fredag 28 februari 2014

Lorcas hundra älskande

I Granada sover Lorcas hundra älskande under den torra, röda jorden. Jag sover inte. Det var längesen jag sov. Jag har så lite tid kvar. Jag kan sova sen. Nu har jag en uppgift, nåt jag har svurit, med ena handen på din mantilla, den andra på gamla testamentet. Jag samlar alla rosor i Sevilla, röda i månens sken, mitt hjärta står stilla, jag lägger rosorna i en gammal flätad korg, du ska få dom i gryningen, en anonym givare, fast du kommer att veta, min älskade. Du, bara du. Dina kjolar, dina lockar, dina band runt handlederna, ditt sätt att flytta höfterna försiktigt, en fot framför den andra, som porslin, sprött holländskt porslin. Cordobas olivträd, hundra kors i skymningen. En röd jord, en långsam vind, en långsam, liksom mätt vind, här finns inget att se längre, nu är det tomt, rensköljt. Du ler i mörkret. Det är ett svart leende, ett leende som jag ryggar inför. Jag vill sudda det från dina läppar. Andalusiens långa, rostiga vägar. En skylt som gnisslar, autopista del sur, agua sin gas, jag vill ha dej på rygg i gräset, min mun mot din hals, en blå klänning, grova skor, dom vita, stjärnformade blommorna vid ditt hår. Och över oss en väldig himmel. Astronauter i en evig omloppsbana, höj din hand i hälsning, ett blänk från en plats på jorden, ett halv sekunds flämtning, från en plats till en annan, himlen så nära här i Granada, under oss Lorcas hundra älskande, naglarna mot kistlocken, en långsam vind över den röda jorden.

torsdag 20 februari 2014

Riddari

Mitt i oket gjorde du slut. Jag såg ögonblicket i maskorna, en liten darrning i bytet mellan Storm Heather och Lily Green. Jag stickade klart tröjan ändå och gav dej den samma dag som du flyttade ut, den var trots allt stickad efter dina mått, och jag hade lagt ner nästan en månad på den, suttit under lampan i hörnet av soffan och låtit teveserierna stå på i bakgrunden som ett soundtrack, en evigt pustande Jack Bauer, en Woody Harrelson i True Detective med malande käkar, en hårt spänd Gillian Anderson. Jag hade inte märkt nåt. Inte nåt särskilt. Du var som vanligt. Jag antar att jag borde ha lyft blicken från sticket, men det var komplicerat, jag behövde räkna varv och följa med i mönstret.
Du satte dej nära mej, stängde av mitt i 24, femte säsongen, du talade om att du skaffat en lägenhet, jag nickade, en darrning i bröstet, som fortplantade sej ner i stickningen, ett litet hack, ojämnt, men knappt märkbart. I vanliga fall skulle jag ha repat upp och gjort om, men inte nu. Så liten betydelse vårt förhållande haft, så stillsamt det fortgått så kändes det riktigt att det åtminstone skulle få ett synligt avtryck i färgbytet ungefär mitt på ditt bröst. Där kniven senare gick in. Från Lily Green till Red River och jag köpte garn på hemvägen från din nya lägenhet, den med ett annat namn än mitt bredvid ditt, så inspirerad av det röda bland det gröna.

onsdag 19 februari 2014

10 000 m skridsko, tisdag

Du fick inte vinna den här gången heller, Sven Kramer. Man kunde se det i dina ögon dom sista varven, först paniken, sen resignationen, bitter som kinin, hur dina tankar halkade bakåt längs med isen, till Vancouver för fyra år sen, då, när du vann, men ändå inte.
På innerisen Jorrit med sina lätta, långa ben, följer varvtiderna som en trana i kanten av Afsluitdijk följer en mygga. Försiktigt, men segervisst. Och det sista varvet är det enda du kan tänka Det är inte rättvist
(det är inte rättvist
det är inte rätt)

För fyra år sen blev du diskad för att din tränare vinkade in dej på fel bana. Det var inte ens ditt fel. Du slog honom på käften sen, du slog och han lät dej slå dej trött. Idag. Idag vet du inte. Du kommer att skylla på din rygg. Men det är inte det. Det är isen, som blev till lera i det sista paret, iskristaller som sträckte sej efter dina ben, höll dej kvar. Som du har älskat is. Vinternätterna på Leek, på Waal. Dina gamla skridskor som du förvarar i frysen, som är nötta, men sluter sej om dina fötter som omfamningen av din mor. Alltid när du är olycklig, i källaren på en pall med skridskorna på fötterna, kylan en egendomlig, uppriktig vän.
Ikväll ska man prata om dej. Ikväll ska man använda dej som en metafor för det grymma, det ironiska med idrott, man ska korsklippa Vancouver med Sotji och man ska glädja sej åt berättelsen. Tranan kråmar sej framför kamerorna, en reporter följer efter dej där du åker ner, varv efter varv, men du går inte av isen för om du skulle göra det nu skulle du aldrig gå på den igen.

