torsdag 5 december 2013

Dold

Så länge jag kan minnas har det funnits hos mej; behovet av en egen plats. Förutom den permanenta, aldrig riktigt tillfredsställda hungern, alltid det, som en svagt vibrerande ström. Bräckliga, billiga lås på en låda, runt en bok. Lås av den typ som kan petas upp med en hårnål. Och som det petades. Senare; utomhus, under stenar, i övergivna fågelbon. Att göra stor konst av att dölja sina spår. Att lägga ut ledtrådar, att gömma det verkligt viktiga under en hög av falska hemligheter.
Jag äger inga rikedomar. Det är inte det. Jag har inga fantasier om att våldta, lemlästa. Mina tankar är banala, mina iakttagelser är trubbiga, en vilseflugen härfågel på en stallbacke, en söt flickas leende. Himlarna över mej som kommer och drar förbi. Det är att högtidligt kunna säja: Det här är mitt. Bara mitt. Det är den odelbara punkt där man närmar sej ett slags reduktion av det kollektiva. Det är det ögonblick i historien där mänskan först uttalade ordet jag och har man väl trätt in i det rummet finns ingen väg tillbaka. Och man blir plötsligt uppmärksam på sin omgivning och dess förhållande till en själv. Ruset som kommer sej av att portionera ut sej i mycket små delar. Att förneka det blottlagda, det rituella öppnandet.
Att gå som en mycket hemlig mänska.

6 kommentarer:

  1. Det finns nog alltid ett visst behov av hemligheter, på gott och ont.

    SvaraRadera
  2. Intressant. Visste inte att man kunde känna så. Men sympatiskt drag.

    SvaraRadera
  3. Den första meningen griper mig hårt. Den egna platsen! Ja.

    SvaraRadera