måndag 30 december 2013

Exkursion

Som vi letar. Som vi hittar.
Ingenting.
Jo. Men aldrig det vi söker, det vi tror att vi söker. Och under ändlöst långa promenader dessa skenbart meningslösa observationer. Bokollon, ekollon, en ovanlig svampsort i rabatten, som en spya på skaft, den har aldrig funnits där förut, jag tror att det är växthuseffekten. Det här är början på slutet, säjer jag, början på nåt annat, men slutet på oss. Ändå säjer du att det inte är mänskan som utrotar flest arter, det är fortfarande gräset som leder stort. Jag tror dej inte och invänder nåt om handling och tanke, du pratar om möjligheten av växters kollektiva medvetande. Du har alltid vunnit diskussioner med mej när du är på det där humöret.
Jag har fått två djupa rynkor runt munnen. Dom får mej att se sträng ut. Jag tycker mycket om det. Regnet som färgar in husen, gatorna, mina händer den här vintern, en bön för det grå, genomskinliga, färgen på hobernas alvkappor i Sagan om ringen, jag har alltid tänkt på dom som samma färg som regn. Slänten utanför huset halkar ner mot älven, att gå på is utan att det är fruset, en enstaka grästova grön som nervgas i dimman och lös som locket på en prinsesstårta.
Vi har aldrig sett så många sällsynta fåglar som den här månaden. En härfågel på en stallbacke utanför Kungälv. En snösiska på gamla flygfältet i Torslanda. Vi har aldrig gått så mycket, så långt, tystnader som sträckt sej in i nästa dygn, det är marken i rörelse under oss och vi som står alldeles, alldeles stilla.

(Regn, aldrig, mänska, flygfält, observation)

5 kommentarer:

  1. Allt blir liksom åtråvärt, "slutet på oss" och till och med regnet. Och de busiga gräsliknelserna mitt i allt det grå, explosion av osannolik färg! Och sista meningen! Man blir sugen på att skriva av den här puffen.

    SvaraRadera
  2. Utsökt, allt från växters kollektiva medvetande till färgen på hobernas alvkappor.

    SvaraRadera
  3. Jättebra. Fint och målande.

    SvaraRadera