måndag 10 februari 2014

Om cirklar

Det finns få saker i universum som han tycker är vackrare än Euklides definition av en cirkel. Det skulle i så fall vara Rostropovitj, denne runde lille herre, med utseendet hos en mellanchef, som spelar en av Bachs cellosviter. Eller en skruv fjällvråkar över ett torkat majsfält mot en brinnande blå himmel om hösten. Det där som vidgar hjärtats kammare en aning, som driver på slagvolymen ett par kubikcentimeter. Andningen hos en man som håller på att förlora sej innan han förstått det själv.
Euklides säjer: en cirkel är mängden av punkter i planet som ligger på samma avstånd till en given punkt.
Han läser Elementa på samma sätt som han läser sinnesrobönen. När valutakurserna sjunker stiger sjunker på hans skärmar, i ett evigt oreglerat blodtryck, har han just det. Euklides och dom anonyma. Nåt fast i det flyktiga. Nåt som inte är till salu. Nåt som inte går att söla ner. Ett absolute space, en absolute time. Utan att göra särskilt stort väsen.
Han är duktig, rentav briljant på det han gör. Man talar om honom med sänkta röster. En trollkarl. När alla andra gick ur, gick han in. Kan du fatta. Vilka cojones.
Han talar aldrig om cirklarna med dom. Inte heller att han går på sina möten på torsdagskvällarna. På dagarna ägnar han sej åt det efemära. Det som dunstar snabbt och bara lämnar svagt doftande spår. En resande i rykten. När han kommer hem, en kopp kaffe och Thomas Perronet Thompsons vackra översättning av boken, en svag darrning när han slår upp sidan. Tyngden, det svaga blänket av folieringen, men framför allt tyngden, tyngden.

lördag 1 februari 2014

Dessa sexlingar

Dessa sexlingar. Det gav mej ingen ro. Jo, i början, kanske. Då, när vi var på alla förstasidor, när hallen belamrades med gåvor, vise män - kvinnor - från alla världens hörn som ställde horoskop, sände heliga stenar från Kashmir, blöjor från Cincinnati. Välsignelser. Ett besök av drottningen.
Det var inte ekonomin, eller dom långa inköpslistorna. Det var att dom aldrig behövde mej eller deras far. Det ser dumt ut nu när jag skriver det, men det är sant. Dom är inneslutna i en egen magisk cirkel. Därför tänker jag aldrig på dom som nåt annat än "dom". Dom har förstås sina egna namn. Nåt annat vore grymt. Men namnen har en tendens att lösas upp, som vattenfärg i ett glas, en till sist brungrå nyans av Dom.
En middag är en prövning. Det talas mycket lite. Smör, lingonsylt, vatten skickas runt utan ord, det är som en lek, du drar på mungiporna, men mej gör det vettskrämd. Jag minns den dan när jag bestraffade den fjärde för ett dumt pojkstreck, jag känner den ännu, den kollektiva vreden, det gemensamma som riktades mot mej, hur jag fick svårt att andas, rädslan. Rädslan.
Jag gjorde aldrig om det.
Året därpå försökte vi skicka en tredjedel till farmor i Skåne, en till mormor i grannkommunen och den resterande tredjedelen till moster på Varaslätten. Plågan det innebar, som att skära i levande kött, deras ordlösa fasa, förödelsen.
Nu bor dom tillsammans. Dom har ett företag, såvitt jag kan begripa går det bra. Vi uppmärksammas ibland, på särskilda minnesdagar, det är pojkarna runt mej, jag i mitten, jag ser bilderna sen, men jag slänger dom alltid. Det syns så väl, paniken i min ögon och deras obesvärade lugn.
Jag vet inte vad jag födde. Jag förstår att det är mänskligt, dom blöder när dom skär sej, dom har huvudvärk och blåsor på fötterna, dom äter, går på toaletten. Men jag vet faktiskt inte vad jag satte till världen och om det fanns möjlighet skulle jag göra det ogjort. Och jag har alltid haft en känsla av att dom vet det och visste det långt innan jag själv tänkte tanken.