Lampedusa precis som i Landskrona eller London. Det här är vår skuld och den kommer vi aldrig, aldrig undan.

5 kommentarer:

  1. Smärtsam text. Vår skuld, din skuld, min...

    SvaraRadera
  2. Dina texter. De är som smycken med vassa piggar. Den här ska jag skicka till EU-Parlamentet eller till EU-Kommisionen. Du beskriver med några meningar det de behöver få reda på. Du gör det i en mycket vacker form dessutom. Kan man göra poesi av ett så svårt ämne? Jag tror att Du kan det. Jag läser dig så gärna.

    SvaraRadera
  3. Mycket mycket välskrivet om en fruktansvärd tragedi och skulden, den skulden.

    SvaraRadera
  4. Oj! Ibland är du vassare än vanligt vilket jag inte trodde var möjligt. F A N T A S T I S K text. Vemodet. Det tunga.

    Världsklass.

    SvaraRadera